När eliten slutar lyssna på folket slutar folket lyssna på eliten

Donald Trump vann presidentvalet i USA. Chockvågorna inom den svenska eliten går inte att ta miste på. Än en gång visade det sig att expertkommentatorerna hade fel. De spelbolag och aktiespekulanter som fått överta rollen som opinionsinstitut var fel ute även denna gång.

Det exakta valresultatet är ännu inte klart. Valsystemet i USA gör dessutom saken mer komplicerad och innebär att antalet elektorsröster inte avspeglar hur folket som helhet har röstat. Man skall inte glömma det låga valdeltagandet, som brukar ligga runt strax över 50 procent. Hur det ser ut i detta val är svårt att veta, med tanke på att både Trump och Clinton är historiskt impopulära kandidater.

Men en segrare är utsedd och det är uppenbart att folket inte röstade som eliten ville. I de svenska kommentarerna lyser folkföraktet igenom när Sveriges Radio sänder direkt från de svenska storbankernas huvudkontor där chefsekonomer får uttala sig om hur besviken ”marknaden” är på folket.

Svensk medias granskning av USA-valet har hela tiden varit absurd och har under valnatten gått från dålig till usel. Om man får tro politiker och journalistkår är Sverige den 51:a delstaten.

Efter att Trump utropats som segrare spelade svensk media upp samma skådespel som efter Brexit. Skillnaderna mellan den brittiska omröstningen i somras och USA-valet är gigantiska. Då röstade folk mot miljardärernas makt, nu röstade man fram en miljardär till makten. Men ändå finns samma klyfta mellan folk och elit även när det gäller USA-valet. Och kommentariatet målar upp det felröstande folket som outbildade och dumma rasister som är bakåtsträvande och inskränkta.

Att döma av vallokalundersökningen från Reuter/Ipsos, byggd på intervjuer med över 10 000 väljare, är det helt andra strömningar som genomsyrat valet.

75 procent anser att ”USA behöver en stark ledare för att ta tillbaka landet från de rika och mäktiga”. 72 procent sluter upp bakom uppfattningen att ”den amerikanska ekonomin är riggad till fördel för de rika och mäktiga”. 68 procent anser att ”de traditionella partierna och politikerna inte bryr sig om vanligt folk”. 76 procent anser att ”mainstreammedia är mer intresserade av att tjäna pengar än berätta sanningen”. Och en bra bit över hälften anser att de har fått det ytterligt svårt att klara sig i livet och att de inte känner igen sig i det land som USA har blivit.

Så här ser det alltså ut bland de som röstade i valet. Sannolikt är siffrorna ännu högre bland alla de som inte röstade, som vände ryggen åt spektaklet utifrån insikten att Wall Street styr över Main Street oavsett vem som sitter i Vita huset.

Det tragiska är att det är miljardären Donald Trump som lyckats använda dessa utbredda uppfattningar som vind i sitt politiska segel. Han fick draghjälp av att motståndaren var just Hillary Clinton, den som mer än någon annan representerar den korrupta politikerkasten.

Trumps möjligheter att spela ut antietablissemangskortet underlättades av att Clinton fick stöd av Wall Streets bankirer, mainstreammedia, Hollywoodeliten, ledande företrädare för Republikanska partiets etablissemang och snart sagt alla andra elitgrupper.

Människor är sällan dumma och vanligt folk är oftast betydligt förnuftigare än den politiska och ekonomiska eliten. Vanliga människor utgår nämligen från de problem man möter i sin egen verklighet, inte från abstrakta teorier som nationalekonomer har tänkt ut eller käcka slogans som någon pr-byrå har värkt fram.

Verklighetens problem handlar om att det saknas arbeten, bostäder och trygghet. Folk reagerar på det man ser med egna ögon – en mainstreammedia som diskuterar meningslösheter, en överklass som skor sig utan någon skam och en politikerkast som pratar strunt och inte lyssnar på vanligt folk.

När eliterna slutar lyssna på folket kommer folket förr eller senare att sluta lyssna på eliterna. Dessvärre är steget långt från att sluta lyda till att lita till egna krafter när det gäller att ”ta tillbaka landet från de rika och mäktiga”. Inget nytt under solen. Redan för 150 år sedan skrev Karl Marx om ”folken, som under epoker av klenmodighet och förstämning gärna låter de högljuddaste skrikhalsarna överrösta sin egen ångest”.

Vad som kommer att hända framöver är svårt att veta, men det är uppenbart att vi lever i en tid där snart sagt vad som helst kan hända och där det som vore otänkbart för bara tio år sedan faktiskt inträffar. Det betyder dessvärre inte att det blir bättre till att börja med. Men en revolutionär och klassmässig vänster får aldrig klamra sig fast vid det som har varit.