Hoppa till huvudinnehåll

Någonting har hänt – ett nytt politiskt landskap

Brexit blev det språng då medelklassen aktivt slöt upp bakom finanskapitalet mot arbetarklassen.
Colin(CC BY-SA 4.0)

Vad är det som har hänt när den urbana vänstern börjar omfamna EU som något progressivt? Kommunisternas partiordförande Robert Mathiasson försöker analysera det nya politiska läget.

Någonting har hänt med det politiska landskapet när den växande urbana vänstern i Storbritannien demonstrerar för att riva upp valresultatet i brexitomröstningen. Trots att så många arbetare aldrig tidigare har röstat för någonting i Storbritannien.

Av Englands nio regioner var det bara Londonregionen som röstade för att stanna i EU. Det vittnar om att EU både är en klassfråga och en fråga om centrum kontra periferi.

Den växande urbana vänstern demonstrerar mot en folkomröstning som utgjorde ett slag mot det europeiska finanskapitalet och den politiska elitens strategiska projekt. Ett EU-projekt vars hela syfte från elitens sida är att vrida sig ur 1900-talets eftergifter, begränsningar och demokratiska motstånd som kapitalet tvingades acceptera under dåtidens klassmässiga styrkeförhållanden.

Som en strateg på Bank of America konstaterade är Brexit ”det största röstmässiga svar på tal emot vår tid av ojämlikhet”.

Även Vänsterpartiets Jonas Sjöstedts utspel om att slopa utträdeskravet är en del av samma förändring. 

Plötsligt är det ”vänster” och ”progressivt” att stödja EU. Att bekämpa EU är ”högerextremt” och ”reaktionärt”. Med andra ord står WTO, IMF, EU-eliten och USA:s dåvarande president Obama, som alla kampanjade mot Brexit, på den progressiva sidan mot arbetarklassen som är reaktionär.

Någonting har hänt. Vi har under 2000-talet fått ett nytt politiskt landskap. 1900-talets politiska ordning dör och något nytt växer fram.

De gamla kartorna, där vänsterpolitik och arbetarklassens hjärtefrågor var i de närmaste synonymer, blir allt svårare att använda för att navigera i verkligheten. Att vänstern demonstrerar mot arbetarklassen, en tydligare bild går knappast att måla.

Denna text avser att visa hur detta förändrade politiska läge inte handlar om tillfälliga opinionsvindar, utan istället beror på djupgående förändringar inom den nyliberala kapitalismen.

I verksamhetsberättelsen till Kommunistiska Partiets 17:e kongress 2014 konstaterade den dåvarande partistyrelsen att nyliberalismen inte bara är en politik eller en ideologi, utan att nyliberalism och globalisering utgör en strukturell förändring av de kapitalistiska produktionsförhållandena.

De nyliberala produktionsförhållandena utmärks av tre drag:

  1. Tilltagande koncentration och centralisation av kapital, vilket gett de transnationella storbolagens expansion och deras utnyttjande av det globala utbudet på billig arbetskraft. Konsekvenserna ser vi i avindustrialisering, migration och monopolkapitalets övergivande av nationen.
  2. Stagnationstendenser i världskapitalismens centrum, vilket ligger till grund för de politiska konvulsioner som vi ser inte minst i nyliberalismens föregångsländer USA och Storbritannien.
  3. En finansialisering av världsekonomin, där statsmakternas uppgift för att få tillväxt i respektive land i allt högre utsträckning är att försöka locka till sig delar av det monstruösa finanskapital som strömmar runt på börserna. Varje del i samhället öppnas upp för kapitalistisk exploatering – pensioner, skola, vård, vatten med mera. Det är viktigare för statsmakterna att vinna förtroende hos finansmarknaderna än hos det egna folket. Resultatet blir casinoekonomi, finanskriser och avdemokratisering av samhället. Det nationella självbestämmandet raseras och demokratin blir allt mer ett tomt skal. 

Konsekvenserna av strukturförändringarna är tydliga i det svenska samhället: Förslumning på arbetsplatserna och av hela branscher. Urbanisering och växande motsättningar mellan centrum och periferi, mellan metropoler – i allt högre utsträckning huvudstaden där den finansiella, ekonomiska, politiska, kulturella makten koncentreras – och resten av landet. 

Casinoekonomins centrifugalkrafter verkar även inom metropolerna med gettoisering i förorterna.

De finansiella och akademiska metropolerna blir allt mer avskilda från omgivningen, här lever man i sin egen bubbla och man betraktar med allt större misstänksamhet och förakt folket utanför denna bubbla. 

Det utmärkande under 2000-talet är att vi fått en splittrad arbetarklass, kluven mellan den gamla vänstern och den nya högern.

Vi ser en värld som allt mer präglas av att klyftorna växer inom länder, inte mellan länder. Finanselitens förmögenhets- och inkomstmässiga raketfärd drar med sig den politiska och byråkratiska eliten uppåt i en social process som ställer folkflertalet mot eliten. 

Inom arbetarklassen växer en uppfattning och känsla av att utvecklingen är på väg åt fel håll, av maktlöshet och hopplöshet inför framtiden.

Detta är den materiella grunden till det nya politiska landskap som vi ser växa fram. Förra året publicerades en rapport från European University Institute som granskat klassröstandet i nio Västeuropeiska länder från år 2000 till 2015.

Slutsatsen är att vi har fått ett tripolärt politiskt landskap.

  • Den första polen utgörs av den gamla ”vänstern” vars bas utgörs dels av den traditionella arbetarklassen (men i krympande grad) och framförallt av människor som arbetar inom utbildning, social välfärd och media.
  • Den andra polen utgörs av den gamla ”högern” som har sin väljarbas bland stora arbetsköpare, chefer och högutbildat folk.
  • Den tredje polen utgörs av den nya ”högern” som utmanar de andra polerna genom att både locka till sig arbetare från den gamla vänstern och sno småföretagare från den gamla högern.

Det utmärkande under 2000-talet är att vi fått en splittrad arbetarklass, kluven mellan den gamla vänstern och den nya högern.

Rapporten konstaterar att arbetarklassen inte övergett sin ”vänsterståndpunkt” när det gäller social rättvisa, fördelning och välfärd. Men utifrån kulturella frågor som moral och värderingar har den nya högern lyckats göra stora insteg.

Rapporten menar att den gamla vänstern alienerar sig från arbetarklassen genom att i ökande omfattning inta en liberal kulturell position. 

De skriver att arbetarklassen stödjer den ”nya högern” trots, inte tack vare, dess ekonomiska politik. Men också att arbetarklassen stödjer den gamla vänstern trots, inte tack vare, dess liberala hållning i kulturella frågor.

Av de tre polerna har den ”nya högern” starkast stöd inom arbetarklassen. Hälften av dess väljare arbetar i tillverknings- och serviceindustri, jämfört med 40 procent av den gamla vänsterns väljare. 

Rapporten konstaterar avslutningsvis:

”Våra undersökningsresultat tyder på att partipolitiken fortsätter att vara fast rotad i den sociala strukturen – men vi ser en omgruppering mellan klasser och partier.”

Med andra ord: Partipolitiken är rotad i de sociala motsättningarna, men arbetarklassen och globaliseringens och nyliberalismens förlorare överger den gamla vänstern.

Kommunistiska Partiet föddes inte 1968 ur studentvänstern. R-arna föddes 1970 ur gruvarbetarstrejken. Vi har ofta och med rätta framhållit att detta är en avgörande orsak till att vi finns kvar. 

Det handlar inte om historia, utan om klassmotsättningar inom vänstern, som levt kvar ända sedan 1968. Framöver gäller det att studera, renodla och profilera detta om vi ska bli en kraft som den fjärde polen i det nya politiska landskapet.

1995 skrev den kanadensiska marxisten Ellen Meiksins Wood en svidande kritik mot det som då ännu kallades ”den nya vänstern”, det vill säga 68-vänstern, som idag är ”den gamla vänstern”.

Meiksins Wood menar att 68-vänstern innehöll ett grundläggande och varaktigt tema: betoningen av den ideologiska kampens autonoma roll och därmed de intellektuellas ledande roll.

Tillsammans med detta kom missnöje med att arbetarklassen i de egna länderna inte levde upp till de revolutionära förväntningarna. Därför och på grund av den stora roll som Vietnamkriget spelade vändes blicken mot den tredje världen. 

Resultatet blev en förvriden internationalism som inte längre handlade om att arbetarklassen i olika länder ska ge stöd till varandra i den gemensamma kampen mot kapitalismen. Snarare göddes en självbild av att vara tredje världens spjutspets i imperialismens kärnländer, som även stod i motsättning till den mutade eller efterblivna inhemska arbetarklassen. 

Intresse och fokus låg inte på arbetarklassen i det egna landet utan på världens förtryckta. 

Man blev ett ”världssamvete”, ett förhållningssätt som inneburit en växande klyfta i förhållande till arbetarklassen under globaliseringens undergrävande av det nationella självbestämmandet, dess folkförflyttningar och när stagnationstendenserna i kapitalismens kärnländer drabbat arbetarklassen.

Men tillbaka till 68-vänsterns betoning på den ideologiska kampens autonoma roll och de intellektuellas ledande roll.

Den inhemska klasskampen ersattes med ideologisk kamp – kulturella och ideologiska frågor och synsätt tog över på bekostnad av den politiska och ekonomiska kampen – vilket förklarar den sekteristiska karaktären hos 68-vänstern.  

Att ha rätt blev viktigare än att vinna inflytande i arbetarklassen.

Den självpåtagna uppgiften att tänka åt ”rörelsen” gled allt mer över i att ersätta ”rörelsen” med sig själv.

I artikeln från 1995 hävdar Meiksins Wood att denna elitism doldes av en felaktig syn på vad utbildningsexplosionen verkligen innebar i de västerländska samhällena. 

68-vänstern beskrev utbildningsexplosionen som en proletarisering av studenterna. Meiksins Wood menar tvärtom att det innebar ett förborgerligande av stora delar av samhället. Utbildningsexplosionen skedde mitt under västkapitalismens absoluta topp.

När de intellektuella moderiktningarna skiftat bort från socialism och klasskamp har denna vänster sökt sig till allt mer exklusiva och absurda akademiska strömningar.

Visst innebar det en statusförlust jämfört med när universiteten befolkades av den absoluta överklassen, men universiteten blev en självklarhet för medelklassen och inte minst för medelklassens kvinnor, vilket är den materiella grunden till den feministiska vågen och gav den dess klassprägel.

Till tioårsminnet av 1968 skrev den brittiske marxisten EP Thompson att det finns inget mer utmärkande drag hos denna 68-vänster än dess ”djupt antidemokratiska premisser” genom dess fokus på ideologins roll i att upprätthålla kapitalismens herravälde. Man såg massan som lurad och manipulerad. 

Endast den upplysta minoriteten och de intellektuella hade förmågan att frigöra sig från det ideologiska herraväldet, vanligt folk är helt enkelt för dumma.

Detta folkförakt och arbetarförakt, har sedan dess satt sin prägel på ”den gamla vänstern”. Meiksins Wood och Thompson skriver främst om Storbritannien, men samma utveckling har gällt i hela västvärlden. Inte minst i Sverige.

Kombinationen av att se sig själv som ett världssamvete svävandes över den inhemska klasskampen, som en upplyst minoritet i ett hav av lurade arbetare, och att se sig själv inte som en del av det borgerliga samhällets försvar utan tvärtom som dess främsta utmanare, har gjort den gamla vänstern blind för den ständigt vidgade klyftan i förhållande till arbetarklassen.

Och i allt högre utsträckning har arbetarklassen blivit ointressant för denna den gamla vänstern. När de intellektuella moderiktningarna skiftat bort från socialism och klasskamp har denna vänster sökt sig till allt mer exklusiva och absurda akademiska strömningar.

Men vi lämnar den akademiska sidan. För om akademierna varit det ena fästet för 68-vänstern så har byråkratin varit det andra. 68-vänsterns utveckling gick hand i hand med den offentliga sektorns kraftiga expansion under 1960, 1970- och 1980-talen.

2018 publicerade LO essän ”Högerpopulismen och jämlikheten” av Örjan Nyström och Anders Nilsson. De menar att en viktig förklaring till att högerpopulismen har kunnat vinna insteg i arbetarklassen är klyftan mellan ”den gamla vänstern” och arbetarklassen i synen på socialpolitiken.

Nyström och Nilsson skriver:

”För många av 68-generationen hade socialt medvetande blivit en identitetsfråga under de personlighetsdanande och radikala ungdomsåren. I offentlig tjänst fick detta söka sig andra utlopp än bösskramlande antiimperialism och stöd åt vilda strejker. Solidaritet med de mest utsatta var mindre kontroversiellt än väpnad revolution. För åtskilliga ägde en motivförskjutning rum. De så kallade R-förbunden – RFSU, RFSL, RHL, RFSM och KRUM – hade en framskjuten ställning i dåtidens samhällsdebatt och fångade upp många nyblivna kommunala tjänstemäns sociala engagemang. Det handlade bland annat om sexuellt likaberättigande och om omsorg om dem på samhällets botten – missbrukare, psykiskt sjuka, internerade och minoritetsgrupper. Inte minst frågan om jämställdhet var något som kunde tas med från studentkorridoren till den kommunala.

Här kan man spåra uppkomsten av en elitistisk sociokultur, där rättigheter för utsatta och minoriteter kom att värderas högre än majoritetens uppfattningar och vilja.”

På 1970-talet fanns en kritik från vänster mot detta. Framförallt dansken Jørgen Dich som kallade denna byråkrati för en ny klass och menade att denna nya klass sociala och kulturella humanism blev ett ideologiskt fikonlöv för dess egenintresse att i den offentliga sektorn förfoga över en så stor del av arbetets frukter som möjligt.

Dich svingade frejdigt danskt mot dessa förvaltare som försörjer sig på byråkratiska och ideologiska aktiviteter med tveksam samhällsnytta. Dich kunde inte förstå varför arbetarklassen skulle ”betala för lekskolor för medel- och överklassens ungdomar”.

Men som Nyström och Nilsson helt riktigt påpekar dog denna vänsterkritik när först nyliberalismens högerkrafter och sedan den nya högern med reaktionära och rasistiska inslag tog initiativet i kritiken.

Ställda inför detta tystnade vänsterkritiken. 68-vänsterns syn blev liktydig med vänsterns syn i allmänhet. All kritik uppfattades nu som en kritik från höger.

Problemet är att den administrativ-byråkratiska apparat som skapats i många delar är motsatsen till det som arbetarrörelsen en gång i tiden ville bygga upp.

Per Nyström, Gustav Möllers statssekreterare, skrev 1983 en text om grundtankarna i socialpolitiken. 

Det skulle vara ”en politik som skulle stärka arbetarklassen fysiskt och intellektuellt och göra den skickad att övertaga den politiska ledningen”.

Byråkratin skulle hållas till ett minimum – ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, som Möller brukade säga – och verksamheten vara enkel, transparent och verklighetsanpassad. Byggd på sunt förnuft och praktisk erfarenhet för att nå resultat. 

Gustav Möllers generation – till skillnad från 68-vänstern – hade rötterna kvar i arbetarklassen och visste att det finns en grundläggande demokratisk syn inom arbetarklassen som innebär att man hatar att bli klappad på huvudet eller ömkad, men också det förakt som finns mot den som försöker åka snålskjuts på andra eller som myglar.

För att driva på nyliberalismens och globaliseringens kapitalistiska expansion har den ekonomiska sidan ständigt behövt en allierad som kallas ”progressiv” eller rent av ”vänster”.

Nyström skriver att man förutsatte ”tvångsingripande mot dem som uppenbart åsidosatte sin försörjningsplikt på grund av arbetsskygghet eller alkoholism” och var allergiska mot ”tårögd humanism” som man såg ”som liberal-filantropisk medelklassattityd”.

Förra året kom boken ”Poverty Safari – understanding the Anger of Britains Underclass”. Den är skriven av Darren Mc Garvey, själv uppväxt i den brittiska arbetarklassens underskikt. 

Han beskriver hur människor har blivit apatiska på grund av en passiviserande fattigdomsindustri. En fattigdomsindustri som syftar till att rättfärdiga sig själv i uppgiften att sköta de fattigas liv.

Mc Garvey menar att vänstern ”har tillåtit högerrörelser att ta patent på föreställningen om personligt makt och att ta ansvar” och frågar sig ”När hörde du senast någon framträdande vänsterföreträdare som pratade om kraften som bor inom var och en av oss att övervinna nederlag och förvandla förutsättningarna i våra egna liv?”

Avståndet är enormt mellan detta von oben-perspektiv som ser människor som maktlösa offer och den marxistiska synen att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.

Och det handlar i grunden om olika klassmässiga utgångspunkter – arbetarklassens eller byråkratins.

Till de tre utmärkande dragen för nyliberalismen som vi fastslog 2014 bör även byråkratiseringen läggas. Byråkratiseringen gäller absolut inte bara inom sociala verksamheter, utan är ett generellt fenomen.

Men den breder inte minst ut sig inom offentlig sektor där antalet chefer och stabspersoner mellan åren 2000 och 2013 ökade med 50 procent, medan de offentligt finansierade verksamheternas volym var mer eller mindre oförändrad.

Toppstyrningen och byråkratiseringen går tillbaka till 1960-talet. Den har tilltagit med new public management som även lett till en överproduktion av policydokument. Och med borgaralliansen tillkom även den så kallade arbetslinjen med dess förnedring av människor.

Anders Nilsson och Örjan Nyström skriver att ”en dold funktion för den generella välfärdspolitiken i statlig och kommunal regi är att vara försörjningskälla för betydande delar av medelklassen”.

Detta mellanskikt inom byråkrati, akademi och media utgör ett viktigt försvar av det bestående systemet. Men det utgör numera också den gamla vänsterns huvudsakliga sociala bas.

För nyliberalismen har hela tiden haft två ansikten:

  • den ekonomiska liberalismen som strävar efter att expandera marknaden och förmå kapitalet att tränga in i och profitera på all mänsklig aktivitet.
  • den kulturella liberalismen som strävar efter att expandera individuella rättigheter och bryta ner alla restriktioner gällande mänskligt beteende.

Dessa två sidor är fullkomligt sammanlänkade. För att driva på nyliberalismens och globaliseringens kapitalistiska expansion – både i global omfattning och ner på individnivå – har den ekonomiska sidan ständigt behövt en allierad som kallas ”progressiv” eller rent av blivit synonym med begreppet ”vänster” vars samhällsprojekt är att göra allt tillåtet, bryta ner gränser och restriktioner och i praktiken kommersialisera varje del av människors liv.

Evig tillväxt i en värld utan gränser befolkad av konsumerande individer sökande efter personlig framgång och status. 

Brexit blev det språng då medelklassen aktivt slöt upp bakom finanskapitalet mot arbetarklassen.