Skärpt läge i Zimbabwe

Klasskampen i Zimbabwe trappas upp för var dag som går, framförallt genom imperialismens och dess förtrognas agerande.

I förra veckan hoppade MDC-ledaren Morgan Tsvangirai av fredagens presidentval, officiellt i protest mot det våld som förekommit under valkampanjen. Bakom kulisserna agerar Tsvangirai för att skärpa den politiska krisen i landet, med målet att få till stånd någon form av militär intervention, en agenda som bekräftas av att Tsvangirai på måndagen krävde att världens ledare skall sätta militär makt bakom sin indignation över läget i Zimbabwe.

Tsvangirai sår inte på hälleberget, då inte minst den forna kolonialmakten Storbritannien länge hotat med militär intervention. Men hittills har sådana framstötar stoppats av grannländernas motstånd och av att Ryssland, Kina och Sydafrika blockerat interventionistiska initiativ i FN:s säkerhetsråd.

Nu vacklar detta motstånd. På tisdagen antog säkerhetsrådet en skarpt formulerad resolution om läget i Zimbabwe, som genast hyllades av Tsvangirai, och i grannländerna växer oron över den ekonomiska och politiska krisen i Zimbabwe, som inte bara skapar instabilitet i regionen utan också stora och svårbemästrade flyktingproblem.

Det handlar om klasskamp, där den jordreform som Zanu-PF genomfört röner bittert motstånd från de vita godsägarna. Fattiga, jordlösa bönder står mot vita godsägare och mot den inhemska borgerlighet som inte ser någon framtid bortom fortsatt imperialistiskt beroende, anförd av MDC och Morgan Tsvangirai.

Det allvarliga i situationen är att den ekonomiska krisen, som framkallats av västvärldens ekonomiska sanktioner, gjort livet ofantligt svårt för framförallt stadsbefolkningen, vilket driver många i armarna på MDC. Det är en parallell till vad som hände i Nicaragua 1990, då många fattiga valde att rösta på högern, mot sandinisterna, av det enda skälet att få ett slut på contras terror-krig. I Zimbabwe stödjer många fattiga MDC för att få ett slut på matbrist och galopperande inflation.  

Robert Mugabe och Zanu-PF håller fast vid jordreformen och den antiimperialistiska politiken, vilket är bra och beundransvärt.
För att segra i denna bittra klass-kamp krävs dock mer. Zanu-PF måste få bukt med den ekonomiska krisen och de politiska förhållandena måste normaliseras, inte minst för att det skall vara möjligt att bibehålla stödet från grannländerna. Om krisen fördjupas ytterligare lär Morgan Tsvangirai bli bönhörd. Genom någon form av intervention.

Robert Mugabe och Zanu-PF befinner sig inte i någon avundsvärd situation. Misstag har begåtts och problem har inte tagits på tillräckligt stort allvar. Men Mugabe och Zanu-PF representerar den progressiva sidan i den klasskamp som rasar i Zimbabwe. De är därför värda vår fulla solidaritet.

Ledarsidan
Proletären 26, 2008