Nej till höjd pensionsålder!

Så kom förslaget om höjd pensionsålder. Regeringens utredare Ingemar Eriksson vill höja med två år över hela linjen. Det betyder att åldersgränsen för garantipension (pensionsåldern) höjs från nuvarande 65 till 67 år, att möjligheten att ta ut statlig pension i förtid skjuts från 61 till 63 år och att rätten att jobba kvar förlängs från 67 till 69 år.

Det sistnämnda förslaget fick genast organisationen Företagarna att protestera. Kapitalisterna vill ha pigga och krya arbetare, inte ledbrutna 68-åringar som hasar sig fram i deras alltmer slimmade organisationer.

Nu tror vi inte att Företagarna behöver vara särskilt oroliga. Flertalet LO-medlemmar orkar inte lönearbeta ens till 65 och om någon seg rackare ändå skulle lyckas hänga sig kvar, så finns en uppsjö av möjligheter att göra sig av med sådana kardborrar. Om inte annat lär nästa regering bistå med en anpassad uppluckring av LAS.

Rätten att jobba längre är bara en nödvändig förevändning för att höja pensionsåldern, irrelevant för de flesta och i vart fall för arbetare med tunga jobb.

I debatten framställs höjd pensionsålder som en självklar konsekvens av att vi lever längre. Saken framställs som en rent matematisk fråga, där räknenissar
på Statistiska Centralbyrån och Pensionsmyndigheten med exakthet anger hur pensionsåldern måste höjas. Enligt SCB räcker 67 år till 2020. Redan 2021 måste den höjas till 68 och snart nog är vi framme vid de 75 år som Fredrik Reinfeldt drömmer om.

Detta matematiska synssätt sväljs sedan med hull och hår av politiker av alla kulörer och av journalister, debattörer och allt vad etablissemang heter.

Detta är ett monumentalt bedrägeri. Pensioner och pensionsålder handlar inte om matematik, utan om fördelning, om politik. Hur stor del av produktions-överskottet i samhället skall tilldelas dem som jobbat färdigt? Så enkelt står frågan.

Det matematiska bedrägeriets genomslag är märkligt kortsynt. När den första folkpensionen infördes 1913 sattes pensionsåldern vid 67 år. Då var medellivslängden 60 år, så ytterst få – och i stort sett inga arbetare – fick njuta av denna (mycket lilla) förmån. 1976 sänktes pensionsåldern till 65 år. Då var medellivslängden 75 år och antalet pensionärer räknades till över 1 miljon. Med sänkningen blev pensionärerna i ett slag nästan 300 000 fler.

Detta är frågan för matematikerna att besvara: Hur kunde pensionsåldern sänkas 1976 – om pensionsåldern bestäms av medellivslängden? Hur kunde dåtidens Sverige ha råd med fler pensionärer när dagens mycket rikare Sverige måste minska deras antal?

Vet att Sveriges bruttonationalprodukt ökat med 75 procent sedan 1976, i fast penningvärde. Landet har alltså blivit 75 procent rikare. Antalet pensionärer har bara blivit 50 procent fler Men ändå anser de politiska matematikerna att vi inte längre kan ta hand om dem som jobbat färdigt på samma sätt som förr.

Glöm matematiken, säger vi! Detta handlar uteslutande om politik. I en situation då kapitalet lägger beslag på en allt större del av samhällets rikedomar, med politisk sanktion från S till M, så får inte bara lönerna stå tillbaka, utan också pensionerna. Det 75 procent rikare Sverige har inte råd med det vi hade råd med 1976 – för att vi när en kapitalistisk gökunge i boet.

Det nya pensionssystemet avslöjar matematiken bortom alla tvivel. Det nya systemet sägs vara stabilt och självreglerande. Om de inbetalade pensionsavgifterna inte räcker till pensionsutbetalningarna, så slår bromsen till och systemet reglerar sig självt genom sänkta pensioner.

Men stabiliteten är en myt, givetvis för pensionärerna, som från år till år inte vet vad de skall få i allt magrare pension. Men också för systemet som sådant. För det nya pensionssystemet är framförallt nedskärande; det minskar inte bara den enskildes pension, utan också samhällets kostnader för pensionerna, vilket är poängen i en politik som dikteras av kapitalet.

Låter det fantastiskt? Inte alls. Pensionsmyndighetens egen statistik ger klara besked. Mellan år 2000 och 2011 har antalet pensionärer i Sverige ökat med 357.534 personer. Men statens pensionsutgifter har samtidigt minskat som andel av BNP, från 9,5 till 7,2 procent. Marginellt, kan tyckas. Men vet då att skillnaden representerar 80,5 miljarder kronor. Visst är det absurt. Samtidigt som Sverige blir rikare och pensionärerna blir fler, så minskar pensionernas andel av samhällets samlade resurser – genom den blocköverskridande nedskärningsuppgörelse som det nya pensionssystemet utgör.

Räknenissarna på Statistiska Centralbyrån håller sig med ett begrepp som de kallar försörjningskvoten. Det är ett rent demografiskt begrepp, där antalet personer i åldrarna 0-19 år och 65 + divideras med antalet personer i yrkesverksam ålder (20-64 år). Försörjnings-kvoten tar alltså inte hänsyn till bagateller som arbetslöshet och produktivitet. Men ändå får politiker av alla kulörer stora skälvan när de ser prognoserna. Enligt SCB kommer nämligen försörjningskvoten att stiga från nuvarande 0,72 till förfärliga 0,85 år 2050, framförallt för att antalet personer 65 + blir fler. Det är denna kvot som ligger bakom ropen på höjd pensionsålder.

Inget ont om demografi, men när den görs till politik är det fara och färde. Ta frågan om arbetslösheten. Nog vore det bättre för alla att de 8 procent av personerna i yrkesverksam ålder kom i jobb och fick bidra till den försörjning som är deras demografiska skyldighet, än att 68-åringar skall hasa sig fram i arbetslivet.

Eller ta frågan om produktiviteten. Enligt såväl Pensionsutredningen som Statistiska Centralbyrån beräknas den genomsnittliga produktiviteten öka med 1,6 procent per år fram till 2050. Det betyder att en yrkesaktiv kommer att producera dubbelt så mycket 2050, jämfört med idag. Varför skulle det då vara ett problem att antalet pensionärer samtidigt beräknas bli 25 procent fler?

Vi ger inte ett vitten för den matematiska politiken. Pensionsåldern handlar om klass. Men inte primärt om att arbetare skall tvingas arbeta längre upp i åldrarna, vilket är en omöjlighet för de flesta och dessutom något som arbetsköparna inte vill veta av, utan om att arbetare som grupp skall få en ännu mindre del av pensionskakan.

För det är så systemet fungerar. Den som tvingas gå i pension i förtid för att kroppen eller själen inte klarar mer, som de flesta arbetare, får hålla till godo med fattigpension. Medan den som kan sitta av ett år eller två extra på skrivbordsstolen kommer hyggligt undan pensionssänkningspolitiken.

Det är en dubbel klassorättvisa. Eftersom medellivs-längden i arbetarklassen är lägre än i över- och medelklass. Lite tillspetsat kan man säga att arbetare får betala för att det finare folket lever längre.

Fler pensionärer innebär givetvis större pensionsutgifter. Inga problem, säger vi. Ett Sverige som beräknas fördubbla såväl produktivitet som BNP till 2050 har råd med större pensionsutgifter, om bara resurserna fördelas på ett rättvist och solidariskt sätt.

Den sk åldersboomen är bara ett problem för dem som vill lägga beslag på den ökande rikedomen för egen del.

Egentligen tycker vi att pensionsåldern bör sänkas, dels för att anpassa den till ett alltmer förslitande arbetsliv, men också för att ge ungdomen chansen på arbetsmarknaden. Men i den givna situationen – med unisona krav på höjd pensionsålder – manar vi till samling kring parollen: Inte en dag längre än 65!

Först måste pensionsåldershöjarna stoppas. Sedan kan man kräva en sänkning.

De ökade pensionsutgifterna finansieras via en höjning av pensionsdelen i arbetsgivaravgifterna. Dagens 18,5 procent är ingen av gud given nivå. Det vinststinna näringslivet har råd med betydligt mer. Ta från kapitalet och aktieägarna!

För övrigt anser vi att såväl bromsen som PPM-systemet skall avskaffas, att staten betalar tillbaka de 258 miljarder kronor som Göran Persson stal från pensionsfonderna när det nya systemet infördes och att Anders Borg slutar stjäla från pensionsavgifterna. Vet att Borg varje år lägger beslag på 15 miljarder pensionskronor över det sk intjänandetaket.

För att sammanfatta: Pensionsfrågan handlar om fördelning och solidaritet, inte om matematik; om klass och rättvisa, inte om demografi. De politiska räknenissarna måste hudflängas i pensionsdebatten.