Krönika: Fritidsgården kan spela en viktig roll – om den tillåts göra det

Göteborgsposten publicerade nyligen ett reportage som utforskar fritidsgårdarnas roll och värde i samhället. Reportaget tog sin utgångspunkt i studier gjorda av kriminologen Jerzy Sarnecki och psykologiforskaren Nikolaus Koutakis där man kommit fram till att det inte finns några bevis för att fritidsgårdar motverkar ungdomsbrottslighet – och att bilden av fritidsgårdars samhällsvärde därmed bygger på en ”myt”.

Detta följdes av ett besök på min arbetsplats, där vi fick tala utifrån vårt perspektiv på saken. Eftersom detta var alldeles för kort skulle jag vilja ge en längre kommentar.

Det är väl ingen som påstår att en fritidsgård ensam kan förhindra att ungdomar fastnar i kriminalitet. Det är heller inte vårt huvudfokus att arbeta brottsförebyggande. Däremot kan vårt arbete, när det görs på rätt sätt, få den effekten. 

För detta krävs dock kollektiva och samhälleliga insatser. Vi behöver arbeta med området som helhet, i nära samverkan med föreningsliv, skola, socialtjänst och andra instanser. Vi behöver med andra ord ett starkt civilsamhälle, där vi arbetar för varandra.

En sådan modell finns i Hammarkullen, och det är en anledning till att jag trivs så bra med mitt jobb. Det är en modell jag tror på. En modell där vi tillsammans bygger vår gemensamma välfärd – och där vi fritidsgårdar kan spela en viktig roll.

Om vi kan kombinera ambitionen att vara en öppen mötesplats, där man helt enkelt kan umgås och slappna av (trenden är annars att ungdomar ska producera jämt och ständigt, för att verksamheten ska anses värdig något stöd), med det informella lärandet, utvecklandet och tillvaratagandet av alla positiva förmågor vi ser, samtal om värderingar, ideologi, politik, allt som hör samhället till (det vi i artikeln kallar demokratisk fostran) – då anser åtminstone jag att vi gjort en hel del för att motverka att våra ungdomar hamnar snett. 

Men det måste göras i samverkan med andra samhällsaktörer, och det måste i förlängningen ha sin grund i ett solidariskt samhälle. Ett samhälle som satsar på den gemensamma välfärden och sätter människovärdet före marknadsvärdet.

För att det ska funka krävs att de som sitter på makten arbetar med oss, istället för mot oss. Vi behöver resurser och förtroende. Detta gäller både politiker och chefer. 

Vi kräver inte mycket för att kunna göra det vi gör. Men det blir nästintill omöjligt när vi varje år drabbas av mer nedskärningar. Om och om igen.

Att politiken successivt raserar den offentliga sektorn, och med den välfärden, är väl ingen hemlighet. Så innan man börjar lägga över någon skuld på oss som arbetar, för att vi minsann inte är så viktiga som vi tror, så bör man kanske se över vad det är som gör att vi som samhälle misslyckas. 

Fritidsgården kan spela en viktig roll om den tillåts att göra det. Om resurser tillkommer, istället för att tas bort, och om man skulle ta tillvara på den kompetens vi som arbetar inom området faktiskt besitter. 

Till Sernecki och Koutakis har jag egentligen inte mycket att säga, mer än att de hade gjort mer nytta om de skaffade riktiga jobb.