Ledare: Ardalan Shekarabis blinda fläck

Så har Sverige begåvats med en ny socialförsäkringsminister, efter den avgångna Annika Strandhäll. Posten gick till den socialdemokratiske påläggskalven Ardalan Shekarabi, som redan vid installationsceremonin lät meddela att pensionsfrågan skall bli hans paradgren.

Det finns anledning att tvivla på den utfästelsen, särskilt som Shekarabi passar vad gäller de avgörande bristerna i det pensionssystem han sätts att förvalta.

Shekarabi påstår att ”det svenska pensionssystemet är ett av det mest stabila i världen”. Det är en sanning med stor modifikation.

Ta bara förvaltningen av de så kallade buffertfonderna (AP-fonderna), som har att jämna ut skillnaderna mellan inbetalningar (pensionsavgifter) och utbetalningar (pensioner) i det allmänna inkomstpensionssystemet. När inbetalningarna är större än utbetalningarna överförs pengar till fonderna och vice versa.

När detta system infördes på 1960-talet placerades det fonderade kapitalet huvudsakligen i statsobligationer och initialt använde staten de lånade pengarna till att finansiera bostadsbyggande, det så kallade miljonprogrammet. Fonderna fick därigenom en samhällsnyttig funktion.

1999 klubbade en bred riksdagsmajoritet (S, MP, C, L, M och KD) det nya pensionssystemet. I det fick samhällsnyttan ge vika för marknadstänk.

Så används AP-fonderna inte längre till att finansiera bostadsbyggande eller till andra samhällsnyttiga investeringar; enligt politiska direktiv är de tvärtom förbjudna att sätta upp ”näringspolitiska eller ekonomisk-politiska mål”. Istället skall pengarna placeras på världens finans- och aktiemarknader, enligt officiell doktrin för att säkra största möjliga avkastning.

Detta kan synas rimligt. Det är väl utmärkt om fondkapitalet växer? Men det avslöjar samtidigt en naiv klockarkärlek till en kapitalism som kastat in världen i alltmer frekventa finanskriser. Kan verkligen finansiell spekulation ligga till grund för ett stabilt pensionssystem?

Sverige vore inte Sverige om inte spekulationen omgärdas av vackra honnörsord. Så åläggs fonderna att ta hänsyn till ”miljö och etik” i sina investeringsbeslut, något som lett till granskning och kritik i media, nu senast i Göteborgs-Posten, som i en artikelserie anser det djupt upprörande att Andra AP-fonden investerat i bland andra folkrättsbrottsmisstänkta Lundin Oil och i ryska gasbolaget Gazprom.

Man kan hålla med om den kritiken. Svenska folkets pensionspengar skall inte användas för att driva upp aktiekursen på ett rövarföretag som Lundins.

Men vad återstår för investeringsobjekt om etiken skall styra? Går det att investera i Nordea, Swedbank och SE-banken, som tvättat ryska gangsterpengar vita, eller i H&M, som cyniskt utnyttjar barnarbetskraft i Bangladesh, eller i Saab AB, som säljer vapen till den angreppskrigande diktaturen i Saudiarabien?

Kritiken är felriktad. Kapitalism går inte ihop med vare sig miljö eller etik. Felet är att pensionspengarna används till finansiell spekulation istället för till samhällsnyttiga investeringar. Varför inte till ett nytt miljonprogram eller till infrastruktursatsningar i glesbygd?

Om detta alternativ kniper Shekarabi som en mussla.

Inte heller avkastningskravet har varit särskilt framgångsrikt eller i vart fall inte stabilt. Under finanskrisens 2008 tappade buffertfonderna 194 miljarder kronor i värde (- 21 procent). Nu hopar sig åter krismolnen och AP-fonderna följer med. Redan 2018 visade de på ett negativt avkastningsresultat. Stabilt var ordet, sa Bull. 

Ändå är fondförvaltningsmodellen inte det nya systemets avgörande brist. Den utgörs av den fixerade finansieringen. Som det är idag betalar sex miljoner löntagare 18,5 procent av sin inkomst i pensionsavgift, som är en del av arbetsgivaravgiften, pengar som till sin huvuddel går till att betala inkomstpension till 2,2 miljoner pensionärer.

Det är en ekvation som går ihop så länge pensionärerna inte blir relativt fler. Men fler blir de. Sedan 2001 har antalet ålderspensionärer ökat med över 500.000 personer och prognoserna säger att framförallt gruppen över 80 år kommer att öka dramatiskt fram till 2028.

Konsekvenserna för pensionssystemet är givna. Trots en god konjunktur och växande sysselsättning sedan tio år räcker avgifterna inte till för att betala pensionerna. Från 2009 har därför buffertfonderna fått skjuta till medel för att klara utbetalningarna, en ordning som inte håller i längden. Förr eller senare tar fondpengarna slut.

Pensionsuppgörelsens partier tänkte faktiskt på det. De lade därför in den så kallade bromsen i systemet, som gör att pensionerna sänks om inkomsterna över tid inte räcker för att betala utgifterna.

Genom bromsen anses systemet vara självfinansierat och därmed stabilt: När pensionärerna blir fler skall pensionerna sänkas. Det är pensionärerna som får betala för stabiliteten.

Ändå är bromsen inte nog, den är redan på god väg att ge pensioner som det inte går att leva på. Därav ropen på höjd pensionsålder. Kan man inte stjäla mer pengar från pensionärerna får man stjäla pensionsår.

Här kommer vi till Ardalan Shekarabis blinda fläck. För det finns ett alternativ till stöldräderna mot pensionärerna; att anpassa inkomsterna till utgifterna genom höjd pensionsavgift. Men det alternativet vill Shekarabi inte uttala sig om. Den paraderande pensionärskämpen vill bara lappa och laga en smula på ett pensionssystem som i sin grundkonstruktion skriver ut pensionärerna som förlorare.

Det är social-liberal-moderat politik anno 2019.