Hoppa till huvudinnehåll
Av
robert.mathiasson@kommunisterna.org

Ledarkrönika: Till frihetens lov

Jag vägrar att spela med i den politik som ger en dold privatisering av skolan.

Sommarlovet står för dörren. Friheten hägrar för både barn och föräldrar. Det finns en osynlig privatiseringspolitik som inte handlar om vinster i välfärden eller friskolesystem. Politiken klär sig i vackra ord om att öka föräldrarnas engagemang i sina barns skolgång. Den är skräddarsydd för medelklassföräldrar med flexibla jobb och en ekonomisk buffert på kontot.

Föräldrar förväntas medverka på skolavslutningar, under en förmiddag på en vardag. Men varken sjukhus, industrier eller affärer stänger ner bara för att det är skolavslutning. Lägg till detta förväntat deltagande vid lussefirande, skridskoåkning, utflykter och annat.

På föräldramötet brukar läraren säga: ”Ni får gärna vara med en heldag i skolan och se hur vi jobbar”. Jag tvivlar på att hon menar allvar, och jag förstår henne. Påtryckningen kommer uppifrån. Samma påtryckning som säger att läraren ska dokumentera allt som görs i skolan. Föräldrarna förväntas logga in och punktmarkera barnens skolgång.

Utvecklingssamtal läggs på dagtid. Kostnaden överförs från lärarnas övertidsersättning (fast denna har väl förhandlats bort) till föräldrarnas lönekonton. Matsäck hemifrån vid skolutflykter är snarare regel än undantag.

Föräldrar engageras att donera gamla leksaker till skolan. Det hålls kommers på skolgården. Kommersen kläs in i präktigt tal om recykeling och föräldraengagemang. Vem kan opponera sig? Bryr du dig varken om miljön eller dina barn?

Det ska bli skönt att ta lov från den präktiga medelklassens anklagande blickar.

Om inkomsterna gick till en klassresa som inte ryms i skolbudgeten skulle det kanske vara förståeligt. Men även då vidgas klyftan mellan skolor. Bättre bemedlade kan donera dyra leksaker och lägga stora summor på att köpa klasskompisarnas gamla barbieslott. Nu gick inkomsterna till att köpa ett nytt PA-system till skolans aula och rusta upp skolgården. Föräldrarnas engagemang maskerar nedskärningar.

Steg för steg går vi bort från den kostnadsfria skolan, betalad av våra gemensamma skattepengar med målet att ge en så likvärdig utbildning som möjligt. En skola som ska motverka barnens olika förutsättningar på hemmaplan.

Den dolda politiken är svårare att säga nej till. Den öppna politiken berör oss som samhällsmedborgare. Vi kan tillsammans ta ställning till ett nedskärningsförslag och besluta oss för att gemensamt ta kamp mot förslaget. Den dolda politiken vädjar till oss som enskilda föräldrar. Vi står ensamma inför frågorna. Att säga nej till det blir liktydigt med att inte vara en engagerad förälder.

Det ska bli skönt att ta lov från den präktiga medelklassens anklagande blickar när jag vägrar spela med i den politik som syftar till att maskera skattesänkningar och förstöra arbetarungars skolmöjligheter.