Ledare: Äntligen klarspråk om Israels apartheid

Amnesty Internationals rapport förra veckan om att staten Israel är en apartheidstat har retat upp Israellobbyn. Det israeliska svaret var lika givet som det är tragiskt. Allt som kritiserar Israels omänskliga behandling av palestinierna ska stämplas som antisemitiskt.

Det är inte alltid som Amnestys rapporter är genomarbetade eller tar hänsyn till alla relevanta aspekter. Denna gång har de dock gjort sin läxa väl. Rapporten är på 280 sidor och representerar en allsidig genomgång som det tagit mer än fyra år att genomföra. 

Trots det gedigna arbetet skriver Amnesty själva att rapporten inte ger en heltäckande bild av den israeliska diskrimineringen och att analysen därför inte är helt uttömmande. Något som ger vidden av det systematiska förtryck som staten Israel utsatt palestinierna för, alltsedan Israel bildades 1948.

Men det som Amnesty dokumenterat under dessa dryga fyra år ger bortom allt tvivel bevis för att Israel är en apartheidstat. Något som andra människorättsorganisationer som Human Rights Watch och israeliska B'Tselem konstaterat långt före Amnesty.

Rapporten belägger tvångsförflyttningar, utomrättsligt dödande, omfattande tortyr, storskaliga konfiskeringar av palestinsk mark och egendom, drastiska begränsar i rörelsefriheten för palestinier samt att Israel förvägrar palestinier nationalitet och medborgarskap.

Enligt Amnesty är det israeliska apartheidsystemet byggt på ett utdraget, institutionaliserat och rasistiskt förtryck av miljontals människor. Israeliska myndigheter behandlar palestinier som en underlägsen folkgrupp som definieras av sin icke-judiska, arabiska tillhörighet. Det är en rasistisk diskriminering som är befäst i lagstiftningen och som påverkar palestinier i hela Israel och i de ockuperade palestinska områdena. Förtrycket är systematiserat.

Att kritisera staten Israel är självklart inte antisemitism. Att vara emot koloniala folkfördrivande statsbildningar är väsensskilt från rasism. Den som hävdar att antisionism och antisemitism är samma sak är både oärlig och okunnig samt förringar alla de miljontals offer som genom århundraden fallit offer för antisemitismen. Inte minst öppnar det upp för en historierevisionism som gynnar de krafter som vill bortförklara och till och med förneka Förintelsen under andra världskriget.

Israeliska ministrar, som utrikesminister Yair Lapid, och höga diplomater, som Israels Sverigeambassadör Ziv Nevo Kulman, rasar mot liknelsen med Sydafrika och anklagar rapporten för att sprida lögner och bygga på rent hat. Rent löjeväckande blir det när ambassadören i svensk media hävdar att ”ända sedan staten Israel grundades 1948 har varje individs lika rättigheter varit den centrala faktorn i samhällslivet”.

Verkligheten är precis den motsatta. 1948 fördrevs fler än 700.000 palestinier från sina hem. Idag är denna grupp fem miljoner människor som både enligt folkrätten och FN:s resolution 194 har rätt att återvända hem. Detta rättighet går Israel emot. Genom våld, murar och fördrivning hindras dessa flyktingar från att återvända hem.

1967 startade den olagliga ockupationen av Gaza och Västbanken. FN:s resolution 242 har sedan dess krävt att ockupationen ska upphöra. Det har Israel vägrat. Sedan elva år tillbaka är de israeliska bosättningarna utrymda i Gaza, men området hålls i ett järngrepp av Israel, genom den brottsliga blockaden som gjort Gaza till världens största fängelse. Här har israeliska myndigheter inte ens dragit sig för att mörda solidaritetsarbetare på internationellt vatten, vid sidan av de tusentals civila palestinier som fått sätta livet till i Israels återkommande terrorbombningar.

Staten Israel har ända sedan sin tillkomst byggt på folkfördrivning, rasism och separerande av olika folkgrupper. Vad är det om inte apartheid?

Vad som i sammanhanget i så fall är konstigt är att det tagit så lång tid för Amnesty International att komma fram till det självklara. Men Amnesty som organisation vill ofta vara politiskt korrekta och inte sticka ut för mycket. Det skulle ju kunna äventyra alla bidrag från humanistiskt sinnade medelklasspersoner som vill döva sitt samvete med att ge bidrag i stället för att engagera sig för verklig förändring.

Amnesty motsätter sig inte Israels ockupation av Palestina. De vill fokusera på att israeliska myndigheter ska leva upp till ockupationsmakters skyldigheter, inte på palestiniernas självklara rätt till sitt eget land eller ett folks rätt att bekämpa en ockupationsmakt.

Enligt folkrätten är det palestinska folkets motstånd legitimt, men detta rättmätiga motstånd erkänner inte Amnesty. De släpper rapporter om att palestinier utsätts för apartheid men vill inte erkänna deras rätt att bekämpa apartheidsystemet och ockupationen. Tycker Amnesty att det var fel av ANC att bekämpa den Sydafrikanska apartheidregimen också?

Likväl är Amnestys rapport viktig. Den lägger ännu en tung sten i vågskålen för att världssamfundet ska agera mot Israel. Tills dess att det palestinska folket återfått alla sina rättigheter inklusive sitt eget land måste staten Israel bojkottas. 

Samma sorts bojkott som infördes mot apartheid i Sydafrika måste införas mot apartheid i Israel. Allt ekonomiskt, politiskt, militärt, kulturellt och idrottsligt samarbete med landet måste avbrytas. Israeliska varor och tjänster ska bojkottas och landet isoleras. 

Detta arbete pågår redan och är sedan länge omfattande. Vi är många som bojkottar Israel och BDS-rörelsen är framgångsrik. Men mycket återstår att göra i stödet för ett fritt och demokratiskt Palestina.