USA:s anfall på Venezuela och kidnappningen av landets president Nicolás Maduro är ett krigsbrott som bryter mot såväl folkrätten som internationella lagar. Det borde vara uppenbart för alla, även för den mest inbitne USA-vännen.

USA-imperialismen har alltid använt sig av de mest avskyvärda metoderna men ofta kommit undan genom att dels dölja sina spår och dels låtsas som man vill införa demokrati eller hjälpa kvinnor och förtryckta grupper. Nu vill USA inte ens dölja sina spår utan deklarerar öppet för hela världen att det är de som styr och bestämmer och det genom hot, bomber, stöld och terrorism. 

Om USA-imperialismen med Donald Trump i spetsen kommer undan med den statsterroristiska attacken mot Venezuela har gränsen för det möjliga förflyttats många farliga steg. Bekymrade kommentatorer har varnat för vad andra länder och andra ledare kan komma att hitta på i framtiden, men det är löjeväckande kommentarer. 

Bekymret är primärt inte om andra i framtiden agerar på ett liknande sätt. Problemet är det som USA gör här och nu och att omvärldens, främst västvärldens, reaktioner och protester är så lama, svaga och undfallande. Visserligen har flera världsledare i väst deklarerat att bombandet av Venezuela och kidnappningen av Maduro är ett brott mot folkrätten, men de stannar tyvärr vid detta konstaterande. Inga åtgärder vidtas, inga fördömanden, inga utvisade ambassadörer, inga sanktioner, inga frysta tillgångar, ja ingenting. 

Sämst i klassen är den svenska regeringen som vridit sig som masken på kroken för att försöka försvara USA:s övergrepp och krigsbrott. Statsminister Ulf Kristerssons första kommentar var att ”det venezuelanska folket har nu befriats från Maduros diktatur” och utrikesminister Maria Malmer Stenergard lyckades som enda kommentar värka ur sig att hon inte visste om det var ett folkrättsbrott eller inte, innan hon först hört vad USA hade att säga om saken. 

Först ska husse säga vad som gäller, sedan ska knähunden upprepa det. Närmare fem dagar efter attacken medger ändå Malmer Stenergard att attacken bröt mot folkrätten. Det gick inte längre att förneka det uppenbara eftersom USA inte gör några som helst försök att dölja sina brott. 

Världspolisen USA har, som vi skrivit tidigare i Proletären, gått över till att vara en maffiaboss. Nu är det inte bara hot om våld, maskerade attacker och samlande av koalitioner, nu är det öppet snabbt våld i egen regi och alla ska veta vem som är avsändaren.

Sverige har under lång tid varit USA:s knähund, men under de senaste åren har vi helt sålt ut vårt land till jänkarna. Galenskapen i detta börjar stå alltmer klar för de flesta. 

Som Natoland ska Sverige ställa upp för och skydda USA och deras intressen i händelse av krig. Hur ska Sverige agera om USA bestämmer sig för att anfalla Danmark i syfte att stjäla Grönland?

De 17 amerikanska baserna i Sverige som DCA-avtalet möjliggjort, ska de vara utgångspunkter i nästa statsterroristiska anfall från USA-imperialismen mot en självständig nation? Förutom Grönland står redan Kanada, Iran och nu även Colombia under ett direkt hot från USA. Mot de två sistnämnda handlar det primärt om ett militärt hot.

I sammanhanget är det viktigt att komma bort från personfokuseringen på Donald Trump. Utvecklingen hade varit likartad även utan honom i Vita huset. Trump förkroppsligar det som borgarklassen i USA länge suktat efter, att få bort progressiva rörelser och regeringar i Latinamerika samt att lägga beslag på världens största oljereserv, den venezuelanska, och göra den tillgänglig för amerikanska bolag. 

En av USA-imperialismens främsta drivkrafter har sedan andra världskriget varit oljan. Där fanns orsaken till anfallskrigen mot Irak och Libyen och här finns en av tre orsaker till anfallet mot Venezuela. De andra är att strypa och isolera Kuba för att få socialismen där att falla och att hålla Kina och Ryssland borta från västra halvklotet.

Den första avbetalningen av krigsbytet har skett genom två beslagtagna oljetankers och att Trump hävdat att Venezuela lovat USA 50 miljoner fat olja.

I detta maktspel är Sverige en lydig aktör som gärna slickar USA i baken, ett brunt ställe som ger ett oroväckande eko från 1930-talet. Internationella lagar och regler ihop med folkrätten och länders rätt till territoriell integritet och nationellt självbestämmande väger mycket lätt för de styrande i USA och de imperialistiska intressena därbakom.

Mot detta opponerar sig inte svenska politiker och den moderatledda Tidöregeringen apar i flera stycken efter de reaktionära lagar och demokratiska inskränkningar som införts och planeras införas i USA. Förändringar och inskränkningar som både i USA och i Sverige har bruna inslag.

Utvecklingen i världen och i Sverige måste brytas. Vi behöver ta till gatorna i solidaritet med Venezuela. Självklart kan protester, ageranden och uttalanden i Sverige inte ändra sakernas tillstånd i USA. Men att inte markera och göra det vi kan för att fördöma USA:s statsterroristiska handlingar mot Venezuela är att placera sig på fel sida i historien. 

Vi måste tillsammans motverka en värld som helt styrs från Pentagon och Vita huset. Sveriges röst i världen och i FN måste höjas. Krigsförbrytaren Trump och hans hantlangare måste ställas inför krigsförbrytartribunalen i Haag. Kraven på frisläppandet av paret Maduro behöver höras från Rosenbad och från Bryssel. 

USA:s ambassadör måste kallas upp och om denne försvarar folkrättsbrotten och statsterrorismen bör hon utvisas. 

Sverige står nu inför ett val, ska vi fortsätta slicka USA i baken eller stå upp för fred, rättvisa och internationell solidaritet?