Hoppa till huvudinnehåll
Av

Krönika: Kasta inte in handduken

Vi måste slåss för att varje fackklubb ska bli medlemmarnas.


Någon gång i slutet av 1990-talet stod jag i rullmaskinmatsalens köksutrymme och laddade perkulatorn när jag hörde någon komma in bakom mig. När jag vände mig om stod där en lång man som såg bekant ut.

– Så det är du som är Gunnar Wiklund, sade han och presenterade sig som Sune Ekbåge, förbundsordförande i mitt fack Pappers.

– Jag är här på besök och tänkte att jag skulle se vem du var, förklarade han.

Jag hade då i flera år skrivit i Proletären och gett både Ekbåge och den övriga förbundsledningen en del kängor. Vi utbytte några artigheter och så drog han vidare.

Ett antal år senare avsattes han inför sittande kongress, något som var möjligt i Pappers med sin för LO ovanligt platta organisation. Varje fabrik en avdelning och sedan förbundsstyrelse på det.

Ekbåge var inte bara mjukryggad, han hade också intrigerat på förbundskontoret till den milda grad att han till slut blev omöjlig och fick gå.

Nu kommer jag tillbaka från en resa och senaste numret av Dagens Arbete ligger i posthögen. Där finns en avskedskrönika från den senaste förbundsordföranden Matts Jutterström, som meddelar att han avgår i förtid av hälsoskäl.

På annan plats i tidningen finns en dödsruna över samme Jutterström, skriven av chefredaktören Helle Klein. Han hann inte avgå innan cancern fällde honom.

Det är naturligtvis mycket tråkigt, men det väcker också en del frågor om de ledande funktionärerna. Matts Jutterström väckte uppmärksamhet två gånger i fjol när han förkastade det förslag till inskränkningar i strejkrätten som LO-ledningen och regeringen kokat ihop.

Han framstod då som en rakryggad företrädare för medlemmarna och vann respekt bland alla som kämpar mot det arbetarfientliga förslaget. Tyvärr kröp Jutterström till korset, inte bara en utan två gånger, när LO-ledningen krävde rättning i leden.

Men ändå, det står klart att Jutterström var ett offer för stridiga känslor. Det fanns något kvar av den unge arbetargrabb som 1978 gick in genom fabriksporten i Iggesund. Kanske sjukdomen väckte ett samvete, som inte helt stelnat under den fackliga karriären?

Men det säger också mycket om de starka lojaliteter som knyter fackföreningsledarna till den så kallade ”rörelsen”. Där finns inte plats för egna tankar, oavsett vad medlemmarna tycker.

Slutsatsen måste väl bli att det inte går att ta över de existerande organisationerna, de måste förändras i grunden. Privilegierna och maktkoncentrationen måste bort, samma avtal ska gälla för både medlemmar och ledning.

Vilket inte hindrar att vi idag på varje arbetsplats måste slåss för att den lokala fackföreningen ska bli medlemmarnas organ. Törs vi som vill en förändring inte gå in i den kampen och även acceptera att bli valda till uppdrag av våra arbetskamrater, ja då kan vi lika gärna kasta in handduken.