Nordkorea och freden

Vi har sagt det förut och säger det igen: Vi är emot kärnvapen, detta det fruktansvärdaste av alla fruktansvärda vapen. Vi är för ett totalt förbud av kärnvapen och av en omedelbar och samfälld kärnvapennedrustning.

Men vi är också emot ett imperialistiskt kärnvapenmonopol. Så länge USA med flera anser sig ha rätt att inneha kärnvapen, så gäller rätten lika för alla länder, annars uppstår en utpressningssituation, där stormakter kan tvinga på små länder sin vilja genom att hota med kärnvapen. Något som USA faktiskt försöker göra genom att öppet förklara sig berett att använda kärnvapen mot ett antal utpekade ”skurkstater”, däribland Nordkorea.

Vi beklagar att Nordkorea anser det nödvändigt att utveckla kärnvapen. Men vi har förståelse för det i en situation då USA hotar med kärnvapen. Och framförallt är det Nordkoreas rätt.

Låt oss med denna korta deklaration övergå till det som orsakat dagens spända läge på den koreanska halvön, nämligen Sydkoreas fulla medlemskap i det som i media kallas icke spridningsavtalet Proliferation Security Initiative, PSI.

Det låter oskyldigt och det framställs som oskyldigt, varvid Nordkoreas starka reaktion genast blir obegriplig och irrationell. Men PSI är sannerligen ingen trevlig liten fredssammanslutning, utan en USA-ledd pakt riktad mot Nordkorea och mot Nordkoreas möjligheter att bedriva handel.

Bakgrunden är kort följande. I december 2002 bordade amerikanska och spanska krigsfartyg det nordkoreanska handelsfartyget So San, destinerat till Jemen. Bordningen skedde på internationellt vatten, men eftersom So San för denna resa bar kambodjansk flagg och eftersom flaggnationen Kambodja gav tillstånd för inspektion, så kom USA och Spanien undan anklagelser om sjöröveri.

I lasten fanns vapen, bland annat Scudmissiler, som USA ville beslagta. Men eftersom Jemen kraftfullt hävdade sin legala rätt till lasten, tvingades USA ge vika. Att beslagta en legal last hade under alla omständigheter varit sjöröveri. Eftersom Jemen har samma rätta att importera vapen som alla andra länder och Nordkorea samma rätt att exportera.

I detta läge tog George W Bush initiativ till Proliferation Security Initiative, PSI. I det öppet uttalade syftet att få till stånd internationell pakt för rätten att inspektera nordkoreanska handelsfartyg, i strid mot gällande internationell lag, som förbjuder bordning av fartyg på internationellt vatten, om det inte handlar om sjöröveri eller slavhandel och om bordningen sker utan flaggnationens tillstånd.

Inte undra på då att Nordkorea redan från början betecknade PSI som en ”sjörövarblockad” och som ”terrorism på haven”.
PSI formerades 2003 och bestod till att börja med av elva länder. Enligt avtalstexten förbinder sig avtalsländerna att fysiskt stoppa och kontrollera (nordkoreanska) transporter som på ”rimliga grunder” kan antas innehålla det som kallas ”icke konventionella vapen, bärsystem och därmed relaterad utrustning”.

På senare år har de ledande PSI-staterna försökt tona ner den initialt så otvetydiga kopplingen till Nordkorea genom att hävda att pakten inte är kopplad till någon speciell aktör. Men det är bara ord, vilket erkänns i all seriös debatt kring internationell säkerhetspolitik. PSI är en pakt ritad mot Nordkorea.

George W Bush försökte förankra PSI i det internationella rättssystemet genom att löst hänvisa till en FN-resolution från 1992. Men PSI har ingen FN-sanktion och USA har inte ens försökt få till stånd en sådan. Eftersom det skulle stupa på Kinas och Rysslands motstånd.

I formell mening är PSI en mellanstatlig pakt, mer jämförbar med Nato än med FN. Varvid den planerade verksamheten inte har något som helst stöd i internationell lag.

”Att stoppa och genomsöka fartyg på internationellt vatten eller flygplan över internationellt luftrum skulle kunna ses som en krigshandling”, konstaterar Magnus Normark på Försvarets forskningsinstitut, som är mycket positiv till PSI, men hederlig nog att se avtalets juridiska komplikationer.

Det som nu hänt är att den nya, konfrontationsinriktade regimen i Sydkorea fullt ut anslutit sig till PSI och därmed till förpliktelsen att begå det som kan ses som krigshandlingar mot Nordkorea och som Nordkorea i vart fall ser som krigshandlingar.

Detta representerar en mycket allvarlig skärpning av det redan skärpta läget på den koreanska halvön. Som bekant råder ett tillstånd av ”varken krig eller fred” i Korea. Eftersom USA och Sydkorea vägrat sluta något fredsavtal efter Koreakriget 1950-53. Allt som gäller är ett stilleståndsavtal, som Sydkorea nu de facto säger upp genom medlemskapet i PSI och dess förpliktelse om att begå krigshandlingar.

Att mot denna bakgrund framställa Nordkoreas reaktion som obegriplig, irrationell och provokativ är i sanning att sticka huvudet i sanden. Om en part säger upp ett ingånget avtal, så kan den andra parten naturligtvis inte betrakta sig som bunden av det. Och Sydkorea har de facto sagt upp stilleståndsavtalet genom att gå med i PSI.

Den nordkoreanska retoriken kan framstå som oförsonlig, särskilt när den citeras i väl utvalda delar. Men Nordkoreas politik går ut på att bevara freden på den koreanska halvön, vilket i nordkoreanskt perspektiv kräver en militär styrka som avskräcker USA och Sydkorea från att angripa Nordkorea.

Det är sannerligen ingen obegriplig eller ens ovanlig ståndpunkt.

Problemet på den koreanska halvön är att den nya regimen i Seoul avbrutit den tidigare och så hoppfulla ”solskenspolitiken”, ivrigt uppbackad av USA och bakom USA av den tidigare kolonialmakten Japan.

Det är inte Nordkorea som hotar freden. Utan USA och dess allierade.   

Ledarsidan
Proletären nr 23, 2009