Därför ska du bojkotta EU-valet på söndag!

I Aftonbladet skriver Olle Svenning (19/5) om hur EU-drömmen har krossats. En närmast deprimerad Svenning tvingas konstatera att drömmen om löntagarnas Europa har förvandlats till en mardröm för Europas arbetare.

Av den union som skulle ge arbete har vi fått mellan 25 och 30 miljoner arbetslösa. Av det utlovade välståndet har det blivit växande misär och fattigdom.

Av den bastion för demokrati som EU utmålats som har vi istället en sönderslagen demokrati.

EU:s ”antisociala maktfördelning administreras inte av EU-parlamentet utan av en trojka bestående av teknokrater från Europeiska Centralbanken (ECB), EU-kommissionen och Valutafonden”, konstaterar Svenning helt riktigt. EU-parlamentet är maktlöst inför den arbetarfientliga EU-agenda som handlar om att undergräva demokratin, slakta välfärden och pressa ner arbetarklassens löner och tillkämpade rättigheter.

Det är bra att en framträdande socialdemokrat som Svenning tar bladet från mun. Dessa sanningens ord sticker effektivt hål på den rosaskimrande propagandabubbla som socialdemokratin har förpackat EU i sedan över 20 år, vid den tid de bytte fot för att lura in svenska arbetarklassen i den europeiska stormakts- och storföretagsunionen.

Problemet är att Svenning vill förlägga krossandet av EU-drömmen till tiden för den ekonomiska krisen 2008. Innan dess var det tydligen frid och fröjd. Det är en falsk historieskrivning.

Den antisociala europeiska unionen är inte resultatet av någon felkörning på vägen. Den folkfientliga unionen har hela tiden varit den autobahn som de europeiska, och inte minst de tyska, storföretagen ritade kartan för redan på 1980-talet.

I maktens korridorer var syftet med EU klart uttalat. 1988 skrev den ansedda tyska tidningen Der Spiegel att de ”sociala och demokratiska framsteg” som vissa länder uppnått ”kommer under trycket av de frigjorda marknadskrafterna att smälta samman till ett minimum på den internationella konkurrenskraftens altare.”

Även i Sverige var målet med EU och ett kommande svenskt medlemskap klart. Sommaren 1991 förklarade den leende Volvochefen PG Gyllenhammar målet med EG/EU – återhållna löneökningar i åratal, sänkta skatter, nedmonterad offentlig sektor och sänkta bidrag och förmåner.

Lika ärlig var det svenska monopolkapitalets herre på täppan Peter Wallenberg när han i Dagens Industri den 18 april 1991 berättade att ”EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna för Sverige på 100 år – ja kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom offentlig sektor, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.”

Borgarklassen har hela tiden varit vakna och klartänkta inför EU. De eftergifter de tvingades till under efterkrigstiden ska tas tillbaka och EU är verktyget för detta.

Därför har makt flyttats från Stockholm ner till Bryssel. Demokrati – där politikerna tvingas förhålla sig till folkliga opinioner – har ersatts med expertvälde, byråkrati och en lobbyism som garanterar näringslivets makt.

Genom lagstadgad nyliberal borgarpolitik – med budgetbalans, överskottsmål och privatiserad konkurrens – kan gemensam välfärd monteras ned, gemensamma värden flyttas till privata fickor och välfärden öppnas för kapitalistiskt exploatering.

Med hjälp av den fria rörligheten ska inre harmoni skapas. En harmonisering som innebär att arbetarnas livsvillkor ska pressas ned till de lägstas nivå, medan näringslivets och elitens nivå ska upp till de högstas.

Så var det tänkt från början och så har det också blivit. Denna antisociala konstruktion har skrivits in i EU:s grundlag och står därmed bortom folkligt inflytande.

Dessvärre motsvaras borgarklassens vakna klartänkande inför EU av en lika drömsk suddighet hos svensk arbetarrörelse. Fackföreningsrörelsen som vaggats till sömns av samförståndets ljuva visa köpte drömmen om att genom EU europeisera folkhemmet och den svenska modellen. Varningssignalerna och nej-sägarna tystades effektivt när linjen var fastslagen och den stora slummern vidtog.

Men genom den kraftiga kyss som arbetarklassens fri- och rättigheter fick sig i och med EU-krisen verkar törnrosasömnen ha avslutats.

Det är inte bara Olle Svenning som yrvaket skakar sitt sömntunga huvud. Tidigare i våras skrev sex fackordföranden en gemensam debattartikel om att arbetarrörelsen har varit godtrogen om EU.

Det är ju så med drömmar, även mardrömmar, att förr eller senare vaknar man upp ur dem. Riktigt starka drömmar, som den om EU, kan visserligen hålla i sig en stund även in i vaket tillstånd. Men uppvaknandet är ofrånkomligt.

Dessvärre har de politiska partierna drabbats av EU-koma. Ett kroniskt tillstånd, som dessvärre ser ut att sprida sig. I hopp om att få sitta med i fuskparlamentet i Bryssel målar Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ EU-drömmar som skimrar i grönt, rött eller rosa. Men de har lika lite markkontakt som socialdemokratins dröm om löntagarnas EU.

Som tur är så är folket klokare än sina politiker. I alla val till EU-parlamentet hittills har en majoritet valt att bojkotta valen. Politikernas löften om svensk påverkan på EU rår inte på den vardagliga insikten att det tvärtom är EU som omskapar Sverige. Det är mot denna nyliberala omskapelse som fler och fler reagerar.

70 procent av svenska folket vill se minskade sociala klyftor i Sverige. 69 procent av säger nej till vinster i välfärden. Två tredjedelar av svenska folket säger nej till att höja garantipensionsåldern. Och en växande opinion på arbetsplatserna har fått nog av otrygghet, lönepress och osäkra anställningar. Svenska folket har helt enkelt fått nog av EU-politiken.

Ur dessa nej kommer uppvaknandet ur den mardröm som EU-politiken har skapat och fortsätter att skapa. Vägen fram ligger inte i mer EU-politik, utan i mindre. För rättvisa, människovärde och trygghet måste Sverige lämna EU och dess nyliberala marknadsdiktatur.

För de som haft en dröm och en förhoppning om att EU skulle kunna bli något i grunden annorlunda gör denna insikt säkert ont. Men som Karin Boye diktade så gör det ont när knoppar brister, men endast nyliberala bakåtsträvare håller kvar vid det vinterkalla EU-projektet. Progressiva människor frågar sig liksom Boye inför knopparna ”Vad är det för nytt, som tär och spränger?”

På söndag finns det bara ett sätt att visa sin vakenhet mot den ekonomiska och politiska elit som vill att vi ska fortsätta slumra, det är genom att bojkotta valet. En bojkott är att vägra agera röstboskap åt Wallenbergs och Gyllenhammars folkfientliga unionsbygge.