Hoppa till huvudinnehåll

40 år av galenskap

Med finurliga texter, slagkraftiga melodier, satir och en hel del trams har humorgruppen Galenskaparna och After Shave lyckats fånga en stor publik under fyra decennier.

Galenskaparna After Shave, Från vänster: Knut Agnred, Anders Eriksson, Kerstin Granlund, Claes Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe och Peter Rangmar (som avled 1997, endast 40 år gammal).
Kulturtuben

När komikergruppen Galenskaparna (bröderna Claes och Anders Eriksson och Kerstin Granlund) slog ihop sig med barbershop-gruppen After Shave (Jan Rippe, Per Fritzell, Knut Agnred och Peter Ragnmar) konstaterade Anders Eriksson att “två dåliga namn blivit ett ännu sämre”. Men efter att den första gemensamma föreställningen Skruven är lös (september 1982) blev en succé hade också namnet satt sig. Fyra planerade föreställningar i Stenhammarsalen i Göteborg blev till 31 utsålda kvällar.

Det har hittills blivit 28 scenproduktioner (revyer, krogshower och turnéer), samt fem tv-serier, åtta filmer och över 30 musikalbum. Många av dem storsuccéer.

Vissa personer blir man bara på gott humör av när man ser dem kliva ut på en scen. Förmågan att med tajming, närvaro och karisma locka fram skratt räcker. Ibland behövs inte en replik, utan det kan räcka med en tom, nervös, dum blick från Jan Rippe (”Te” från revyn Resan som blev av från 1994) för att man ska le.

I vissa produktioner, som till exempel En himla många program (1989), har samtliga deltagare i ensemblen skrivit och regisserat egna inslag. Men för det mesta är det Claes Eriksson som är hjärnan bakom idéer och texter. Inspirationen kan komma från bland annat Povel Ramels kupletter, Tage Danielssons verser eller från Monthy Pytons absurdistiska humor.

För att förstärka tajmingen och för att göra flyhänt musik av Claes Erikssons pastischer på schlager, vals och jazz har Den ofattbara orkestern varit en ständig följeslagare och oumbärlig komponent i framför allt scenproduktionerna.

Apropå oumbärlig. För att göra verklighet av Claes Erikssons många knasiga idéer har den kreativa och ambitiösa scenografen Rolf Allan Håkansson (avliden 2020) varit tvungen att göra ett hästjobb. Hur löser man annars en stor riktig simbassäng på scen i Alla ska bada (1997) eller att ett riktigt tåglok kommer in på scen i den fantastiska avslutningen där den öde tågstationen äntligen får se ett tåg i Stinsen brinner (1987).

Den största publika succén var tv-serien Macken som sändes i sex halvtimmeslånga avsnitt 1986, varav det sista sågs av hela 3,6 miljoner tittare. När gruppen fick höra att skivbolagsdirektören Bert Karlsson tänkte släppa en skiva med Mackens introlåt fick de bråttom att själva spela in låten och skivan sålde platina. Roy (Anders Eriksson) och Roger (Jan Rippe) blev oerhört folkkära. Det fanns ett stort kommersiellt intresse för rollfigurerna. Alla bensinbolag och många andra ville använda Roy och Roger i reklam och de erbjöds oerhört stora summor. Det ledde till en stor diskussion i gruppen som till slut enades om att alla karaktärer och låtar från gemensamma produktioner skulle anses vara kollektiv egendom och att dessa bara skulle användas för att göra reklam för eget material.

Claes Eriksson har alltid varit emot kommersialismen. Det har märkts på de många reklamparodierna genom åren, men också på att han tog en rättslig fight och vann(!) mot TV4 för att slippa få sina filmer sönderklippta av reklam.

Claes Eriksson har också låtit sina socialistiska grundvärderingar få ta plats. Vi har fått se humor om hur svenska företag tjänar pengar på att beväpna diktaturer (långfilmen Leif från 1987), om börsen och spekulationsekonomin (Hajen som visste för mycket från 1989 samt 2006 års Den enskilda medborgaren ) och om avregleringen av tv-marknaden och risken för populism (Monopol, 1996).

I en intervju i Proletären i samband med lanseringen av Den enskilda medborgaren ger Claes Eriksson sin syn på vem politiken ska vara till för.

– Allt ska handla om pengar i dag. Företag kan till och med handla med utsläppsrättigheter. När jag växte upp jobbade folk ideellt i Folkrörelsesverige. Politiken ska egentligen syssla med rättvisefördelning, men det sätts ur spel när politikerna är i händerna på ekonomiska intressen.

Proletären
Claes Eriksson ruckar inte på sina värderingar. Intervju i Proletären nr 34, 2006.

Att inte alla i gruppen har delat samma värderingar har det funnits misstankar om mellan varven. För egen del förstärktes sådana misstankar när Lundsbergsskandalen briserade och den för mobbing och motbjudande initieringsriter anklagade privatskolan skickade fram Jan Rippe, som förälder till elever på skolan, till dess försvar.

Men gruppen har ändå hållit ihop genom åren. Nu går en ny dokumentärfilm (Det ska va gôtt å leva - En film om Galenskaparna After Shave) på bio. I denna ger medlemmarna bilden av att det är konflikträdsla som gjort att gruppen hållit ihop. Men de verkar också haft väldigt skoj tillsammans.

 Fem favoriter:

Allmän lagning (från Macken 1986)

Bekymrad kund vill gärna att bilreparatören ska vara certifierad.

 

Vi säljer vapen illegalt… (från Leif 1987)

Vapentillverkarnas kris når ett oväntat crescendo.

Den Offentliga Sektorns Rap (från Resan som blev av 1994)

En kommentar till privatiseringen av välfärden:

Vi får ett bolag som tar betalt

För sjukvård och skolor och allt socialt

Då uppstår ett litet dilemma

Då finns det en uppenbar risk

Att man på bolagets stämma

Inte kan se hur den sjuke blev frisk

Trögfattarföreningen (från Gladpack 2000)

Vad är den gemensamma nämnaren för alla deltagare på Trögfattarföreningens årsmöte?

100 Ollar för en Stig (från Den enskilda medborgare 2006)

Finstämd sång om människors olika värde och pris.