Alfred Nobel ville själv att priset skulle delas ut i Oslo. Ordförande i Nobelkommittén är socialdemokraten Jørgen Watne Frydnes, 41, tidigare bas för norska Pen-klubben. Ledamöter: Asle Toje, 51, tidigare krönikör i tidningen Klassekampen, numera aktiv i reaktionära och SD-anstuckna tankesmedjan Oikos. Vidare Anne Enger, 75, ex-ordförande för Senterpartiet, högerpolitikern Kristin Clement, 68, samt Gry Larsen, 49, tidigare ordförande i AU (Norges SSU).
En av årets kandidater är president Donald Trump, som själv säger att han mäklat fred i sju krig – däribland det krig som i Trumps värld pågick mellan ”Aberbadjan och Albanien” (Azerbajdzjan och Armenien); Trump är nominerad av folkmördaren Benjamin Netanyahu. Sannolikt kommer Trump inte att få priset, men helt uteslutet är det inte. Den norska Nobelkommittén har fattat underliga beslut förut.
Proletären har gått igenom listan på fredspristagare och hittat en del märkliga namn efter att Röda Korsets grundare Henri Dunant fick det första priset 1901. Här är några kontroversiella namn.
1906: Theodore Roosevelt. Medlare i rysk-japanska kriget.
Roosevelt var kanonbåtsdiplomat, aktiv i filippinsk-amerikanska kriget 1898-1913. Hans Great White Fleet med 16 krigsfartyg bevakade USA:s intressen i regionen 1907-1909. Redan 1898 ledde han kavalleristyrkan Rough Riders i anfallet mot San Juan Hill på Kuba i spansk-amerikanska kriget. Som president lade han grunden till USA:s militära dominans i regionen.
1919: Woodrow Wilson. Initiativtagare till Nationernas förbund (NF).
USA:s president 1913-21. En fullblodsrasist, som återinförde lagstadgad segregation på federal nivå på platser där den avskaffats efter inbördeskriget på 1860-talet. Wilson ansåg att rashatarna i Ku Klux Klan svikit sina ideal och blivit alltför blödiga.
1921: Hjalmar Branting (med norske pacifisten CL Lange). Livslångt bidrag till fredens sak och organiserad internationalism.
Branting, socialdemokratins store hövding, arbetade hårt för ett internationellt militärt angrepp mot Ryssland efter revolutionen 1917. Han fick priset två år efter att han öppet stött Mannerheims blodiga mördande av arbetare och bönder under och efter det finska klasskriget.
1925: Sir Austen Chamberlain (med USA-bankmannen Charles G Gates). För Locarno-fördrag och Dawesplan.
Chamberlain var Storbritanniens utrikesminister 1925-29. Locarnopakten påskyndade Tysklands återinträde i den europeiska gemenskapen. Sedan självständighetskandidater vunnit valet 1924 beordrade Chamberlain brittiska soldater till Egypten för att kontrollera Suez-kanalen. 2.000 egyptier dödades. Chamberlain var även militärt aktiv för att skydda brittiska imperiets intressen i Kina.
1951: Leon Jouhaux. Delegat i NF och FN.
En syndikalistisk fackföreningsledare som ägnade sitt arbete åt att stoppa kommunisternas inflytande i Frankrike efter kriget. Han misslyckades och avgick från CGT-facket 1946 på grund av kommunisternas dominans.
1953: George Marshall. Skapade Marshallplanen.
Chef för USA:s arméstab under världskriget. Senare försvarsminister med ansvar för de amerikanska massakrerna i Koreakriget 1950-51. Utformade Marshallplanen som förklädd till hjälpinsats skapades för att öka det amerikanska inflytandet i Europa.
1973: Henry Kissinger (med Vietnams fredsförhandlare Le Duc Tho). För fredsplan i Vietnam.
Den mest blodbesudlade av alla fredspristagare: som ansvarig för USA:s utrikespolitik under många år har Kissinger minst tre miljoner liv på sitt samvete. En krigsförbrytare, ansvarig för terrorn mot det vietnamesiska folket och många andra frihetsälskande folk. Han stödde apartheidregimen i Sydafrika och 1973 var han inblandad i kuppen mot Chiles folkvalde president Allende. Le Duc Tho vägrade ta emot priset.
1978: Menachem Begin (med Anwar Sadat). Fred mellan Israel och Egypten.
Begin var ledare för den fascistiska och sionistiska organisationen Betar. Han arbetade för judisk bosättning på båda sidor om Jordanfloden. 1943 ledare för terroristorganisationen Irgun som utförde massakern i byn Deir Yassin. Som premiärminister 1977-83 skickade han Israels armé att ockupera delar av Libanon och han var en av de ansvariga för massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila 1982.
2009: Barack Obama. Insatser för internationell diplomati och samarbete mellan folken.
Under Obamas tid som president (2009-17) beordrade han bombanfall med hundratusentals offer mot Afghanistan, Pakistan, Libyen, Jemen, Somalia, Irak och Syrien. Harvard Political Review konstaterade 2021 att ”Obama är en krigsförbrytare”.
2012: EU. För 60 år av fred i Europa.
EU var delansvarigt för bombningarna över och styckandet av Jugoslavien 1999, och vräker nu in tusentals miljarder i kriget i Ukraina.
