EU går inte att reformera

Publicerad 20 juni 2016

Allt som försvagar den union som skapats för att pressa ner Europas arbetare i dyn är välkommet.

Ganska exakt femton år efter att 16000 personer samlades i Göteborg bakom kravet ”Sverige ut ur EU” ska britterna folkomrösta om Storbritanniens medlemskap i monopolkapitalets union.

Det är känslan av kollektiv styrka som är det starkaste minnet från 15 juni 2001. Efter månader av nätverksarbete samlades Folkrörelsen Nej till EU, Socialdemokratiska EU-kritiker, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kommunisterna och ett antal fackliga organisationer bakom kraven ”Sverige ut ur EU” och ”Nej till EMU”. Tillsammans var vi 16000 personer som tågade genom Göteborg mitt under pågående EU-toppmöte.

Demonstrationen blev en bred manifestation för det svenska folkets djupt rotade EU-motstånd, och maktelitens plan att använda EU-toppmötet för att förvandla kraven på ett utträde till mer lätthanterlig EU-kritik fick sig en rejäl törn. Vi var många och vi var starka.

Femton år senare är Kommunisterna i praktiken det enda politiska parti som håller fast vid kravet att Sverige ska lämna EU. Vänsterpartiet har, för att behålla sin parlamentariska ställning, stegvis tonat ner kravet på ett EU-utträde och därmed lämnat öppet fält för högerpopulistiska och nationalistiska strömningar att ta över. För att sedan använda den yttersta högerns EU-motstånd som en förevändning för att i praktiken helt överge kravet på utträde.

När det nu visar sig att Storbritannien är EU-kedjans svagaste länk och Brexit-anhängarna ser ut att kunna vinna torsdagens folkomröstning vägrar därför Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt att ta ställning, just med hänvisning till de nationalistiska, främlingsfientliga och konservativa elementen i Brexit-kampanjen.

Istället bekänner sig Vänsterpartiet idag till den diffusa EU-kritik som bygger på föreställningen att unionen kan göras mer progressiv inifrån.

Under EU-toppmötet i Göteborg 2001 manifesterades denna linje i en demonstration som hölls dagen efter vår, arrangerad av Syndikalisterna och det globaliseringskritiska nätverket Attac tillsammans med en lång rad svenska och utländska organisationer. Huvudparollen löd ”För ett annorlunda Europa”.

På ledarplats veckan innan demonstrationerna kommenterade Proletären den EU-kritiska hållningen.

”I parollen dväljs tanken på ett annorlunda EU, på ett reformerat EU, på ett EU som på något märkligt sätt skall förvandlas till sin egen motsats – från en uppgörelse mellan Europas monopolkapitalister till en sammanslutning riktad mot just dessa monopolkapitalister.”

Detta var anledningen till att det blev två demonstrationer istället för en i juni 2001. De två demonstrationerna representerade två olika synsätt på EU, men också två olika synsätt på hur kampen mot EU ska föras.

Kommunisterna menar att klasskampen är internationell till sitt innehåll men nationell till sin form, vilket innebär att kampen måste utgå från de konkreta förhållanden som finns i varje land och att det nationella oberoendet och den nationella demokratin är den bästa basen för arbetarklassens kamp.

Internationell solidaritet är inte synonymt med att förneka nationens betydelse.

När EU undergräver det nationella oberoendet och den nationella demokratin är kravet ”Sverige ut ur EU” ett centralt arbetarkrav. Oavsett vad stollarna på yttersta högerkanten hittar på.

Därför borde alla som säger sig stå på arbetarklassens sida glädjas åt möjligheten till ett brittiskt EU-utträde. Allt som försvagar den union som skapats för att pressa ner Europas arbetare i dyn är välkommet.

Jenny Tedjeza

Chefredaktör