På flykt i Saharas öken

I Läs och Res första resa till Västsahara ingår också ett besök i Polisarios flyktingläger i Algeriet. Vi är tolv personer i gruppen, ink-lusive reseledaren Lotta Bolin. Vid sjutiden på kvällen kommer vi fram till Agadir och ska vidare till Alger via Casablanca. I tullen beslagtar de en bok om Västsahara från en resenär. Tulltjänstemännen är mäkta upprörda över att denna bok kan köpas överallt i Sverige. Annars bara några frågor och en ytlig kontroll av våra kameror. De flesta bilder har vi lagt på USB-minnen som vi gömt.

Efter en hel dags väntan i Alger bordar vi planet mot Tindouf och flyktinglägren. Vi anländer i gryningen och det visar sig att nästan alla i planet också ska till lägren. Vi kör i en konvoj med tio jeepar och eskorteras av algerisk militär tills Polisario tar över bara någon mil senare.

När den marockanska militären invaderade Västsahara 1975 flydde över hälften av västsaharierna till Algeriet där de upprättade fyra läger, wilayor, som fått namn efter de områden flyktingarna kom från. Det är ett stort ökenområde där ingen tidigare bodde. Det finns så gott som ingen tillgång till vatten. Där bor nu 165.000 flyktingar.

Vi ska till Smaralägret. Det är en stjärnklar natt när vi lassar av vårt bagage och installerar oss i sovsalarna i gästhuset. Vi hade utlovats att få bo hemma hos familjer men efter kidnappningen i oktober av tre utländska biståndsarbetare av en terrorgrupp kopplad till al-Qaida, måste vi av säkerhetsskäl bo i gästhusen under vår vistelse. Bevakningen har förstärkts.

Smaralägret är indelat i sex byar, dairor och är mycket välorganiserat. Dairan ansvarar för utbildning och sjukvård och utdelning av mat och kläder. Varje familj bor i tält med ett murat litet hus som är kök.

Efter frukosten nästa morgon börjar våra studiebesök. Först en låg- och mellanstadie-skola med tvåhundra elever och med runt trettio i varje klass. Det är matte på schemat och eleverna låter sig inte störas utan räknar vidare med stor koncentration. Skolgården består bara av sand. I fönstren står plastburkar med torra växter som barnen försöker hålla vid liv.

I Smara finns det också en högstadieskola som är skänkt av Venezuela och Kuba. Eleverna kan fortsätta med högre studier i Algeriet, Spanien och Kuba. För att studera i Algeriet måste de vara duktiga på arabiska. Västsahariernas egna språk är hassania som är en arabisk dialekt.

Najla Mohaelamin, bibliotekarie på läg-rets bibliotek, säger:

– Det är ett problem att det finns så få barn- och ungdomsböcker på arabiska och än färre som handlar om västsaharier. Därför är vi överlyckliga över att 5.000 ex av Monica Zaks bok Pojken som levde med strutsar, som är en sann historia om en västsaharisk pojke, nu finns på alla skolor i lägren, tack vare er insamling i Sverige.

Vi åker vidare till en träningsskola för psykiskt handikappade barn och ungdomar. Här arbetar man med små resurser men med desto mer omtanke och engagemang. Läkaren som förestår centret fullkomligt sprudlar av energi och av kärlek till barnen. På en skylt ovanför ingången kan man läsa: ”Här växer varken växter eller träd, men här blomstrar människor.”

Nästa stopp blir på engelska skolan för vuxna som drivs av amerikanska missionärer, som skickar en lärare varje år. Just nu är det sju elever, en man och sex kvinnor och vi blir imponerade över hur mycket de lärt sig på bara ett år. Först är de lite generade inför oss, men snart släpper blygheten och de berättar om sina drömmar: att bli lärare i engelska i ett fritt Västsahara.

Före den sena lunchen hinner vi med ett kort besök på det lilla sjukhuset Bachir Lehlaui som är skänkt av en solidaritetsorganisation i Reggio Emilia i Italien. Vi ser inga patienter men träffar några av läkarna som förklarar att de som söker hjälp kommer på morgnarna och får då den behandling de behöver. Gäller det något vi inte kan klara av här så remitteras de till nationella sjukhuset i lägret eller till ett algeriskt sjukhus.

Det stora problemet i lägret är näringsbristen. Det saknas ju nästan helt färska grönsaker. 30 procent är undernärda och mer än hälften av alla barn och kvinnor har järnbrist. På sommaren med höga temperaturer kan också vattnet ha mycket bakterier. Ett annat problem är brist på mediciner och sjukvårdsartiklar.

Människorna i lägren är helt beroende av humanitär hjälp från utlandet. Den största givaren är FN:s World Food Program. Praktisk solidaritet har i 33 år skickat kläder och skor och sedan 2008 också makrill på burk med hjälp av pengar från Sida. Västsaharierna älskar makrillen!

Vid fyratiden körs vi våra två jeepar till Rabounilägret som är administrativt centrum för alla lägren. Där ligger Motståndsmuseet som i flera stora salar skildrar Polisarios historia och den väpnade kampen. På gårds-planen står beslagtagna tanks och vapen från fienden. På några av dem står det Nato som tillverkare.

Vi hinner med ett möte med Abdu Salam Omar på anhörigorganisationen AFAPREDESA. Där samlar man in och sprider information om övergrepp och försvinnanden i det ockuperade Västsahara.

Marocko har alltid förnekat existensen av försvunna personer. 1991 hittades 322 som erkändes av Marocko och som plötsligt frigavs trots att Marocko tidigare förnekat att de fanns. 43 hade dött eller dödats.

Marocko påstår att övriga försvunna bor i lägren eller i Spanien. 2010 erkände Marocko ytterligare 940 fall av försvunna. 640 är saharier, de övriga är marockanska regimkritiker. 320 av dem är döda och 14 är barn. 52 var barn när de togs tillfånga men dog som vuxna. 144 namn lämnas inte ut. Marocko påstår att de inte finns.

Kvinnor torteras och tvingas se på hur deras barn torteras. Ett nyfött barn dödades och modern tvingades äta barnets lik. Ett fruktansvärt barbari.

Vi har ju hört många röster som krävt att man ska ta till vapen igen, men Abdu tillbakavisar den vägen:

– Det finns inget krig som löst några problem. Vi har lidit i 37 år, men vi vet idag vilka det är som tjänar på krig: de som säljer vapen. Vi skulle förlora och den marockanska befolkningen likaså medan kungen fortsätter att bygga palats. Vi rustar oss i stället för framtiden. Ökenlivet har lärt oss det allra viktigaste. Man överlever genom solidaritet med varandra.

Omskakade åker vi tillbaka till Smaralägret för att köpa vatten, konsthantverk och turbaner inför nästa dags resa till Tifariti i befriat område. Det finns privata små affärer och mekaniska verkstäder i lägret som drivs av före detta Polisariosoldater.

Söndag morgon stuvar vi in oss i de två jeeparna. Med oss har vi en militärjeep med två soldater och en kock med all vår mat. På grund av torkan finns där ingen mat för oss ens om vi skulle betala. Vi kör off road i den ödsliga, steniga öknen. Fort går det och vi blir ordentligt omskakade.

En 320 kilometer lång, ödslig väg genom stenöknen. Vi möter dromedarhjordar och några getter. Växtligheten består av torra, gula grästuvor, ta´hla-träd med långa taggar och en och annan oas i fjärran.

Det är dags för teceremonin som vi redan lärde känna i Västsahara. Våra chaufförer hämtar den trälåda som varje västsaharisk man alltid har med sig på utfärder och resor. Där finns två tekannor, sex små glas, det beska gröna teet och mängder med socker. Snabbt gör de upp eld och börjar brygga den första omgången. Efter en stund hälls teet från kanna till glas, till nytt glas och tillbaka till kannan och så i alla glasen. Den första koppen ska vara bitter som livet. Vid andra bryggningen fylls kannan med socker och den andra koppen är söt som kärleken och den sista koppen är mild som döden.

Färden går vidare och snart är vi framme vid muren – Skammens mur. Den byggdes av Marocko under 1981–1987 för att stoppa Polisarios attacker och med teknisk hjälp från USA och Frankrike. Den är 2.700 kilometer lång, den längsta i världen och tre meter hög och består av sand och stenar. På var femte kilometer finns en postering vilket totalt är mer än 150.000 soldater. Det finns både elektronisk övervakning och övervakning med radar.

Vi kommer så nära att vi kan vinka till soldaterna som dock kryper ner och gömmer sig. Framför oss har vi ett sju meter brett minfält. Jag fotograferar några trampminor bara fem meter bort. Efter minfältet ligger rullar av taggtråd. Övervakningen kostar fyra miljoner US-dollar per dygn och tar mer än tre procent av landets BNI.

Vid fyratiden är vi framme i Tifariti, huvudstad i befriat område. Där bor cirka 3.000 personer. Många är beduiner och bor i utspridda tält. Vi ser ruinerna av Marockos flygattack 1991. Vi är nu bara cirka åtta mil från staden Smara där vi var för en knapp vecka sedan.

Vi besöker Navarra Hospital, byggt med stöd av spanska solidaritetsorganisationer. Mycket av utrustningen saknas eftersom både patienter och utrustning evakuerades inför krigshotet 2001. Idag finns här bara en läkare och en sjuksköterska, men på somrarna kommer frivilliga läkare från Spanien. Här finns också en skola, ett hembygdsmuseum och en moské.

Innan mörkret faller hinner vi att besöka trädgårdsodlingen där en entusiastisk agronom stolt visar odlingarna: purjolök, rödbetor, morötter och till och med vinplantor på öppen mark och inne i växthuset har han jordgubbar, potatis, tomater och zucchini. Mitt i öknen!

Nästa dag gör vi en tre mil lång resa till Erqueyez, ett område med märkliga stenformationer och grottmålningar med giraffer, jägare och dansande kvinnor. En varningsskylt riktar sig till FN–personal: att de skall straffas för stöld eller förstörelse. Båda har förekommit.

Tillbaka i Tifariti besöker vi en beduinfamilj. Familjens överhuvud, Salma Ahmed Abachlifed tror att hon är ungefär 80 år. Hon är född och uppvuxen här. Hon berättar sin historia för oss:

– När Tifariti bombades 1991 flydde hela familjen med dromedarhjorden. Alla djuren dog, men vad värre var så tog marockanerna två av mina älskade söner till fånga. Så jag led. Var var dom? Levde dom? Jag tackar Allah för den dag då vi äntligen återförenades.

Pojkarna hade förts till Marocko där den äldste skulle tvingas in i armén och den yngste sättas i marockansk skola. Pojkarna lyckades fly och ta sig över muren och så småningom återförenas med familjen.
Dottern Tawfa som brygger teet spyr ut sitt hat mot MINURSO, som har en stor förläggning en bit bort.

– Ut med dom! Dom lever lyxliv och gör inte ett dugg för oss västsaharier. Vi borde ta upp den väpnade kampen igen.

Jag frågar yngsta barnbarnet, Yosuf, vad han skulle göra om Västsahara blev fritt i nästa vecka.

– Jag skulle åka till El Aaiún och se på havet och sen gå på cirkus. Och sen åka tillbaka hit.

På natten åskar och regnar det. På återfärden ser vi gröna grästuvor, små blad på buskarna och flera blommor som slagit ut. Men det behövs mycket mer regn. Torkan är svår för det har inte regnat ordentligt på tre år.

Innan vi lämnar Smaralägret för hemfärd hinner vi få ett möte med försvarsministern Mohamed el Wali Akik.

– Jag arbetade på fosfatfabriken och var aktiv i Polisario och fängslades av spanjorerna. Jag var bland de 70 som satt fängslade på Kanarieöarna. Fredsavtalet gav hopp om en folkomröstning. Men inget händer och folk är trötta. Och efter Marockos brutala attack mot Gdeim Iziklägret utanför El Aaiún är många fyllda av en stor ilska. Ungdomar såväl i lägren som på ockuperat område vill ta till vapen. Det är inget nytt. Tio år efter vapenvilan började folk tappa förtroendet för fredsprocessen. Det är svårt att övertyga ungdomen om att det inte är läge för väpnad kamp.

Att folk stått ut i 37 år! Västsaharierna är verkligen ett glömt folk. Att omvärlden låter detta fortsätta! Förstår att de unga tappat tålamodet.

Vi måste kräva att Sverige erkänner Västsahara som en stat!