Hoppa till huvudinnehåll
Av
Kommunistiska Partiet, Varberg

Ledarkrönika: Den röda linjen

Vänsterpartiet skulle kunna fälla regeringen för att försvara strejkrätten. Men retoriken är tuffare än praktiken.


I tidningen Flamman den 10 maj skriver ett antal vänsterpartister och V-lokalavdelningar en debattartikel där de kräver att Vänsterpartiet fäller regeringen om den låter antistrejklagen gå igenom riksdagen den 18 juni.

De skriver bland annat: ”Dra tillbaka antistrejklagen eller ta ansvar för en kommande M-KD- regering med stöd av SD. Ansvaret vilar på Socialdemokraternas axlar och samvete, inte Vänsterpartiets.”

Då skickas Vänsterpartiets Ali Esbati fram för att lajva slingerbult. Han svarar att Vänsterpartiet inte vill orsaka regeringskris, att LO-facken utom Journalistförbundet ställt sig bakom förslaget, och att frågan om strejkrätten inte ingår i regeringens 73-punktsprogram.

Esbati hävdar att hans parti lagt den röda linjen vid marknadshyror och Las. Rör regeringen dessa rättigheter, då jäklar, då trycker man på röd knapp.

Men så här sa Jonas Sjöstedt om inskränkningar i strejkrätten på en pressträff i januari förra året:

”Det är en mycket allvarlig varning till regeringen: lägg inte fram det här förslaget. Rör inte strejkrätten. Det vore en provokation. Använd inte den oansvariga lockouten i Göteborgs hamn som ett argument för att inskränka konflikträtten för Sveriges löntagare”.

Han påminde sedan om att Vänsterpartiet tvingade S-regeringen Carlsson att avgå 1990. Summa summarum: Lägg inte fram antistrejklagen, då fäller vi er. 

Det är också denna uppenbara skillnad mellan tuff retorik och vänsterpartistisk verklighet och praktik som får många även inom Vänsterpartiet att protestera.

Vänsterpartiets svek i strejkrättsfrågan är alldeles uppenbart, liksom sveket i det övergivna EU-motståndet.

Tyvärr är detta inga engångsexempel. Man röstade ja till att sända svenskt stridsflyg till Libyen, en av USA välkomnad hjälp att bomba landet sönder och samman. Ett sammanbrott som kan kopplas till den vedervärdiga drunkningsdöden på Medelhavet.

Sjöstedt skriver öppet om att det är dags att den lagligt valda presidenten Maduro lämnar sin post, eftersom Venezuela ”behöver mer demokrati”.

Det är inget annat än ett öppet stöd till USA:s maktpolitiska ambitioner.

Och tyvärr tycks det gå en röd tråd mellan detta stöd och det uteblivna stödet till Sveriges arbetarklass när det gäller en av de allra viktigaste kampfrågorna: rätten att strejka.

Det är ingen tvekan om att Sverige är i skriande behov av en rejäl arbetarvänster. Som förmår sätta rättvisa och socialism på dagordningen. Som förmår ge människorna hoppet tillbaka om att ett rättvist Sverige är möjligt.

Detta kan vi bara göra tillsammans. I det arbetet har det kommunistiska arbetarpartiet sin givna plats.