Som gammal undersköterska måste jag reagera på de ständiga larmrapporterna om situationen på äldreboende och i hemtjänsten runt hela Sverige. Nu senast är det nattpatrullen i Uddevallas hemtjänst som är föremål för utredning eftersom det varit oegentligheter bland personalen.
Det är naturligtvis helt oacceptabelt att äldre utsätts för övergrepp. Det ska inte kunna hända. Men ändå är jag inte förvånad. De ständiga besparingarna inom äldreomsorgen får förstås konsekvenser.
Men lockar man fler till dessa svåra och ansvarsfyllda jobb genom att svartmåla en hel yrkesgrupp? Kommer man tillrätta med problemen om man utsätter personalen för ständiga nedskärningar och omorganisationer?
Enligt en rapport från Kommunal väljer 42.000 utbildade undersköterskor att arbeta i ett annat yrke idag. Enligt Socialstyrelsen sjukskrivs undersköterskor i äldreomsorgen dubbelt så ofta och länge som andra yrkesgrupper.
Jag har aldrig hört den ansvariga ministern Anna Tenje reagera på ovanstående siffror eller på bemanningskrisen i äldrevården. Däremot anser hon att det inte är någon ”mänsklig rättighet” att jobba i hemtjänsten, därför ska kommunerna ha tillgång till belastningsregistret.
Det borde vara en mänsklig rättighet att de som behöver hjälp får det, av utbildad personal med bra förutsättningar att utföra sitt arbete. Då räcker inte belastningsregistret.
Då måste man på allvar minska belastningen för vårdpersonalen. Det borde också vara en mänsklig rättighet att få ha ett fast jobb som man kan leva på, utvecklas i och känna framtidstro i.
Det är ju inte klokt att arbetslösheten ökar samtidigt som behovet av personal är skriande.
Som det är nu är det alldeles för få som söker vårdutbildning, och hur ska man kunna få ungdomar att välja dessa viktiga jobb om man inte förbättrar statusen, lönen och arbetsvillkoren?
För att komma tillrätta med bemanningskrisen inom vården, och om det överhuvudtaget ska finnas en fungerande vård för äldre och sjuka även i framtiden, måste äldrevården ha mer resurser för att klara av sina uppgifter.
Detta kan inte vara upp till varje enskild kommun. Rätten till omsorg och värdiga levnadsvillkor måste i slutändan vara ett nationellt ansvar.
Då måste naturligtvis äldreminister Tenje ta ansvar för finansieringen och inte bara skylla på kommunerna. Att det inte skulle finnas pengar är bara nys.
Det måste till en rättvis fördelningspolitik, och istället för militär upprustning måste vi rusta upp den svenska välfärden.
