Krönika: 50 år efter Arafats tal i FN – dags för en rättvis fred
Palestinska PLO:s dåvarande ledare Yassir Arafat möttes av massiva applåder när han den 13 november 1974 talade i FN – som förste representant för Palestina.
I dagarna är det 50 år sedan sedan ledaren för palestinska PLO, Yassir Arafat, tilläts besöka FN och tala inför generalförsamlingen. Efter 27 år av påtvingad tystnad fick en palestinier till slut tala i FN.
PLO, de palestinska motståndsgruppernas paraplyorganisation, hade delvis börjat tänka om, där den väpnade kampen allt mer skulle kombineras med politiska kamp. I PLO ingick, förutom Yassir Arafats nationalistiska och socialdemokratiska Fatah, också de socialistiska PFLP, DFLP och flera mindre rörelser.
Västländerna hade mot bakgrund av yom kippur-kriget och oljekrisen insett att de måste tala och förhandla med de arabiska staterna som hade hade oljevapnet. Därför tvingades de lyssna till vad palestinierna hade att säga.
I FN möttes Arafat av massiva applåder och många länders delegater reste sig upp. Men de israeliska stolarna gapade tomma. Det skulle ta lång tid innan Israel erkände PLO som en legitim part.
Inför generalförsamlingen sa Arafat: ”Jag är en upprorsman och friheten är min sak. Många av er som är här idag har tidigare befunnit er i samma situation som jag, det vill säga i en motståndssituation där jag måste slåss. Ni var också tvungna att slåss för att infria era drömmar. Nu ska ni dela mitt hopp. Jag har infunnit mig här idag med en olivkvist i ena handen och en pistol i den andra. Låt inte olivkvisten falla ur min hand.”
19 år senare hade pistolen lämnat hans hand och motståndet förbytts i ett avtal där 94 procent av det ursprungliga landet stod under israelisk överhöghet. Flera år innan detta Osloavtal hade diskussionen varit högljudd inom PLO om strategin och om förhandlingar med Israel gällande ett initiativ från USA om de ockuperade områdena.
I november 1990 röstade det palestinska nationalrådet om saken. De som var emot de föreslagna kompromisserna och eftergifterna benämndes “vägrarfronten”, och leddes av PFLP:s ledare George Habash. I talarstolen gick han till angrepp mot Arafat och Fatah:
”Stenarnas barn, till vilka du ofta vänt dig i exilen kära broder, de vill ha en flagga och en nationalsång, ett pass och en plats i FN; och ett land där de kan förverkliga sin nationella självständighet. Med andra ord, de vill att hela vårt palestinska hemland blir befriat. De vill inte ha någon ynklig autonomi. Revolutionen offrade inte 75.000 martyrer bara för autonomi.”
Det blev dock Arafats linje som segrade med röstsiffrorna 256-68 och tre år senare slöts Osloavtalet.
Idag är det viktigt att påminna både om Arafats ord för 50 år sedan och Habashs ord för 34 år sedan – olivkvisten måste tas fram, men då räcker det inte med någon ynklig autonomi, utan ett verkligt självständigt och fritt Palestina.!