Storinkvisitor Olsson tar ton

Karin Olsson, kulturchef på Expressen, har aldrig tillhört de skarpaste knivarna i den svenska kulturjournalistikens knivställ. Den ofrånkomliga jämförelsen med konkurrenten Åsa Linderborg på Aftonbladets kultursida har allt som oftast uppenbarat Olssons brister i både intellektuell spets och formuleringsmässig skärpa.

Inget konstigt i det. Att flyta med strömmen utvecklar varken muskelförmåga eller simteknik. Och Karin Olsson tillhör den generation liberaler som aldrig fått sin verklighetsbild ifrågasatt. En söndercurlad generation åsiktsförsäljare som liksom barnet som inte möter motstånd och gränser utvecklas till självgoda och egocentriska typer oförmögna att hantera motgångar.

Olsson började sin bana i det akademiska Lund. Inflyttad från bondvischan svalde Olsson lundaakademismen med hull och hår. Ett lagomliberalt von oben-perspektiv på människor och samhälle – som obehindrat kan röra sig från Miljöpartiet till Björklund och Reinfeldt i takt med tidens politiska modeskiftningar – gav tillträde till journalistikens karriärstege.

Efter några år som redaktör på akademiska ankdammsbladet Lundagård flyttade Olsson, liksom majoriteten av journalistkåren, till huvudstaden och för Olssons del blev hemadressen Bonnierägda Expressens kultursida. Kulturjournalistiken ger medelmåttor stora möjligheter. Med rätt vokabulär – att se saker i sin kontext – och väl valda litterära referenser – gärna om Prousts Madeleinekaka – kan vilka självklarheter som helst kläs upp som djupsinniga betraktelser över samtiden.

Under den nyliberala erans relativt lugna årtionden – när USA:s globala dominans var ohotad, när EU-elitens projekt växte i harmoni och när demokratins sociala innehåll urholkades till förmån för kapitalismens antisociala agenda – fungerade de liberala journalisterna som systemets överstepräster. Prästernas rätta lära om alla människors lika värde blev i sig självt ett bevis på systemets förträfflighet.

Intet nytt under solen. Vatikanstatens påvar gav sin välsignelse över medeltidens härskare, oavsett att den härskande klassens rofferi och folkets växande fattigdom skar sig mot det kristna evangeliets budskap. Det marxist-leninistiska institutet i Moskva gav sin välsignelse över Brezjnevbyråkratins välde, oavsett att de blivande oligarkernas maktbygge och folkets maktlöshet skar sig mot det revolutionära budskapet.

Den nyliberala kapitalismens kris avslöjar på samma obevekliga sätt klyftan mellan ord och verklighet. Marknadsfundamentalismens evangelium om rikedom och demokrati åt alla människor skär sig mot en verklighet där såväl förmögenheter som inflytande flyttar allt längre bort från folkmajoriteten.

För att skydda sin ställning svarar den härskande klassen, precis som tidigare, med inkvisition. Jakten på kättare och otrogna som springer främmande makters ärenden – djävulens eller mer världsliga makters – lämnas åt prästerskapet. Historien visar att detta skikt av ideologiska försvarsadvokater mer än gärna åtar sig rollen, som ger möjlighet att både visa sin duglighet i de härskandes ögon och samtidigt göra ner konkurrenter för att främja den egna karriären.

Historien upprepar sig när Karin Olsson i en helsidesartikel på Expressens kultursidor (18/1) tar på sig rollen som storinkvisitor. Helt logiskt är det Åsa Linderborg och Aftonbladets kultursida som av Olsson placeras på det kätterska bålet. Men Olssons anklagelseakt, som helt bygger på pseudoforskarna Martin Kraghs och Sebastian Åsbergs smått paranoida beställningsjobb åt Natolobbyn och den svenska krigsmakten, slår varken gnistor eller flammar upp. Det tilltänkta häxbålet avger inte ens så mycket rök att det blir möjligt att antyda någon oupptäckt eld.

Tvärtom blir anklagelseakten en uppvisning i Olssons egen bristande muskelstyrka och begränsade simteknik. Hon drunknar i sitt eget ordhav. Att en medelmåtta som Karin Olsson tillåts inta rollen som storinkvisitor visar djupet hos den nyliberala kapitalismens kris. Med sådana påklädare åt makten står kejsaren snart ideologiskt naken i all sin förskräcklighet. Det är då härskare har störtats från sina troner, i både öst och väst.

Huruvida dessa ersätts av andra härskare, som klättrar upp till makten på folkets rygg, eller om vi lyckas dra de rätta slutsatserna av tidigare erfarenheter är en annan historia som vi har all anledning att återkomma till. En sak är dock säker; i denna historia har liberala medelmåttor som Karin Olsson ingen roll att spela.