Ledare: Ådalen då och nu – dags att blåsa nytt liv i arbetarrörelsen

I dagarna är det 90 år sedan kapten Mesterton beordrade eld i Ådalen och fem arbetare sköts ihjäl. Händelsen förändrade det svenska samhället och är för alltid inskriven i historieböckerna. När mörka krafter breder ut sig i samhället behöver vi påminna om historien och de erfarenheter som den bär med sig, både från Ådalen och andra konflikter som arbetarklassen utkämpat mot kapitalet och dess förbundna. 

I den världsomspännande ekonomiska krisen som följde på börskraschen i New York 1929 försökte kapitalisterna rädda sina vinster, bland annat genom att attackera arbetarklassens villkor. Så skedde i Ådalen där arbetsköparna försökte driva igenom lönesänkningar vilket möttes med strejk av en välorganiserad arbetarklass. För att krossa strejken tog man in strejkbrytare vilket föranledde demonstrationen och de fem ihjälskjutna arbetarna i Lunde.

De kapitalistiska kriserna återkommer ständigt och är en ofrånkomlig del av systemet. Finanskris, överproduktionskris och bankkris är återkommande inslag i vår samtid. Kapitalisternas lösning är nu som då att pressa tillbaka arbetarna. Skillnaden mot 1930-talet är att den svenska arbetarklassen inte är lika välorganiserad och stridbar idag som då.

Klasskampen är idag mer ensidig och det till kapitalets fördel. Det är mot denna bakgrund vi ska se attackerna på arbetsrätten och Las. Det är mot denna bakgrund vi ska se förslaget om marknadshyror i nyproduktion av hyresrätter och det är mot denna bakgrund vi ska se nedmonteringen av välfärden, utförsäljningen av offentlig egendom och alla privatiseringar.

Gjuteriarbetare i Robertsfors: Rösta om Las-uppgörelsen!

Utvecklingen skapar inte bara större klassklyftor i Sverige, den är också ett hot mot demokratin. Tystnadskulturen breder ut sig på våra arbetsplatser. Rädslan för vad det kostar att höja sin röst är påtaglig. Förra året såg vi inte en enda strejkdag i vårt land. De senaste tio åren har det endast varit 50 strejker som involverat 16.429 personer. 

Detta kan jämföras med 1980 då vi under detta enda år såg fyra gånger fler strejker än vad vi sett det senaste decenniet. Eller för den delen med tiden för Ådalshändelserna, då Sverige var ett av de strejktätaste industriländerna.

Intressant är att klyftorna i Sverige var som lägst just 1980. Då tjänade en toppdirektör motsvarande nio industriarbetarlöner. Idag tjänar dessa 60 industriarbetarlöner. Det finns helt enkelt ett samband mellan minskade klassklyftor och en aktiv och stridbar arbetarklass. Det senaste decenniet har vi endast sett fyra vilda strejker i vårt land, jämfört med över 2.200 dokumenterade vilda strejker mellan 1970 och 1989.

Nästa vecka är tanken att innehållet i partsöverenskommelsen om Las mellan PTK, Svenskt Näringsliv, IF Metall och Kommunal ska presenteras. Det kommer bli lättare och billigare att säga upp anställda av personliga skäl. 

LO försöker få det till en framgång att felaktiga uppsägningar ska bli dyrare. Men dessa skadestånd på 135.000 kronor är mindre än vad företagen vanligen betalar i avgångsvederlag när de lägger ned verksamhet eller säger upp folk. Särskilt mycket svider inte den summan i företagens kassor. Enligt överenskommelsen ska det bli tillåtet att göra undantag från turordningsreglerna på alla företag, och de som sägs upp av personliga skäl får omedelbart lämna sin anställning och inte behålla jobbet under tvistetiden.

De nya reglerna är tänkta att träda i kraft under första kvartalet 2022. Om inte arbetarklassen höjer sin röst och går emot dessa försämringar, kommer det att leda till tystare arbetsplatser, ett uppskruvat tempo och en förslumning av hela arbetsmarknaden.

Planerna på en försämrad arbetsrätt måste stoppas. Här måste det till kraftfulla protester. Mot politikerna som föreslagit det. Mot arbetsköparna som vill driva igenom det. Mot de fackliga företrädarna som svikit. Kravet här är givet: Inga försämringar, inga undantag – försvara Las! 

Det finns undantag på de tysta, hovsamma och försiktiga svenska arbetsplatserna. Vårdbiträdet Stine Christophersen larmade om Attendos missförhållanden inom äldrevården. Företaget slog ned hårt på henne för illojalitet men hon stod på sig. 

Att Stine Christophersen gjorde det och offentliggjorde Attendos fusk har gjort att företaget tvingats dra tillbaka sin varning och be henne om ursäkt. Nu kommer även åklagare att granska om Attendo gjort sig skyldiga till mot brott mot lagen om meddelarskydd.

Vi behöver se fler som agerar som Stine. Vi behöver fler som höjer rösten. Vi behöver fler som agerar kollektivt och som sluter sig samman. Då kan vi stoppa missförhållanden, då kan vi stoppa försämringar och då kan vi flytta fram arbetarklassens positioner.

I Ådalen för 90 år sedan slöt sig arbetarna samman och höjde sin röster. Priset Erik Bergström, Evert Nygren, Sture Larsson, Viktor Eriksson och Eira Söderberg, som samtliga var under 35 år, fick betala var mycket högt. 

Det kunde blivit ännu högre om det inte hade varit för brädgårdsarbetaren Tore Alespong, som rådigt blåste ”eld upphör” i sin trumpet. För det delgavs han misstanke om att ”otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp”, men slapp åtal.

I år ska Sundsvallsbandet Gibrish ge ut en ny platta. På den kan man höra Tore Alespongs trumpet spela igen. På omvägar har den tillfälligt fått nytt liv och kommer framöver att finnas på Arbetarrörelsens arkiv. 

Trumpeten som avbröt en attack på den svenska arbetarklassen har fått nytt liv. Det är dags att också blåsa nytt liv i arbetarrörelsen och stoppa attackerna på anställningsskyddet – försvara Las!