Debatten om rätt till 30 timmars förskola för föräldralediga har spårat ur totalt. Jag läser flera inlägg, många av dem skrivna av mina förskolelärarkollegor, som förlöjligar och skambelägger föräldralediga flerbarnsföräldrar som vill ha fler timmar i förskolan. Dessa föräldrar är i praktiken främst mammor.
Kvinnor som jobbar i förskolan har en för tung arbetsbelastning, med alldeles för stora barngrupper. Men i debatten om 30 timmars förskola lutar sig många mot ett konservativt ideal där man hävdar att det är sunt för föräldrar (läs mammor) att leva isolerat med sina barn. Samt att föräldrar (läs mammor) är dåliga om de efterfrågar fler timmar på förskolan för äldre syskon.
Istället för att sätta fingret på politikernas ovilja att minska barngrupperna och skjuta till mer resurser så lägger man ansvaret på ”odugliga och lata” mammor. I vårt individualistiska samhälle ställs höga krav på mammor att leva upp till ideal som inte är mänskliga. Har man inte anhöriga som stöd är det inte lätt att vara ensam med ett spädbarn och äldre syskon under föräldraledigheten.
Det borde inte vara kvinnorna i förskolan mot mammorna. Det borde vara personalen i förskolan mot arbetsgivaren.
Lösningen på förskolans problem är inte att skambelägga mammor.
Lösningen är heller inte att föra samma gamla tradiga dialog med politiker och nämndemän som vi fört i så många år utan resultat. Vill vi ha verklig förändring krävs att vi strejkar.
Mammorna borde i sin tur sluta upp i kampen för välfärden, för mindre barngrupper och mer resurser till förskolorna och dess personal. Kvinnodominerade arbetsplatser är de arbetsplatser som kan få hela samhället att stanna av.
Att fackförbunden inte utnyttjar strejkvapnet är problemet. Samt att politiker kommer med populistiska utspel istället för att ta tag i kärnproblemen. Det är hit vi borde rikta vår ilska. Man kan fråga sig om de skulle agera på samma sätt om det gällde manligt dominerade arbetsplatser?
