Prisas för fred – lovar mer krig

Fredsprisutdelningen i Oslo blev absurd, som förväntat. EU-ledarna Herman Van Rompuy och José Manuel Barroso talade visserligen stort och vackert om EU som ett fredsprojekt, fattas bara annat.

Men krigaren Barroso kunde inte hålla sig. Så lovade han inte bara fortsatt krig mot Europas arbetare – vi viker inte en tum från euron! – utan också ökade insatser i kriget mot Syrien.

”Låt mig säga ifrån tydligt här och nu. Den nuvarande situationen i Syrien är en fläck på världens samvete. Omvärlden har en moralisk plikt att göra något åt situationen”, dundrade Barroso och publiken av dignitärer applåderade med den entusiasm en sådan församling är mäktig.

Visst är det absurt. Fredspristagaren lovar krig och det i sitt tacktal. Den fred EU prisas för är i verkligheten imperialistiska krig, som i Afghanistan och Libyen och snart nog mot Syrien. Orden byter valör i överklassens nyspråk. Krig är fred när EU-imperialismen söker livsrum på den globala scenen.

José Manuel Barroso är inte ensam företrädare för EU:s krigspolitik. Samma dag som han och Van Rompuy hycklande mottog Nobels fredspris höll EU:s utrikesministrar möte i Bryssel. I ett gemensamt uttalande säger de sig vara ”bestörta” över situationen i Syrien och de uttalar ”stark oro” över att kemiska vapen kan komma att användas, som före dem andra krigshetsare. Att ”oron” inte har grund i fakta spelar ingen roll. En lögn som fungerade i kriget mot Irak får duga också i kriget mot Syrien.

Till sitt möte hade utrikesministrarna bjudit in Muaz al-Khatib från Syriens nationella koalition, en person som i det syriska inbördeskriget företräder den extrema islamismen. Här satt alltså en av krigets parter och drack kaffe med de fredspristagande utrikesministrarna och han var säkert mer än nöjd med det han fick höra, som när EU:s utrikesansvarige Catherine Ashton ondgjorde sig över en regim som ”bemöter fredliga demonstrationer genom att mörda sitt eget folk”.

I EU-retoriken är inbördeskrig, sekteristiskt våld och bilbomber att beteckna som fredliga demonstrationer, åtminstone när det handlar om att förbereda opinionen för krig mot Syrien. Nyspråket slår igenom i allt.

I förbifarten beslutade de fredspristagande utrikesministrarna sedan om att skicka en militär styrka till afrikanska Mali, där EU stödjer regeringssidan i ett inbördeskrig mot islamistiska rebeller. Så bekräftas åter den gamla krigiska sanningen: Imperialismen har inga eviga vänner och inga eviga fiender, bara eviga intressen.

På plats i Oslo fanns också Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Men hon hade bråttom hem. Senare i veckan skall hon nämligen välsigna beslutet om att skicka tyska soldater och Patriotraketer till Turkiet, som påstås hotat av det av inbördeskrig sönderslitna Syrien. Tysk och turkisk uppladdning mot Syrien skrivs nyspråkligt som försvar.

Som om allt detta inte vore nog och mer än nog, så samlas Europeiska Rådet till möte i Bryssel 13-14 december. På dagordningen står bland annat åtgärder för att få fart på europeisk vapenindustri och vapenexport, allt enligt Lissabonfördragets agenda. Fredsduvan skall rusta sig själv och andra till tänderna i den värld där imperialismens krig är fred och där dess vapen alltid är fredsbefrämjande.

För att sätta punkt bakom fredsprisutdelningens absurditet lämnar vi slutligen plats på scen för Håkan Syrén, fd svensk ÖB och numera ordförande för EU:s militära kommitté med titeln EU-general. Dagen innan ceremonin i Oslo propagerade Syrén för kraftfull europeisk upprustning och för formeringen av ett gemensamt EU-försvar, som översatt till riktig svenska betyder en krigsmakt att sätta in varhelst EU behöver den.

Det är detta EU som prisades i Oslo i måndags, som en fredskraft. Det är absurt i nuet, där EU står för klasskrig mot sin egen befolkning och krig mot andra länder, och det är historiskt absurt, då EU från början formerades som en frontorganisation i kalla kriget, i kapitalismens kamp mot socialismen.

Det akuta just nu är upptrappningen av aggressionen mot Syrien. Situationen börjar bli kusligt lik den som föregick kriget mot Irak för drygt tio år sedan, men nu med EU som drivande kraft och anmäld frivillig. En imperialistisk intervention står inte omedelbart för dörren, en sådan tar tid att förbereda. Men den ligger i politikens förlängning. Den föregivna fredsduvan står beredd att omvandla sig själv till krigshök.

EU-ledarna är säkert nöjda med att den norska Nobelkommittén draperar deras krigspolitik i fredsprisets förklädnad – denna kommitté har för länge sedan förverkat all trovärdighet. Men förklädnaden är tunn som en negligé.

Det är den antiimperialistiska fredsopinionens utmaning. Låt oss riva av negligén medan det ännu finns tid och avslöja EU som ett imperialistiskt krigsprojekt. Det är vår moraliska plikt gentemot det syriska folket och mot alla folks rätt till självbestämmande.

För övrigt säger vi som alltid: Sverige ut ur EU!