Röd Front 40 år
Året var 1967. I Kungsparken i Göteborg samlades en lite grupp kommunister för att fira ett alldeles eget 1 maj, vid sidan av och i politisk opposition mot de socialdemokratiska tåget, där det egna partiet traskade patrull. Röd Front såg dagens ljus.
Till historien hör att Sveriges Kommunistiska Parti i början av 1950-talet lade ner ett självständigt 1 maj-firande. Men hänvisning till arbetarrörelsens enhet. För enhetens skull agerade SKP socialdemokratiskt fotfolk.
Den lilla gruppen i Kungsparken vände sig mot denna s k enhetspolitik. ”De revolutionära arbetarna kan inte uppträda som om de inte fanns”, hävdade man i en artikel i det allra första numret av tidningen Gnistan, en liten stencilerad skrift utgiven av marxist-leninisterna i Sverige, det som några månader senare blev KFML och som (på lite vingliga vägar) idag är Kommunistiska Partiet. Så här löd argumentationen.
”Det skapas ingen enhet i kampen mot SAF genom att de revolutionära arbetarna marscherar efter dem som i klassamarbete med SAF påtvingar arbetarna urusla treårsavtal. Det skapas ingen enhet för kamp mot pris- och hyresstegringar genom att de revolutionära arbetarna fyller ut de glesnande leden bakom dem som infört och höjt omsättningsskatten, är ansvariga för inflationspolitiken, drivit fram alla hyreshöjningar och nu krönt verket med att besluta om hyresregleringens slopande. Det blir inget verkningsfullt stöd åt Vietnams nationella befrielsefront genom att revolutionära arbetare tågar genom gatorna ledda av folk som likt FCO-ledarna i Göteborg sänt president Ho Chi Minh en telegrafisk protest mot att det vietnamesiska folket försvarar sig. Ingen uppnår enhet i kampen för socialismen genom att vara staffagefigur åt dem som ställer 'blandsamhället' som ideal.
På den vägen skapas bara en 'enhet' som leder till att revolutionärer upphör att vara revolutionärer…”
Yngre läsare har kanske svårt att hänga med i citatets dagspolitiska hänvisningar. Men andemeningen är ändå tydlig. Enhet skapas i kamp underifrån, inte genom att den revolutionära delen av arbetarrörelsen uppträder som om den inte finns.
På den vägen blev det. Redan året därpå, 1968, etablerades Röd Front som ett nationellt 1 maj-firande. Det lilla mötet i Göteborg blev en demonstration. Det socialdemokratiska 1 maj-monopolet var brutet. Klassamarbetspolitiken utmanades av klasskampspolitik.
Det SKP som 1967 döpte om sig till Vpk fortsatte att traska patrull bakom sossarna i ytterligare några år. Men monopolet var brutet. Vilket i början av 1970-talet tvingade Vpk att byta fot. I det tilltagande vänsteruppsvinget tid var sossefjäsket inte gångbart längre, åtminstone inte på 1 maj. Också Vpk började arrangera ett eget firande. Så initierade det lilla mötet i Kungsparken för i år 40 år sedan dagens situation på 1 maj. Med både två och tre och fyra demonstrationståg i åtminstone de större städerna.
Givetvis var denna varaktiga splittring inte ambitionen med det allra första Röd Front-mötet. Ambitionen var att så snart som möjligt skapa en ny enighet. På klasskampens grund. Ett enda, revolutionärt arbetartåg på 1 maj, klass mot klass – visst var och är det fortfarande något att drömma om och arbeta för.
Men en sådan enighet kan inte proklameras och den uppstår då rakt inte genom att de revolutionära arbetarna uppträder som om de inte finns. Vilket är skälet till att vi kommunister envist håller fast vid Röd Front. Visst är arbetarrörelsens splittring beklaglig. Men den är faktisk och den tar sig faktiskt uttryck i att olika politiska partier företräder olika politiska linjer inom arbetarrörelsen.
Varvid det är ganska självklart att dessa partier manifesterar dessa olika linjer också på arbetarklassens högtidsdag. Enighet uppstår inte genom att man stoppar huvudet i sanden och tänker bort den splittring som faktiskt finns och som funnits ända sedan 1914, då den internationella arbetarrörelsen definitivt splittrades i en reformistisk och en revolutionär del.
Man kan möjligtvis hävda att två partier som kan regera ihop också borde kunna demonstrera ihop på 1 maj, till och med när man nu hamnat i gemensam opposition. När det talas om en gemensam valplattform 2010 borde det kanske också vara möjligt med en gemensam 1 maj-plattform? På den reformistiska grund som är partiernas gemensamma. Men det är en sak för vänsterpartiet och sossarna att reda ut.
För oss kommunister gäller samma utgångspunkt som 1967. På 1 maj kan de revolutionära arbetarna kan inte uppträda som om de inte finns. En sådan enhet innebär att revolutionärer upphör att vara revolutionärer.
Vi kommunister vill stoppa högern. Men vi vill inte vänta till 2010 och vi tror inte ett ögonblick på valsedeln som kampmetod, den ger på sin höjd högerpolitik light. Av bitter erfarenhet. I vanlig ordning förespråkar vi klasskampens väg. Enighet underifrån mot varje attack från högern.
Vi vill kamp mot imperialismen. Hur skall vi då kunna demonstrera ihop med partier som är för att Sverige deltar i imperialismens kolonialkrig, som för närvarande i Afghanistan?
Vi vill socialism. Hur skall vi då kunna enas med partier som reservationslöst bekänner sig till kapitalismen eller med partier som får skrämselhicka så fort de tvingas ta ställning till verklig socialism? Vi är för enhet på klasskampens grund och just därför arrangerar vi Röd Front på 1 maj. För att bjuda dem som vill arbetarpolitik och socialism ett alternativ. För att verklig enhet om arbetarrörelsens mål och medel bara kan uppnås genom att alternativen tydliggörs.
Låter det stingsligt? Det är det alls inte. I enskilda sakfrågor är vi kommunister beredda att samarbeta med vem som helst. Vilket alla som känner oss vet. Men på 1 maj är det annorlunda. Då är det vår uppgift att visa att de revolutionära arbetarna finns.
Så tveka inte. Slut upp i Röd Front – klass mot klass!