Vittnesmål från Gaza: ”Vi ger inte upp en centimeter av vårt land”
Salman Al-Ghoul blev 39 år. Här berättar han för frilansjournalisten Khulud Shaban om hur han på flykt grävde gravar åt offren för folkmordet, men innan hans vittnesmål hann publiceras mördades han själv av Israel förra veckan. Salman sköts ihjäl av en krypskytt när han gick för att hämta nödhjälp vid Netzarimkorridoren som korsar Gazaremsan. Salman Al-Ghoul efterlämnar fru och sex barn. Han ägde före kriget en butik i Al-Mughraqa i Gaza som sålde fåglar, djurfoder, trädplantor och blommor.
När kriget bröt ut genomlevde vi fruktansvärda dagar med direkta attackerna från israeliskt stridsflyg. De intensiva bombningarna pågick i arton dagar innan markinvasionen började. När de riktade attackerna mot bostäder, skolor och sjukhus eskalerade tvingades vi fly till det centrala distriktet, specifikt till flyktinglägret Al-Nuseirat, där vi tog skydd i en av skolorna som huserade internflyktingar.
Efter två månader av fördrivning tvingade de ständiga bombningarna och förstörelsen oss att fly igen, denna gång till staden Deir al-Balah. Vid den tidpunkten fanns inga transportmedel tillgängliga, så vi var tvungna att gå en lång sträcka tills vi nådde ett område nära Al-Sweden-kyrkogården, där vi slog upp våra tält. Senare fick detta område namnet Al-Sweden-kyrkogårdens flyktingläger, och där bodde fler än 150 familjer.
Livet i lägret var extremt hårt. Det stod helt stilla, och våra dagar var fyllda av smärta, rädsla och förluster. Hundratals människor dödades dagligen, och även skolor, tält och sjukhus attackerades, trots att tusentals flyktingar fanns där.
Vi var inte vana vid att bo i tält, men de svåra omständigheterna tvingade oss till det. Vi saknade de mest grundläggande behoven – det fanns ingen vattenförsörjning, ingen medicin och ingen mat. Det fanns heller inga möjligheter till arbete, eftersom vi hade förlorat vår försörjning i krigets förstörelse.
Under dessa tragiska förhållanden började jag arbeta nära mitt nya hem genom att gräva gravar och frivilligt hjälpa människor att begrava sina döda. Kyrkogården var redan full med gamla gravar, och det var förbjudet att begrava fler där på grund av platsbrist. Vi kunde inte ta oss till de nya kyrkogårdarna i östra Gaza, eftersom de låg nära gränsen och var farliga områden på grund av markinvasionen och den urskillningslösa bombningen. Därför tvingades vi gräva nya gravar ovanpå de gamla.
Vi mötte enorma svårigheter på grund av bristen på resurser. Det fanns inga byggmaterial för gravarna, så vi var tvungna att använda stenar från de förstörda husen. Vi försökte bygga hundratals gravar för att hantera det enorma antalet martyrer. Varje grav täcktes med plåtskivor och fylldes sedan med jord. När antalet offer fortsatte att öka och utrymmet tog slut var vi tvungna att begrava många martyrer i massgravar.
Många kroppar var sönderslitna av de brutala bombningarna, vilket gjorde begravningsprocessen ännu svårare. Ibland lade vi två eller tre martyrer i en enda grav, som inte var längre än två meter och endast 60 centimeter bred, på grund av platsbristen. Under 14 månaders tid begravdes fler än 18.000 martyrer på denna kyrkogård, däribland hela familjer.
Vi upplevde fasor som ingen kan föreställa sig. Vi begravde fäder, mödrar och barn, och dagen därpå var vi tvungna att öppna samma grav igen för att lägga till en familjemedlem som tidigare saknats under ruinerna. Kyrkogårdarna fylldes snabbt med martyrer, och i vissa områden fanns det inte längre någon plats kvar att begrava dem, så de begravdes på gatorna, på skolgårdar och till och med vid sjukhus – eftersom ingen plats var säker från bombningarna.
Vi levde under konstant bombregn, omgivna av förödelse, utsatta för dödshot dussintals gånger om dagen. Sjukhusen kunde inte ge vård till de skadade, och hundratals dog på grund av brist på medicin och förstörelsen av sjukvårdsanläggningar. Många kroppar låg kvar där de dödats i dagar, till och med månader, och slets sönder av herrelösa hundar och katter.
Vägen tillbaka var lång… Vi hade hoppats på att detta krig skulle ta slut, så att vi kunde återvända till våra hem och våra kvarter efter fjorton månaders frånvaro. Vi önskade varje minut att detta krig skulle upphöra, att den maskin som kallblodigt dödade oss – med världens tysta godkännande – skulle stoppas.
När tillkännagivandet om ett eldupphör kom, genom medling av Qatar, Egypten och USA under internationellt tryck, blev vi glada, för vi trodde att vi äntligen skulle få återvända hem och återförenas.
Vi följde förhandlingarna och väntade spänt på att eldupphöret skulle träda i kraft, men vi var alltid oroliga eftersom många tidigare försök hade misslyckats. När ett genombrott skedde och tillkännagivandet närmade sig, kunde vi inte sova av längtan efter att få återvända hem och få ett slut på kriget.
När avtalet offentliggjordes och eldupphöret började gälla, kände vi stor glädje. Vi packade våra väskor och började gå – en lång promenad på 40 kilometer. Vägen var svår och fylld med förstörelse: raserade byggnader som tornade upp sig som berg, fallna elstolpar, inget fungerande avloppssystem och gator översvämmade av avloppsvatten.
När vi närmade oss våra hem var synen chockerande. Inga byggnader stod kvar, allt var jämnat med marken. Vi stannade upp, våra barn frågade: ”Var är vårt hus?”
Jag kunde inte svara. Jag stod där, chockad och mållös, medan världen runt mig mörknade. Våra hem var nu bara ruiner, och vi kände en djup hopplöshet – ingenstans att ta vägen, ingenstans att bo.
Vi hittade kvarlevor av förruttnade kroppar på gatorna, omöjliga att identifiera. Varje dag fortsätter vi att dra fram martyrer från ruinerna, och många saknas fortfarande. På grund av brist på resurser har vi ännu inte kunnat gräva fram alla kroppar ur de kollapsade byggnaderna.
Trots allt detta väntar vi på att få stanna vid ruinerna av våra hem. Israels armé har retirerat stegvis och står nu bara hundratals meter bort. Men vi har funnit farliga föremål som lämnats kvar av ockupationsmakten, sprängladdningar som hotar våra barns liv. Utöver bristen på bostäder har vi inte ens tält eller transportmedel. Vi har varit utan elektricitet i 14 månader och har svårt att få tag i vatten.
Detta är ett orättfärdigt krig, ett krig mot den fred vi sökte i alla internationella avtal. Vi ville leva i frihet i en självständig stat, men de stängde alla vägar till fred. De dödade kvinnor och barn medan världen såg på.
Vi vägrar alla planer på tvångsförflyttning och står fast vid vår rätt att bestämma vårt eget öde och bygga vår självständiga stat. Jag sitter nu vid spillrorna av mitt hus och tänker inte ge upp en enda centimeter av vårt land. Detta är vår jord, vårt Palestina – och vi kommer aldrig att överge det.