Vad hände med Vänsterpartiet och antiimperialismen?

Publicerad 2 januari 2017
Vänsterpartiet har under 2000-talet gett sitt stöd till samtliga svenska krigsinsatser i USA-imperialismens tjänst och tagit avstånd från progressiva rörelser i Central- och Latinamerika.
Vänsterpartiet har under 2000-talet gett sitt stöd till samtliga svenska krigsinsatser i USA-imperialismens tjänst och tagit avstånd från progressiva rörelser i Central- och Latinamerika.

Ledare runtom i världen beklagade Fidel Castros död. På Vänsterpartiets hemsida fanns inte ett ord. I Sveriges Radio valde Jonas Sjöstedt istället att kritisera Castro och Kubas socialism med liknande vokabulär som Donald Trump använde när han fjäskade inför exilkubanska reaktionärer i Florida. Nedan visar Proletären hur Vänsterpartiet övergett tidigare ståndpunkter och slutit upp bakom imperialismen.

Bilder

Jonas Sjöstedt har i sitt avståndstagande mot Kuba rent av ställt sig till höger om det halvfeodala Indiens högerledare Modi.

För några veckor sedan öste Jonas Sjöstedt sin galla över Kubas bortgångne ledare. Annat ljud i skällan var det när USA:s ambassadör Chris Stevens dödades av lokala krigsherrar i libyska Benghazi 2013. På sin blogg skrev Sjöstedt då:

”Men så plötsligt var det som om dagen stannade upp. Från Libyen kom beskedet att Chris Stevens, USA:s ambassadör i landet, hade blivit dödad […] För en dryg vecka sedan var han i Sverige, han var hemma hos oss, åt middag och busade med barnen. Nu är han död – det var helt overkligt att få det beskedet. Chris var en varm och prestigelös människa. Han var en kännare och vän av arabvärlden, pratade flytande arabiska och han var en mycket progressiv amerikan. Jag och många andra kommer att sakna honom.”

Vad Sjöstedt inte skriver är att ambassadör Stevens var i Benghazi för att övervaka CIA:s vapensmuggling från libyska vapenförråd till olika väpnade extremistgrupper i Syrien.

Stevens verkade för att sprida död och förintelse i Syrien. Men V-ledaren väljer hellre USA och Stevens framför Fidel Castro, en ledare som verkat för fantastiska hälsoinsatser runtom i världen, till hjälp för miljontals mestadels fattiga människor.

Länder som lidit under kolonialism och imperialism såg i Fidel Castro en ledare som stod upp för självständighet och oberoende. Det gäller även borgerliga politiker. Från världens näst folkrikaste stat Indien uttryckte premiärminister Narendra Modi följande:

”Indien sörjer förlusten av en stor vän. Jag framför mina djupaste kondoleanser till Kubas regering och folk med anledning av den beklagliga bortgången av Fidel Castro. Vi stödjer den kubanska regeringen och folket i denna tragiska stund.”

Ledaren för indiska Kongresspartiet, Sonia Gandhi, lyfte fram Castros bidrag till den alliansfria rörelsen. Castro ledde de förtryckta och stod upp mot varje försök att hindra frihetens röst, sade Gandhi.

Vänsterpartiets fientlighet mot Kuba delas alltså inte av den alliansfria rörelsens folkrikaste stat. Jonas Sjöstedt har i sitt avståndstagande mot Kuba rent av ställt sig till höger om det halvfeodala Indiens högerledare Modi.

När Sjöstedt i april 2015 tillfrågades i SVT om han föredrar Venezuela eller USA, svarade han utan att blinka USA.

Sjöstedt och Vänsterpartiet föredrar med andra ord det imperium som under den så kallade efterkrigstiden genomfört hundratals interventioner, statskupper, riktade mord på fackföreningsaktivister och bomboffensiver, som beräknas ha kostat 30 miljoner människor livet.

Istället fördömer han den progressiva regeringen i Venezuela. Ett Venezuela som aldrig har anfallit något annat land eller blandat sig i andra länders angelägenheter. Ett Venezuela som via sina oljetillgångar istället hjälpt fattiga länder i Centralamerika och Karibien.

När undertecknad 1984 åkte till Nicaragua tillsammans med Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua deltog en ledande vänsterpartist, Joakim Lentz. På flygplatsen i Managua togs Lentz emot som officiell gäst av den sandinistiska befrielsefronten FSLN, som då skulle fira femårsdagen av den progressiva revolutionen 1979.

Men under en process över 20-30 år har Vänsterpartiet och dess ledande medlemmar tvärvänt och intagit en allt mer fientlig inställning till den antiimperialistiska regeringen under ledning av Daniel Ortega.

Åren 2003-2008 var Eva Zetterberg Sveriges ambassadör i Nicaragua. Hon var innan dess riksdagsledamot för Vänsterpartiet 1991–2002 samt riksdagens vice talman 1998-2002. Som ambassadör i Nicaragua representerade hon hela EU i påtryckningarna mot sandinisterna. Journalisten Jorge Capelán skrev från Nicaragua för den colombianska nyhetsbyrån ANNCOL att ”när Eva Zetterberg var ambassadör i Nicaragua betedde hon sig som hon vore en nicaraguansk högerpolitiker.”

Vänsterpartisten Zetterberg agerade spjutspets för den imperialistiska supermaktsunionen EU:s påtryckningar mot ett kämpande litet land som Nicaragua. Jorge Capelán skrev:

”Hennes oförbätterliga koloniala attityd, som hon delar med många av sina EU-kollegor, kan belysas genom en kommentar i en intervju för Tortilla con Sal innan presidentvalet 2006. Hon sade att enligt hennes uppfattning måste Internationella valutafonden och Världsbanken intervenera i Nicaragua därför att landet är oförmöget att sköta sina egna affärer.”

Zetterberg fortsatte sin ambassadörskarriär i Chile. Inför ett toppmöte mellan den latinamerikanska samarbetsorganisationen Celac och EU tog Sveriges ambassad under Zetterbergs ledning emot en rad Kubahatande högerextremister med kopplingar till tidigare militärjuntor i Latinamerika.

Vänsterpartiet har valt EU och USA före Sandinisterna i Nicaragua. Man har valt Kubahatande latinamerikanska högerextremister framför dialog med Kuba.

Vänsterpartiet skall dömas utifrån sin faktiska utrikespolitik. Inte utifrån klämkäcka paroller i första majtågen, som ”internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet”, för att ta en paroll från Ung Vänster i Skåne. V skall dömas utifrån vad man säger via sin partiledare och vad man gör i exempelvis riksdagens utrikes- och EU-nämnd.

Men helt fritt från kritik har det inte varit inom V. I en ledare i den Vänsterpartiet närstående Flamman medgav den förra redaktören Jonas Thunberg i maj 2015 att:

”…Vänsterpartiet av rädsla för att bli betraktade som Putinkramare inte har lyckats få fram kritik mot den rehabilitering av nazistiskt tankegods och rörelser som den ukrainska regeringen har bidragit till – och [tillsammans med valet av Venezuela framför USA och] det aktiva stödet till kriget mot Libyen får man ett parti som strävar att hamna i politikens mittfåra i utrikespolitiken. Där kan tyckas varmt och skönt men det är ett politiskt val med stora risker. En sådan är att USA-kritiker tvingas till vänstern utanför parlamenten för att få gehör för sina åsikter.”

I fallet Libyen kom en rad vänsterpartister att i olika debattforum skönmåla angreppskriget.

”Insatsen handlar inte om olja”, deklarerade Ung Vänsters dåvarande förbundssekreterare Stefan Lindborg på Newsmill den 23 mars 2011 och uttalade sitt stöd för Libyenkriget. Efter uttalandet valdes Lindborg till ordförande i Ung Vänster, och i riksdagen röstade V för ett svenskt deltagande i det Natoledda kriget.

Senare har dokument från USA:s dåvarande ambassad i Tripoli som offentliggjorts av Wikileaks visat att det handlade om just olja. Diplomatrapporterna berättade om Libyens ”olje- och gaspotential” och ”höga förväntningar” hos de internationella oljebolagen.

I Ukrainakonflikten sluter Vänsterpartiet upp kring Kievjuntan. När kuppmakarna i Kiev sätter upp statyer på en känd judeutrotare och nazikollaboratör som Stepan Bandera tiger Vänsterpartiet medan judiska organisationer världen över protesterar. När ukrainska kommunistpartiet, som fick 13 procent av rösterna i valet innan kuppen, förbjuds är även det med Vänsterpartiets tysta medgivande.

Så opportunistiskt och odemokratiskt har Vänsterpartiet blivit att till och med den reaktionära kommunistätaren Kjell-Albin Abrahamsson, som avled i september i år, i ett anfall av plötslig ärlighet och klarsyn skrev följande i Expressen i augusti 2014:

”För en månad sedan förbjöd parlamentet i Kiev existensen av Ukrainas kommunistiska parti. Reaktionerna i väst, inte minst i Sverige, har varit häpnadsväckande få och lama.”
Abrahamsson fortsätter:

”Att förbudet inte framkallar upprörda protester och laddade debatter i väst är ett lika stort nederlag för yttrandefriheten. Inte ett knäpp hörs från ledande politiker, opinionsbildare och journalistkollegor. Inte ens Carl Bildt som glatt twittrar från arla till särla om allt (o)möjligt får ur sig ett pip. Han brukar ju ändå inte sakna synpunkter på Ukraina. Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Hans Linde säger på min fråga: ’Vänsterpartiet har inte gjort något formellt uttalande om detta.’ Så förenas höger och vänster i en tydligen icke-fråga.”

Att Vänsterpartiet i budgetsamarbetet står bakom regeringens frikostiga lån och ekonomiska stöd till den ukrainska kuppregeringen som förbjuder kommunister och socialister säger åtskilligt. Nyligen slog ukrainsk polis till mot Ukrainas Socialistiska Parti. Freds- och miljöaktivisten Tord Björk från Jordens Vänner rapporterar att statyer och gatunamn på Rosa Luxemburg rivs ner i Ukraina, även här är det tyst från Vänsterpartiet. Vänsterpartiet accepterar kommunist- och socialistförbud framför att försvara demokratiska rättigheter.

När Proletären förra året avslöjade att 40 miljoner svenska skattekronor använts till att stödja så kallade civila strukturer i områden kontrollerade av syriska Jabhat al-Nusra, så besvarades detta avslöjande med en total tystnad från riksdagspartierna. Inte heller V:s ledamöter i utrikesutskottet bröt tystnaden. Först efter flera månader kom ett halvkvädet svar från biståndsministern.

Det Vänsterparti som ständigt framhåller sin ”feminism” kan i den verkliga storpolitiken utan betänkligheter stödja att svenska skattepengar stärker kvinnoförtryckande islamistiska fundamentalister.

Vänsterpartiet sitter med i riksdagens EU-nämnd. I den sitter Jens Holm som ordinarie, flankerad av ersättarna partiordförande Sjöstedt och riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh.

Den sistnämnda tog initiativ till bildandet av en partiöverskridande grupp riksdagsledamöter som i brev till Putin krävde att Ryssland skulle avbryta alla relationer med syriska regeringen för att underlätta för den ”syriska oppositionen”, det vill säga islamistiska extremister, att ta makten.

För några veckor sedan stod Sjöstedt tillsammans med företrädare för andra riksdagspartier och förordade en ”flygförbudszon” över Syrien. Vem som skulle stå för den flygförbudszonen sades inte rakt ut men underförstått var det USA:s flygvapen han menade.

På regeringens hemsida finns den sanktionslista över länder och rörelser som EU satt upp och som alla ledamöter i EU-nämnden godkänt utan prut. I alla fall har det inte hörts några offentliga protester från Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet har ställt sig bakom den ekonomiska krigföringen mot ett politiskt oberoende land som Iran. Ett land som inte invaderat något annat land.

Men på sanktionslista finns inte Saudiarabien, som för blodigt krig i Jemen och har invaderat Bahrain. Inte heller är ockupationsmakten Israel med på listan över de länder som EU och därmed Sverige bedriver ekonomisk krigföring mot.

Vänsterpartiet är kritiskt mot svensk vapenexport till Saudiarabien men har inga betänkligheter vad gäller Sveriges övriga handel med Saudiarabien, och V ställer sig bakom EU:s allmänna civila ekonomiska krigföring mot Ryska federationen och Syrien.

I flera europeiska länder, som Frankrike, Italien och Tyskland, finns en underström inom borgarklasserna som ifrågasätter den hårda konfrontationspolitiken mot Ryssland. En underström som ger visst handlingsutrymme för ifrågasättande.

Således kan tyska vänsterpartiets Die Linkes parlamentsledamot Sahra Wagenknecht i förbundsdagen gå till kraftigt angrepp mot Angela Merkel och hennes politik mot Ryssland. Eftersom en sådan underström inte finns i Sverige så deltar V i hetsen mot Putin och Ryssland fullt ut.

Länderna i Afrikanska Unionen (AU) har krävt att EU:s ekonomiska sanktioner mot Zimbabwe skall upphöra. AU ser detta som gamla kolonialmakters krigföring för att straffa Zimbabwe. I tidningen Flamman har Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde deklarerat att man ”inte motsätter sig sanktionerna mot Zimbabwe”. Så tar Vänsterpartiet återigen imperialismens, kolonialismens och den rika världens parti mot de afrikanska länderna.

I sitt sommartal under Almedalsveckan nämnde Jonas Sjöstedt överhuvudtaget inte Brexit och den väljarmobilisering inom engelsk arbetarklass som säkrade segern. Sjöstedts lojaliteter i Storbritannien ligger hos Londons välbeställda medelklass, medan han kommer i konflikt med de miljontals brittiska arbetare och fattiga som är de stora förlorarna i den så kallade globaliseringen.

Inför den brittiska folkomröstningen om EU ville Sjöstedt inte ta ställning. Han sade att han inte ville blanda sig i Storbritanniens inre angelägenheter. Men att stödja kriget mot Libyen eller att stödja syriska extremistrebeller är helt i sin ordning.

Vänsterpartiet kan fortfarande säga bra saker om Palestina och Marockos ockupation av Västsahara. Men det är tyvärr låsta konflikter, som det i nuläget inte kostar så mycket att ha en åsikt om.

I det stora hela har utrymmet för samarbete mellan V och fredsvänner i utrikespolitiska sakfrågor krympt till ett absolut minimum. Vänsterpartiet har blivit en del av svenskt etablissemang och partiets enda vision är att sitta i en av Socialdemokraterna ledd regering. Därför sitter man still i båten och ansluter sig till den svenska borgarklassens tilltagande pro-atlantiska orientering.