Krönika: Är inte tänderna en del av kroppen?

Vintern 2015-2016 tillbringade jag och min sambo Vera i Frankrike. Vi seglade söderut i maj och tillbringade sommaren längs den franska Atlantkusten. När hösten närmade sig vände vi norrut för att för att förtöja för vintern i Brest i Bretagne

Som nybliven pensionär var det si och så med min tandstatus, trots regelbundna besök hos tandläkaren. Med tänder uppborrade till bristningsgränsen av 1950- och 60-talens ivriga tandläkare, och med munnen full av stora och alltmer trötta amalgamfyllningar, hände det allt oftare att tänder sprack och fyllningar föll ut. Ni som känner fenomenet vet hur det känns. Det är synnerligen obehagligt. 

Efter bara några veckor i Brest lyckades jag bita sönder en tand. Vis av erfarenhet visste jag att det gällde att snabbt komma till en tandläkare, så jag travade upp till turistkontoret för att fråga om råd. Där fick jag besked om att den offentliga tandvårdskliniken fanns på Brests sjukhus bara ett stenkast bort. 

Försedd med Försäkringskassans blåa kort, som ger svenska medborgare rätt till sjuk- och tandvård i andra EU-länder, travade jag glad i hågen upp till sjukhuset, där jag i receptionen fick visa upp det blåa kortet och genast fick tid på tandvårdskliniken. 

I klinikens väntrum förmärktes en viss panik. Utländska patienter tillhörde uppenbarligen inte vanligheterna, vilket är ett problem i ett land där få i den äldre generationen talar engelska. Detta tycks gälla också tandläkare. I vart fall tilldelades jag en ung tandläkarstudent, som förklarade att han var den ende engelsktalande på kliniken.

Jag kan inte gå ed på det, men jag misstänker att jag var hans förste patient att behandla på egen hand. Han borrade och borrade och putsade och putsade och det tog en dryg timme innan han var klar. Resultatet blev utmärkt.

Ännu gladare i hågen travade jag tillbaka till receptionen för att betala. Där fick jag en glädjechock. Van vid att det enklaste tandläkarbesök i Sverige kostar dryga tusenlappen betalade jag ynka sex euro, 60 kronor (!), för den timslånga behandlingen. Resten av kostnaden betalades enligt avtal och franska regler av den svenska Försäkringskassan.

Förklaringen till detta är att tänderna i Frankrike betraktas som en del av kroppen. Tandvård ingår därför i den franska sjukvårdsförsäkringen. Så är det inte i Sverige. Här är tänderna separerade från kroppen och är därför föremål för en egen, betydligt sämre försäkring.

Nu har Tidöregeringen lanserat det man kallar ”den största tandvårdsreformen på 20 år”. Reformen ger ett förstärkt högkostnadsskydd för de som fyllt 67 år. Vi 67+ tackar naturligtvis och tar emot. Men vi ska inte vara själviska. För det är samtidigt skandalöst att en god del av ”reformen” bekostas via sämre tandvård för yngre, där gränsen för gratis tandvård sänks från 23 till 19 år. 

Tandvårdsförsäkringens detaljer lämnar jag därhän. Jag föreslår istället ett alexanderhugg, där tänderna återförs till kroppen och därmed blir en del av sjukvårdsförsäkringen. Se där en verkliga tandvårdsreform, som skulle ge bättre tandhälsa för alla generationer, inte minst för socioekonomiskt utsatta grupper.

Det som är möjligt i Frankrike är möjligt i Sverige.