Väljarnas dom över EU-politiken

Söndagens val i Frankrike och Grekland blev väljarnas svidande vidräkning med EU-politiken och dess främsta företrädare. Men redan där slutar likheterna. I Frankrike spelar valet av François Hollande till ny president bara marginell roll för politiken. EU-kursen ligger fast. I Grekland gav väljarnas dom däremot en parlamentarisk kris.

Krisen har ställt den åtstramande EU-politiken i fokus över hela Europa, som en folkfientlig och klassorättvis politik. EU-kritiken går längst i de länder som drabbats värst av nedskärande sparpaket, men växer i hela EU. I den första omgången i presidentvalet i Frankrike, som är ett av EU:s kärnländer, röstade således en tredjedel av väljarna på öppet EU-kritiska kandidater.

I slutomgången fiskade Nicolas Sarkozy oblygt i Nationella Frontens grumliga vatten, men det räckte inte för att beveka nedskärningströtta väljare, som istället tydde sig till den vagt EU-kritiske Hollande, som lovade ekonomisk expansion istället för EU-dikterad åtstramning.

I så måtto representerar valet av Hollande en svag vänsterströmning. Väljarna har uttalat sig för en ny politisk kurs, mot statsfinansiell åtstramning och ohämmad nyliberalism.

Men väljarnas vilja och Hollandes politiska program är två olika saker. I valet friade Hollande till vänsterväljarna och till de EU-kritiska väljarna, men Socialistpartiet ingår i det politiska etablissemang som med hull och hår är knutet till EU och till den nyliberala politiken, med stabilitetspakt och allt. Den efterfrågade kursändringen är därför skriven i vatten. Efter valet är det inte populistiska utflykter som gäller, utan krass realpolitik.

Den bland krisdrabbade människor så hatade stabilitets-pakten är ett verk av Tyskland och Frankrike, som så mycket annat i EU, med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy som föräldrar, där av öknamnet Merkozypakten.

Med Sarkozy borta spekuleras det om paktens hållbarhet, en spekulation som Hollande spätt på genom att i valrörelsens vagt tala om en eventuell omförhandling.

Till det skall sägas att alliansen mellan Tyskland och Frankrike inom EU går mycket djupare än till personliga relationer eller till relationer mellan partier, som i det här fallet mellan tysk och fransk höger. I grunden handlar det om en allians mellan tysk och franskt monopolkapital och tysk och fransk imperialism, som dominerar EU och som har gemensamma intressen i EU-politiken.

Minns för all del att det såta paret Merkel och Sarkozy på 1980- och 1990-talen föregicks av det lika såta paret Helmuth Kohl och François Mitterand, den ene kristdemokrat och den andre socialdemokrat, men minst lika tighta i EU-politiken. Angela Merkel lär sov lugnt. Hon och de tyska storföretagen har inget att frukta av Hollande.

I Grekland är valresultatet omvälvande. En massiv majoritet av väljarna vände sig i vrede mot EU-politikens inhemska förvaltare, socialdemokratiska Pasok och liberala Ny Demokrati, som i ett slag förlorade långt över hälften av det gemensamma väljarstödet, från 77,5 procent i valet 2009 till 32,2 procent i söndags. Det betyder att 3,3 miljoner greker vände EU-politiken ryggen.

Ny Demokrati förlorade nästan hälften av sina väljare, men genom ett valsystem som ger det största partiet 50 extramandat ökade partiet ändå sin representation i parlamentet. Men denna gång utan stabiliserande nytta. EU-politikens företrädare har inte längre egen majoritet i parlamentet.

Redan på måndagen gav Ny Demokratis ledare Antonis Samaras upp försöket att bilda ny regering. Budet har nu gått till vänsterfronten Syrizas ledare Alexis Tsipras, vars möjligheter att lyckas lär vara ännu mindre. Så har valet kastat in Grekland i en parlamentarisk kris.

Dramatiken i detta skall inte överdrivas. Den parlamentariska krisen är djup. Ny Demokrati och/eller Pasok kan för tillfället inte regera på det gamla sättet. Men det handlar inte om en kris för hela systemet. För det krävs en ytterligare upptrappning av den folkliga massrörelsen, som alternativ till den uppgivenhet som också var en tendens i valet. Så minskade valdeltagandet i detta ödesval från 71 till 65 procent.

Högerledaren Samaras spekulerar uppenbart i denna uppgivenhet. Genom regeringskrisen vill han få till stånd ett nyval, där ännu färre arbetarväljare skall ge borgarklassen parlamentarisk majoritet (med hjälp av extramandaten). Huruvida denna plan lyckas återstår att se.

Det är viktigt att skilja på parlamentarisk och politisk kris. Arbetarväljarna gav regeringspartierna en välförtjänt käftsmäll, men alltför många väljare lever ännu i illusionen om en lösning av krisen inom EU. Man säger nej till EU-politiken, men odlar den förgängliga förhoppningen om ett EU och en euro utan EU-politik, en förhoppning som inte minst vänsterreformistiska fronten Syriza odlat.

I valkommentarerna från vänster anklagas det grekiska kommunistpartiet KKE för sekterism genom sin vägra att gå i allians med Syriza och andra opportunistiska krafter.

För vår del finner vi sådana anklagelser befängda. Att ge legitimitet åt illusioner kan ge lättköpta valframgångar, men det är att bedra väljarna och att föra in kampen mot krisen i en återvändsgränd. KKE:s budskap är kargt – för att komma ur krisen måste Grekland lämna både euron och EU. Ett sådant budskap lockar inte väljare som odlar illusioner, som tror på enkla lösningar, men det är sant och kommer i det långa loppet att visa sig riktigt.

I valet gick KKE fram med blygsamma en procentenhet till 8,5 procent. Det kan synas lite i förhållande till den roll KKE och den fackliga fronten Pame spelat i de senaste årens kamp i Grekland. Men det är en avspegling av den rådande medvetandenivån. Princippolitik får fullt genomslag först när illusionerna malts ner av verkligheten.

För vår del applåderar vi KKE. Att sprida illusioner om EU:s roll och karaktär är att bedra arbetarkampen.

Ett kusligt drag i det grekiska valet är högerextrema Gyllene grynings framgång. Gyllene gryning är inte bara ett nationalistiskt, främlingsfientligt parti, som Nationella Fronten i Frankrike eller Sverigedemokraterna, utan ett nynazistiskt parti, som hyllar Hitler och som gör verklighet av sin rasistiska politik genom förföljelse och organiserad misshandel av invandrare.

Efter valet ifrågasätter chockade greker att 7 procent av deras landsmän är nazister. Är det möjligt i ett land som under andra världskriget utsattes för brutal nazistisk ockupation? De tolkar därför Gyllene grynings framgång som en missriktad missnöjesyttring.

Det kan säkert vara sant. Men sant är också att djupa kriser och skärpt klasskamp, som i dagens Grekland, kan ge upphov till rörelser också på yttersta högerkanten. Social frustration söker sig inte alltid socialistiska uttryck, särskilt inte i marginaliserade grupper, och överklassen har aldrig haft långt till fascism. Krisen utgör därför en grogrund för högerpopulism.

I givna situationer kan rentav sådana rörelser bli hela borgar-klassens alternativ, som på sin tid i Tyskland.

Till detta vill vi bara säga följande: Högerextremismen kan inte bekämpas via opportunism och då rakt inte genom att sprida illusioner om EU. Det är tvärtom att spela högerextremismen i händerna.

Klasspolitik och EU-motstånd är medicinen mot högerextremismen i krisens Europa.