Castro kommenterar fritagningen av Betancourt

Det cirkulerar motstridiga uppgifter om hur fritagningen gått till. Framtiden får utvisa sanningshalten i uppgifter om att Colombias regering betalt en lösensumma eller om det handlar om en regelrätt fritagning. Vi noterar att humanitära hjälporganisationer reagerar när Colombias militär skryter med att ha lurat gerillan att fritagningen var en humanitär mission genom att bla måla en helikopter i vitt och rött och klä ut kommandosoldater till sjukvårdspersonal. ”Det kan sätta både våra utsändas och lokalbefolkningens liv på spel”, säger Loris de Filippi från Läkare utan gränser.

I Sverige var medier som TT, DN och Svt-text inte bara snabba med att hylla den USA-stödde Álvaro Uribes ”lyckade aktion”. Man påstod också att ”samtidigt kom uttalanden från Kuba där den tidigare presidenten och revolutionsledaren Fidel Castro hyllade den colombianska arméns fritagning av Ingrid Betancourt och 14 andra gisslan”. En minst sagt långtgående slutsats! Därför återger vi centrala delar ur en artikel i saken av Fidel Castro daterad 5 juli 2008, som kan läsas på partitidningen Granmas hemsida.

Fidel Castro inleder med att referera till uttalanden i bla Colombiansk press och tv. ”I Colombia påstår högt uppsatta militärer att räddningen av Ingrid Betancourt har varit en rent colombiansk operation, samtidigt som man från USA:s sida säger att ‘det var ett resultat av åratal av intensivt militärt samarbete mellan de colombianska och US-amerikanska arméerna’.”

USA:s roll
Därefter citeras William Brownfield, USA:s ambassadör i Colombia, som konstaterar att regimen Uribes militär fått över 4 miljarder dollar sedan 2002: ”Sanningen är att vi har lyckats komma överens på ett sätt som USA sällan har lyckats med, förutom med våra äldsta allierade i Nato.” Vidare har det vid flera tillfällen ”...varit nödvändigt för USA:s regering att ta beslut på toppnivå angående denna operation.”

Här följer ett flertal citat som bland annat slår fast att…

…USA:s spionsatelliter lokaliserade gisslan i djungeln

…USA:s övervakningsflygplan avlyssnade rebellernas radio och satellittelefoner.

Fidel Castro beskriver sedan helt kort den colombianska motståndskampens historia genom att skissa den nyligen avlidne kommunist- och Farc-ledaren Manuel Marulandas 60-åriga kamp.

”Det var droghandlarna och inte Farc som släppte loss terrorn som en del i blodsfejden om USA-marknaden.”

Colombias Kommunistiska Parti stod under inflytande från Sovjet, inte Kuba. Med beklagan konstaterar Castro att partiet aldrig hade för avsikt att ta makten genom väpnad kamp. ”Gerillan var en motståndsfront och inte det grundläggande instrumentet för revolutionärerna att ta makten, såsom fallet var i Kuba.”

På Farcs åttonde kongress 1993 slogs partiet samman med fronten under ledning av Marulanda. Samtidigt som Castro hyllar hans ledaregenskaper konstaterar den förre kubanske ledaren att Marulanda ”föreställde sig en lång och utdragen kamp; en ståndpunkt jag inte delar. Men, jag fick aldrig tillfälle att tala med honom.”

Därefter växte Farc i styrka till över 10000 stridande. Samtidigt blev Colombia den största kokainproducenten i världen med extremt våld, kidnappningar och skattekrav från drogproducenternas sida. De paramilitära grupperna som beväpnades av oligarkin rekryterade lätt folk ur de stora skaror arbetslösa som entledigats från armén.

”Detta skapade en mycket komplex situation i Colombia med endast en möjlig utväg: verklig fred, om än avlägsen och besvärlig såsom andra mål mänskligheten har satt upp. Detta är det alternativ för Colombia som Kuba har förespråkat i tre decennier.”

Men Castro förklarar att Kuba varken stödjer utländsk militär inblandning eller ”den maktpolitik som USA till varje pris söker påtvinga detta hårt drabbade och strävsamma folk.”

Pax Romana
Sedan klargör Fidel Castro sin personliga uppfattning om gisslantagning: ”Jag har uppriktigt och kraftfullt kritiserat de objektivt grymma metoderna att kidnappa och hålla kvar fångar under de förhållanden som råder i djungeln. Men jag föreslår inte att någon lägger ner sina vapen, när varenda person som gjort så de senaste 50 åren inte har överlevt för att kunna uppleva freden. Om jag skulle våga föreslå något till Farcs gerillakämpar är det helt enkelt att de söker varje möjlighet att till Internationella Röda Korset deklarera sin vilja att villkorslöst frisläppa gisslan och fångar de fortfarande håller.”

Avslutningsvis deklarerar Fidel Castro sitt obändiga motstånd mot USA-imperialismens krav på underkastelse:

”Jag kommer aldrig att stödja den pax romana som imperiet försöker påtvinga Latinamerika.”

LARS ROTHELIUS
Proletären 28, 2008