Ledare: Usel uppgörelse om flyktingkrisen

Flyktingkrisen är reell. De imperialistiska krigen mot Afghanistan och Irak och den i decennier bestående imperialistiska militära närvaron och politiska dominansen under täckmantel av kamp mot terrorismen i dessa länder och närområden har skapat en humanitär katastrof vars konsekvenser nu börjar spilla över rejält på det i överfallen djupt insyltade Europa.

Plötsligt väller plågade flyktingar in över EU:s tidigare stängda gränser. Människor som i många fall förlorat hus, hem och ägodelar och om inte annat förlorat hoppet om en trygg framtid i sina egna länder. Människor som med all rätt kan anklaga de styrande i Europas länder som varande i grunden ansvariga för deras elände. Människor med i de flesta fall goda asyl- och skyddsskäl enligt internationella konventioner.

Så blev flyktingkrisen hösten 2015 också reell i Europa och Sverige. Förra veckan skrev Migrationsverket upp prognosen för antalet asylsökande innevarande år till historiskt rekordhöga 160.000 personer. Med reservation för att det kan bli hela 190.000. Den tidigare högsta siffran för enskilda år var 84.018 asylsökande under Jugoslavienkrigen 1992.

Redan i somras gick asylmottagningarna på knäna och förra veckan skrev Migrationsverket i en prognos på typisk byråkratsvenska att ”prövningskapaciteten idag inte motsvarar behovet. I slutet av året har verket enligt huvudscenariot 178.000 inskrivna, varav mer än 80 procent har ett öppet asylärende.” Det betyder att cirka 150.000 flyktingar vid årets slut ännu inte har fått sina asylskäl prövade och de som nu söker kommer inte att kunna behandlas förrän 2017. Samtidigt beräknas att lika många nya asylsökande som i år kommer att anlända 2016.

Här måste i en arbetartidning sägas att den svenska verkligheten är rejält förändrad jämfört med 1992. Tjugotre år av nyliberal politik har inte gått spårlöst förbi. Arbetarklassen och folket känner väl EU-anpassningens och högerpolitikens konsekvenser i såväl socialdemokratisk som den borgerliga alliansens tappning.

Under alla dessa år har Proletärens spalter beskrivit den permanentade massarbetslösheten, en politik som raserat skolan, privatiseringar och nedskärningar som lagt mycket av sjukvård och äldreomsorg i spillror, avsaknaden av bostadsbyggande som återinfört trångboddhet och som ställer ungdomar utan bostad, en kommunsektor som inte längre kan tillgodose medborgarnas sociala behov. Sist men inte minst en politik för klassklyftor som gjort de redan rika, svinrika och de fattiga, fattigare.

De ansvariga för denna klasspolitik är samma kapitalismens politiska partier som förra veckan presenterade en sexpartiöverenskommelse om insatser med anledning av flyktingkrisen. I de 21 punkterna finns skärpningar i kraven gentemot asylsökande. Så införs exempelvis åter tillfälliga uppehållstillstånd, vilket var svensk norm fram till 1984. Det talas om tidiga insatser för snabbare och bättre etablering, om fler lärare och skolplatser och om utvidgning av områden för rut-tjänster.

Vänsterpartiet som aktivt deltog i förhandlingarna fram till sista nattmanglingen var överens med regering och borgare om det mesta, till och med om fler rut-tjänster. Men V drog sig ur därför att ”tillfälliga uppehållstillstånd löser inga som helst problem, tvärtom skapar det en massa problem.”

I Vänsterpartiets inställning ligger en sanning, åtminstone i att omprövning av asylskälen efter tre år ytterligare ökar arbetsbördan och kostnaderna för Migrationsverket. Frågan om tillfälliga uppehållstillstånd är inte lätt och den handlar om så mycket mer. Ett är säkert, den är inte principiell i så motto att tillfälliga uppehållstillstånd per automatik är flyktingfientligt. Men här ställs för kommunister och progressiva humanismen mot klassmässiga överväganden.

I ett Sverige där kapitalistklassen getts i det närmaste fria tyglar och där arbetarklassen står politiskt oorganiserad begriper var och en vilka som kommer att få betala notan för mottagandet av hundratusentals flyktingar. Var finns lärarna som ska utbilda flyktingar, var finns läkarna, psykologerna, förskolepersonalen? Var finns bostäderna, sjukhussängarna, skolsalarna? Och främst av allt var finns jobben? Ingen 6-timmars arbetsdag utan här ska skapas låglönejobb, vilket såväl Kinberg-Batra som Löfven ställer i utsikt.

Det är här som 21-punktsöverenskommelsen blir tom och åtgärderna mest yta. De kapitalismens partier som utan betänkligheter betalat dyra pengar för svenskt deltagande i de imperialistiska krigen i Afghanistan och kring Medelhavet har inte en tanke på att ompröva den inhemska politiken och växla bort från den EU-anpassade nyliberalism vars udd är riktad mot Sveriges arbetarklass. Tvärtom signalerar nu finansdepartementet statliga nedskärningar nästa år när flyktingmottagandet ska finansieras inom budgetramarna.

Så spelar dessa partier Sverigedemokraterna i händerna och underblåser i praktiken den rasism som vi den sista tiden sett så förskräckliga prov på.