Den verkliga Olja för mat-skandalen

Visst kan de förtjäna en plats vid skampålen. ”Mutaffären” visar att
den fria marknaden inte är så fri, visar att ”pengar under bordet” inte
är något ovanligt i storföretagens strävan efter största möjliga
vinster.



Men detta är samtidigt en skendebatt för att dölja den verkliga
skandalen med Olja för mat-programmet. Folkmord är värre än mutor.



*


Under Gulfkriget 1991 bombades Irak sönder och samman av den USA-ledda
alliansen. När landet samtidigt belades med ”de hårdaste, mest
vittomfattande sanktionerna i historien”, för att använda det
amerikanska utrikesdepartementets egen beskrivning, var den irakiska
katastrofen ett faktum.



Efter några år insåg till och med USA och Storbritannien, de mest
ihärdiga sanktionsförespråkarna i FN:s säkerhetsråd, att situationen
var ohållbar. Så upprättades i mitten av 1990-talet det så kallade Olja
för mat-programmet. Det innebar att Irak tilläts exportera olja och för
dessa pengar importera mat och annat landet var i behov av. Allt strikt
kontrollerat av FN.



”Olja för mat” har i medierna beskrivits som ett humanitär insats med
syftet att förbättra den svåra situationen för Iraks folk. Det är sant
att nöden lindrades något, men sanningen är att programmet framförallt
gjorde det möjligt att behålla de ”mest vittomfattande sanktionerna i
historien”.



Denis Halliday, vice generalsekreterare i FN och chef för Olja för
mat-programmet, sa följande när han 1998 i protest lämnade sitt
FN-uppdrag:



”Jag hade blivit instruerad att implementera en politik som uppfyller
kriterierna för folkmord: en avsiktlig politik som effektivt har dödat
gott och väl över en miljon människor, barn och vuxna…Det är uppenbart
att säkerhetsrådet nu har tappat besinningen, eftersom dess agerande
här undergräver FN:s egen stadga, liksom deklarationen om de mänskliga
rättigheterna och Genèvekonventionen. Historien kommer att fördöma de
ansvariga.”



Det är inga överord Dennis Halliday tar till. Under andra halvan av
1990-talet kom en rad rapporter från FN-organ och humanitära
organisationer som gav alarmerande fakta om hur sanktionerna drabbade
civilbefolkningen. Den dramatiskt ökade barnadödligheten hade tagit död
på en halv miljon barn under fem år! Ett direkt resultat av den brist
på mat, rent vatten, mediciner och sjukvårdsutrustning som sanktionerna
orsakat.



Innan USA anföll Irak i mars 2003 räknades antalet offer för
sanktionspolitiken noggrant. Den sista siffran, från februari samma år,
anger det sammanlagda antalet döda till 1,8 miljoner människor. 757.000
av dessa var barn under fem år.



*


Sanktionspolitiken var fullständigt vansinnig, och det var många som protesterade och till och med bröt mot dem.



Proletären har uppgifter om att Unicef-medarbetare, som inte stod ut
med att se barnens lidande, smugglade in mediciner som
sanktionskommittén förbjudit Irak att importera. Röda korsets chef i
Bagdad erkände i ett samtal med Proletären ett halvår före
krigsutbrottet, att organisationen smugglat in av sanktionskommittén
förbjudna läkartidskrifter, för att de irakiska läkare åtminstone
skulle få en inblick i den medicinska utvecklingen i omvärlden.
Besökare från Europa och USA, som reste till Irak i solidaritet med
dess folk, smugglade in blyertspennor. Också det en produkt som
sanktionskommittén fört in på listan över förbjudna varor.



Den irakiska ledningen försökte naturligtvis bryta sig loss från det
förödande ekonomiska strupgreppet. Då Iraks regeringen såg en chans att
få storföretagen i de imperialistiska länderna att punga ut med någon
miljon extra – företag som tjänade en massa pengar på Iraks utsatta
situation –  är det klart att de tog den.



*


Det är inte ”mutorna” som borde uppröra, som borde leda till
utredningar och åtal och till att skyldiga straffas. Den verkliga
FN-skandalen, det verkliga brottet, är det utdragna nedtystade
folkmordet på det irakiska folket.



FN:s säkerhetsråd, Bill Clinton, Tony Blair, George Bush, Göran Persson
och alla andra som var direkt ansvariga, eller visste vad som skedde
utan att ingripa, har mycket blod på sina händer.



PATRIK PAULOV

Proletären 44, 2005