Ayla, 21, ska utvisas till krigets Iran, trots att hennes mamma och syskon får stanna i Sverige. Trots att hon bott sex år i Sverige, har jobb på ett LSS-boende och snart är färdigutbildad undersköterska.

Hennes fall är ett av 92 exempel i Aftonbladets uppmärksammade granskning om unga vuxna som ska utvisas till sina hemländer. Utvisningar så inhumana och orimliga att Jimmie Åkesson och SD vill stoppa dem och migrationsminister Johan Forsell tycker det ”känns fel i hjärtat”.

För Tidöpartierna spelar det mindre roll om något hundratal unga får stanna, så länge kompassriktningen ligger fast – så Jimmies och Johans plötsliga samvetskval lär mest handla om valtaktik. Men tonårsutvisningarna är symtom på en dysfunktionell och inhuman migrationspolitik. 

Tidöregeringen har, pådriven av det inofficiella regeringspartiet Sverigedemokraterna, infört en migrationspolitik som allt mer liknar den i Ungern eller Polen. Efter att Sverige under några år mottagit hundratusentals flyktingar och migranter i framför allt Syrienkrigets spår, har flyktinginvandringen nu så gott som stoppats, åtminstone för icke-europeiska flyktingar – av nästan 12.000 uppehållstillstånd på asylgrund förra året gick över 9.000 till ukrainare.

Bakom tonårsutvisningarna ligger flera inhumana politiska beslut. Barn som tidigare fått permanent uppehållstillstånd har de senaste åren fått tillfälliga uppehållstillstånd som inte förnyats när de fyllt 18. Samtidigt har möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av ”särskilt ömmande omständigheter” tagits bort, och ersatts av strängare formuleringar.

Lönekravet för arbetskraftsinvandrare har också höjts kraftigt. Nu krävs en lön på 33.390 kronor, det vill säga väl över medellönen inom LO-yrkena som förra året låg på 31.700 kronor. Dessutom har Migrationsverket ändrat i sina riktlinjer så att barn till arbetskraftsinvandrare nu oftare riskerar utvisning när de fyllt 18.

Reglerna för arbetstillstånd har skärpts under förevändning av att Tidöregeringen vill stoppa lönedumpning och utnyttjande av arbetskraftsinvandrare. Det kan låta rimligt – Sveriges tidigare mycket liberala regler för arbetskraftsinvandring, som infördes av regeringen Reinfeldt 2008, öppnade för fritt utnyttjande av utländska arbetare och lönedumpning på svenska arbetsplatser. Men Tidöregeringens nya skärpta regler är hycklande och cyniska. 

Det nya kravet på lönenivå påverkar inte de tusentals migrantarbetare, inte minst inom byggsektorn, från andra EU-länder eller från ”tredje land”, som ofta tjänar långt under svenska arbetare. I andra fall kan arbetsgivarna enkelt runda kraven genom att uppge en lön på pappret men i praktiken betala ut en mycket lägre lön till arbetare som på grund av utvisningshotet inte vågar protestera.

Istället för att sätta dit de företag som cyniskt utnyttjar migrantarbetare kastar regeringen ut unga vuxna som växt upp i Sverige för att de tjänar några hundralappar för lite. För att komma åt lönedumpningen och den oreglerade arbetskraftsimporten behövs helt andra åtgärder, som att lämna EU och att svenska kollektivavtal och löner måste gälla alla som arbetar i Sverige.

Högerns syn på invandring är inhuman och motsägelsefull. Samtidigt som flyktinginvandringen kraftigt stramats åt, är arbetskraftsinvandringen fortsatt relativt hög.

Det är en invandringspolitik som kan sammanfattas i att de som flyr från krig och förtryck avvisas, medan lönedumpande arbetskraftsimport välkomnas. Kommunistiska Partiet säger det motsatta: Sverige ska vara en fristad för människor som flyr – men vi är för en reglerad invandring och säger nej till lönedumpande arbetskraftsimport.

En generös flyktingpolitik kräver ett ordnat mottagande och en aktiv politik för integration. Åren efter flyktingvågen 2015 präglades av det motsatta. 

Den rödgröna regeringen under Stefan Löfven vägrade ta ansvar för mottagandet. Istället för statliga åtaganden lades hela processen i händerna på privata företag.

Skrupellösa flyktingprofitörer gjorde miljarder på att husera asylsökanden, samtidigt som satsningar på integration uteblev. Privatiseringen av arbetsförmedlingen och fortsatta nedskärningar i vuxenskolan underlättade knappast för nyanlända att komma in i samhället.

För den nyliberala högern var detta inget problem. En misslyckad integration och asylpolitiskt limbo med långa handläggningstider var en förutsättning för att hundratusentals migranter kunde utgöra basen för låglönesektorernas behov av arbetskraft.

Tiotusentals nyanlända hamnade i utanförskap med lågbetalda ströjobb, eller i öppen arbetslöshet. Det är knappast förvånande att detta också lett till att vissa typer av kriminalitet har ökat.

Lösningen på segregationen kan inte vara att stänga gränsen för de som flyr från krig och förtryck. Inte heller kommer inhumana massutvisningar av migranter rädda välfärden eller skapa trygghet i det Sverige som slitits itu av nedskärningar och ökade klassklyftor.

Lösningen måste vara rejäla satsningar på utbildning och på jobb – till exempel inom den välfärdssektor som skriker efter fler händer. Det är inte bara inhumant, utan också ett slöseri med resurser, att utvisa unga som vuxit upp i Sverige och är på väg att etablera sig på arbetsmarknaden.

En svensk solidarisk flyktingpolitik kan samtidigt inte lösa den globala migrationskrisen. I slutändan måste flyktinströmmarnas grundorsaker – en orättvis världsordning, imperialistiska krig och klimatförändringar – bekämpas. 

De allra flesta människor vill inte behöva fly från sina hemländer. De vill ha framtidsmöjligheter och fred. Därför måste kampen för en human flyktingpolitik gå hand i hand med kampen mot imperialismen.