Kommentar: Är Kinas ekonomi på väg att kollapsa?

Den kinesiska ekonomin krisar. I alla fall om man ska tro vad som skrivs av svenska ekonomijournalister. Men kan sjunkande priser på drivmedel och mat verkligen vara så illa?

De senaste åren har stora delar av världens ekonomier brottats med inflation. Något som ännu inte drabbat Kina, som istället har motsatsen, deflation.

Enligt Sveriges Radios ekonomireporter Kristian Åström är deflationen ett ”tydligt symptom på problem i den kinesiska ekonomin”, och enligt Dagens Industri befinner sig Kinas ekonomi i ”djup kris och än finns inga tecken på vändning”.

I början av augusti släpptes de kinesiska siffrorna, som visar att priserna sjunkit jämfört med samma månad förra året.

Anledningen till prissänkningarna kan vara flera men ekonomijournalister i väst har sin bild klar. Förklaringen är psykologisk, de kinesiska hushållen håller hårt i plånboken för att de känner osäkerhet inför framtiden.

Det passar väl in i det allmänna narrativet: Kinas ekonomi är på enkelfilig väg mot allmän ekonomisk stagnation, om de inte tar till ytterligare marknadsreformer och öppnar upp sin ekonomi ännu mer.

Deflation kan vara dåligt för en ekonomi. Det kan innebära att konsumtion och investeringar sjunker och skjuts på framtiden, eftersom det blir billigare att köpa eller investera senare när priserna gått ner – det sänker tillväxten och krymper ekonomin. Men det har inte hänt i Kina. Den kinesiska ekonomin växer och väntas fortsätta växa mycket snabbare än eurozonen, Sverige och USA under 2023. 

Den kinesiska deflationen beror framförallt på fallande priser på mat, och i synnerhet på fläsk. Kina är världens största producent och konsument av fläskkött. Det kinesiska skrivtecknet för hushåll och familj skrivs som en kombination av tecknet för hus och tecknet för gris – ett gott hushåll har råd med fläsk.

Grisen är en central del i den kinesiska matkulturen, och möjligheten för allt fler familjer att äta fläsk till varje måltid har varit ett tecken på de senaste decenniernas ekonomiska språng. Till vardags diskuteras inflationen genom att jämföra priset på fläsk, och den kinesiska staten har en strategisk fläskreserv som uppges innehålla 200.000 ton fryst kött som de kan skjuta in på marknaden om det skulle råda brist. Priset på fläsk utgör av förklarliga skäl en betydande del av inflationskorgen. 

I juli sjönk priset på fläsk med 26 procent jämfört med för ett år sedan. Det var den enskilt största faktorn för det allmänna prisfallet. Kärninflationen, alltså prisökningarna borträknat mat och drivmedelspriser, steg med 0,8 procent. Under samma period ökade den interna turismen och tjänstesektorn växte med över fem procent – två saker som talar emot de flesta ”experters” antagande att kinesiska hushåll är oroliga för framtiden.

I allmänhet väntas den kinesiska ekonomin växa med 5,5 procent 2023. Det är lågt för att vara Kina, men inte jämfört med eurozonens förväntade 0,9 procent och USA:s förväntade 1,3 procent. Eller jämfört med Sveriges ekonomi – som enligt Konjunkturinstitutets senaste prognos väntas krympa med 0,4 procent.

I Aftonbladet oroar sig Andreas Cervenka för en stundande kris i Kina. Enligt honom har Kina slösat bort pengar på bortkastade infrastrukturprojekt och fastigheter som skuldsatt hushåll, provinser och staten för ”kortsiktig tillväxt”. Men det är skillnad på skulder och skulder – och det är skillnad på stimulanspaket och stimulanspaket. 

Faktum är att Kinas statliga infrastrukturprojekt har visat sig vara mycket effektivare för att få tillväxt i ekonomin än västländernas stimulanspaket, som går ut på att skänka pengar till kapitalet genom så kallade kvantitativa lättnader och hoppas att det ska sippra ner i produktiva investeringar – den så kallade nedsippringsteorin. 

Mellan 2008 och 2021 växte den kinesiska ekonomin med i genomsnitt 7,6 procent om året – jämfört med OECD-genomsnittet på 1,3 procent eller USA:s 1,7 procent. Men Kina brottas med ekonomiska problem, även om de inte är i närheten lika allvarliga som i väst. Ett orosmoln är fastighetsbranschen. Där flera fastighetsutvecklare och stora fastighetsbolag hamnat i kris. 

Den kinesiska fastighetsbranschen är enorm och marknadsstyrd efter fastighetsreformen 1998. Bostadsförsörjningen i de följande årens urbanisering lämnades åt marknaden, med snabbt stigande bostadspriser och spekulation som följd. 

I Kina har det införts flera lagar för att pysa ut fastighetsbubblan, bland annat höjd handpenning, begränsningar på hur många bostäder som en privatperson får äga och stärkta begränsningar för hur skuldsatta fastighetsbolag får vara. 

Det är mer handlingskraft än vi fått se i Sverige, där hushållen är betydligt högre skuldsatta än i Kina. Dessutom har kineserna fortsatt reallöneökningar, som ger dem möjlighet att amortera på sina lån. 

De nya reglerna har gjort att flera fastighetsbolag hamnat i trubbel och den kinesiska staten verkar inte vara jättesugna på att rädda dem, men frågan är om de har råd att låta bli. 

Under första halvåret 2023 minskade privata investeringar i fasta tillgångar (maskiner och fastigheter) med 0,2 procent – minskningen tillskrivs framför allt minskade investeringar i fastighetssektorn. Bland de utvecklade kapitalistiska länderna är investeringstillväxten runt noll procent.

Men i Kina står staten för nästan 50 procent av de totala investeringarna (till skillnad från OECD-ländernas genomsnitt på 15 procent) vilket gör att staten kan kompensera med investeringar där marknaden sviker. Och under första halvåret 2023 ökade statliga investeringar i Kina med 8,1 procent – med fokus på energi, vatten och infrastruktur. 

Att den kinesiska ekonomin inte bara styrs av marknadskrafter innebär att den har en helt annan motståndskraft mot kapitalismens kriser – och är också anledningen till att ekonomer i väst sprider narrativet att den är i djup kris och på väg att kollapsa.