Det är alltid förorten som får betala

Publicerad 17 november 2016

Och så har man mage att säga att ”ni” (det vill säga lärare, sjukvårdsanställda, förskollärare med flera) använder pengarna fel.

Göteborg har under de senast åren drabbats av gänguppgörelser som ofta slutat med mord eller mordförsök. Dessa händelser har i stort sett alltid kopplats till de olika förorterna som Angered, Bergsjön, Biskopsgården och Tynnered. Områden med det man kallar stort utanförskap och stora problem. Skall man tro media så har nu äntligen politikerna vaknat till, men vad de egentligen kan göra är, som man säger, skrivet i stjärnorna.

Sedan en tid har jag inte längre någon prenumeration på stadens stora tidning Göteborgs-Posten, men jag går in ibland och läser olika delar på webben.

Där läser jag att tidningen startat någon slags kampanj med rubriken: ”NuÄrDetNog”.

Det handlar alltså om de olika skjutningarna i staden och de konsekvenser som de får. Nu får några kändisar uttala sig.

Det känns lite onödigt att uttala sig om vad Lasse Kronér, Joakim Lamotte, Kitty Jutbring med flera tycker att man skall göra åt situationen. Janne Josefsson säger i alla fall att han inte vet vad man skall göra.

Den ende som kommer med något vettigt är Per Andersson som säger att det finns pengar i samhället. Pengar som kan använda till skolor och liknande.

Tänk! För över 25 år sedan, när investmentbolaget Nyckeln gick i konkurs som hotade att dra med sig andra bolag, då gick staten in och räddade bankerna. Resultatet av detta blev neddragningar i de offentliga tjänsterna och drabbade välfärden.

I Hammarkullen, ett miljonprogramsområde i Angered, slog nedskärningarna extra hårt. Det blev minskade resurser i den kommunala verksamheten, skolor och förskolor drabbades, samtidigt som bibliotek och fritidsgårdar hela tiden riskerade att stängas. Nu när vi sett hur det kan gå förstår man att just fritidsgårdarna är en plats, som kan användas till att stärka ungdomars självkänsla och motverka droger och kriminalitet.

I Hammarkullen formulerade man då parollen: Det finns pengar – fast i fel fickor. Jag vet inte hur många gånger kraven på bättre skola, sjukvård, barnomsorg med mera har framförts, både i pressen och framförallt till politiker. Men svaren har alltid varit: ”ni har pengar”, ”det finns ingen del i staden som får så mycket som ni” och så vidare.

Och så har man sedan haft mage att säga att ”ni” (det vill säga lärare, sjukvårdsanställda, förskollärare med flera) använder dem fel.

Detta sägs av människor som aldrig själva har varit delaktiga i verksamheten. Politiker, kommunala tjänstemän, olika chefer som inte själva har drabbats. Kanske inte förrän nu, men bara kanske, eftersom samhället alltmer glider isär. För 25 år sedan var den ekonomiska jämlikheten mellan olika människor i samhället inte så stor. Idag växer klyftan mellan rika och fattiga hela tiden.

Direktörer av olika slag tjänar mer pengar än de kan göra av med. Och det är inte bara direktörer som blir rikare. Olika idrottsmän har fantasilöner, som i slutändan vi alla är med och betalar, för att ta ett exempel.

Samtidigt ser vi hur förorterna blir lidande, servicen minskar, arbetslösheten ökar. Det är faktiskt så att medan inkomster och förmögenheter ökar i välbärgade områden så minskar de i det man kallar utsatta områden.

Kan man ändra på detta? Ja, det är klart man kan men knappast inom dagens politiska system.

För det som krävs är ju att man beskattar dem med höga inkomster för att göra samhället mer jämlikt samtidigt som man också inför trygghet i arbetslivet och stärker arbetstagarens ställning i produktionen, exempelvis avskaffar bemanningsföretag.

Dessutom kan man införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Det skulle leda till ett friskare samhälle.

Vi kan i alla fall lämna ett förslag till GP:s kampanj: Högre skatter för de välbärgade, satsningar i den offentliga välfärden och bättre villkor för de anställda. Dessutom kan man slopa friskolereformen och införa ett rättvisare pensionssystem.

Gör man så får man i alla fall resultat.

Torgny Johansson

Hammarkullen