Terror i Bryssel, Lahore och Palmyra

Förra veckan skakades världen av flera blodiga terrordåd.

I den pakistanska mångmiljonstaden Lahore sprängde sig en självmordsbombare till döds bland påskfirare. 72 döda och 300 skadade.

Utanför den irakiska huvudstaden Bagdad angreps en folksamling efter en fotbollsmatch. 41 döda och 105 skadade.

Och så terrorn i Bryssel. 35 dödade och 300 skadade.

Det finns tydliga paralleller mellan de tre dåden, utöver att de utgör fruktansvärda tragedier för de drabbade och deras anhöriga. I alla tre fallen är förövarna reaktionära sunniextremister vars intoleranta våldsideologi har sitt ursprung i Saudiarabien.

Det finns dock en tydlig skillnad mellan dem. Såsom det skildras i västmedia framstår terror och förlorade människoliv i det trygga Bryssel, eller för den delen i Paris eller London, som betydligt mer fasansfullt än terror i krigshärjade länder någonstans långt borta. Europeiska liv värderas högre.

Fast verkligheten är värre än så. För på plats i en rad länder långt från Europa har västvärlden och dess allierade understött reaktionära sunniextremistiska grupper likt al-Qaida och IS, när det gynnat västs imperialistiska intressen.

Att USA och de europeiska staterna har dubbla måttstockar i synen på terrorismen blev tydligt när den syriska staden Palmyra äntligen befriades.

Efter tio månader i Islamiska statens grepp lyckades den syriska armén återta Palmyra och det som återstår av dess unika historiska lämningar. Det beskrivs som det enskilt största bakslaget för IS sedan organisationens erövringar i Syrien och Irak 2014.

Varför är det så tyst från väst? Varför jublar inte Stefan Löfven och övriga politiker som så kraftfullt fördömt terrordådet i Bryssel när den skyldiga organisationen, Islamiska staten, lider ett förnedrande militärt nederlag? Varför hyllas inte detta som ett viktigt steg på vägen för att befria hela Syrien från den terror som i åratal plågat dess folk?

Orsaken är kort och gott att IS nederlag på samma gång är en framgång för Syriens styrande och dess allierade i Ryssland, Libanon och Iran. Det är en framgång för den syriska regering som väst tillsammans med sina president- och kungavänner i Mellanöstern satsat enorma resurser på att underminera och störta – bland annat genom vapen, pengar och annat stöd till reaktionära sunniextremistiska grupper.

Det går att inte jubla när fienden vinner, inte ens när den vinner över Brysselbombarna.

Redan i maj 2015, när Palmyra föll i Islamiska statens händer, var västs dubbelspel tydligt. Den syriska armén var vid denna tid hårt pressad. Från norr, öster och söder ryckte de utlandsstödda väpnade grupperna fram och det talades till och med om att regeringen i Damaskus skulle kunna falla.

När tusentals IS-krigare från Saudiarabien, Tunisien, Ryssland och många EU-länder gick till attack hade armén inte en chans att försvara staden. Soldater och civila slaktades av terrorgruppen.

Varför fick inte den syriska armén någon hjälp utifrån våren 2015?

Det här var fyra månader innan Ryssland inledde sin militära insats i Syrien, så från ryskt håll fanns ännu inget stöd att få. Men den USA-ledda koalitionen var på plats i närområdet. Den genomförde flygbombningar på syrisk mark med det uttalade syftet att bekämpa IS.

Självklart visste USA vad som var på gång. Självklart hade de amerikanska befälhavarna tillgång till satellitbilder som visade att tusentals IS-krigare åkte genom den syriska öknen i riktning mot Palmyra.

USA hade både möjligheten och de militära resurserna att hindra IS från att inta Palmyra. Men då, våren 2015, tjänade IS offensiv västimperialismens intressen. Det var ju den syriska regeringsmakten som var huvudfienden. IS brutala avrättningar av syriska soldater gynnade helt enkelt planerna på ett regimskifte i Damaskus.

Västvärldens skuld till al-Qaidas, IS och andra fundamentalistiska gruppers uppkomst och härjningar i Mellanöstern är något Proletären har pekat på många gånger tidigare. Vi har också pekat på västs och dess allierades skuld till massdöden i Syrien, flyktingkatastrofen och den terror som nu sprids långt utanför Syriens gränser. Det är inte säkert att IS ens hade existerat om det inte vore för ockupationen av Irak och stödet till extremisterna i Syrien.

Trots att det uppenbara sambandet mellan västs agerande i Mellanöstern och den terror som drabbat flera europeiska huvudstäder talas det tyst om detta inom etablissemanget i Sverige och övriga Europa.

Inga stora tidningars ledarsidor fördömer de omfattande brittiska och franska vapenleveranserna till syriska extremistgrupper, vapen som numera återfinns hos bland annat IS.

Inga styrande politiker angriper de turkiska ledarna för att de i åratal möjliggjort för utländska jihadister att ansluta sig till IS och andra terrorgrupper, liksom de möjliggjort för dessa att exportera olja och motta stöd utifrån.

Ingen kräver ett kraftfullt agerande mot kungadiktaturen Saudiarabien, som Hillary Clinton kallat för ”den viktigaste finansieringskällan till sunniterroristgrupper över hela världen”, enligt ett tidigare hemligstämplat dokument från USA:s utrikesdepartement.

Det sistnämnda är något det marxistiska Belgiska Arbetarpartiet (PTB) tar upp i ett uttalande efter terrorn i Bryssel. PTB, som sedan två år tillbaka har två mandat i Belgiens federala parlament, pekar ut IS som ”barbariska fanatiker”.

Men de belgiska marxisterna kritiserar samtidigt den egna regeringens repressiva antiterroråtgärder och konstaterar att det inte går att lösa problemet utan att slå mot roten till det onda:

”Hur bekämpa IS och dess ultrareaktionära ideologi på ett effektivt sätt, om man inte tar sig an det ekonomiska och logistiska stöd som organisationen fortsätter att få via Saudiarabien, Gulf-
staterna och Turkiet – alla allierade med Nato?”

Det här är något Löfven borde ta upp när han träffar sina europeiska och amerikanska vänner. Det vore att på allvar bekämpa terrorismen.