Sport: Bandyns klassresa (nedåt)

Finns det en mer proletär lagsport i Sverige än bandy? Svaret på denna retoriska fråga är naturligtvis nej. Både bland utövare och publik är bandy en utpräglad arbetarsport. Seriesystemets andra division, som officiellt heter Allsvenskan, går till och med under smeknamnet Arbetarserien.

Men bandysporten har inte alltid varit lika proletär som den är idag. När greve Clarence von Rosen introducerade sporten i Sverige i slutet av 1800-talet var det i den yppersta överklassen i Stockholm som sporten slog rot. Sveriges första bandylag bildades 1896 och hette Hockey Klubben Stockholm. Bandysporten kallades nämligen för hockey de första tio åren efter införandet i Sverige. Ishockeysporten fanns inte och det skulle dröja över 20 år innan den sporten gjorde entré i Sverige.

En fingervisning om hur det såg ut i Sveriges första bandyklubb kan man få genom att titta i dess medlemsregister. Som hedersledamot står överst Hans Kungliga höghet Kronprinsen (det bör alltså ha varit Gustav V), vidare kan vi läsa att bland annat finns som medlemmar: Kammarjunkare C Ankarsvärd, Hr A R Bildt, fröken Märta Gyldenstolpe och Kammarherre Eric Trolle.

Det behövs två för att dansa tango och samma sak gäller förstås bandyspelandet. I hela fem år fick stockholmarna nöja sig med att spela internmatcher innan Sveriges andra bandylag bildades. Det var studenter i Uppsala som hade fått upp ögonen för den nya sporten och bildade Uppsala Hockey Klubb, och äntligen kunde externa riktiga bandymatcher börja spelas. Den första officiella bandymatchen i Sverige spelades 1901 och vanns av stockholmarna med 4-1 över sina antagonister från Uppsala.

När bandysporten kom till Sverige var det långt ifrån en ny sport. I England hade man spelat bandy ända sedan 1740-talet. Sporten var vid sekelskiftet 1800/1900 väl utbredd i England och flera klubbar, som idag bara är kända som fotbollsklubbar, ägnade sig vid bildandet både åt bandy och fotboll. Sheffield United hette till exempel från början Sheffield United Bandy and Football Club, även Nottingham Forest hade bandy inskrivet i namnet från början. Det fanns även många klubbar som bara hade bandy på schemat. Den mest kända av dessa är kanske Burry Fen Bandy Club som enligt legenden var obesegrade i 100 år, från cirka 1760 till cirka 1860. Här kan vi prata om en gigant i sporten.

När sporten väl var etablerad i Stockholm/Uppsala-området spreds den väldigt snabbt ut över landet. Troligtvis finns det fler rötter till sporten än den stockholmska. Det talas bland annat om hur engelska sjömän spelade bandy på isen utanför hamnarna på västkusten i väntan på att man skulle åka tillbaka hem, och att även intresserade ortsbor välkomnades att delta. När engelsmännen lämnat fortsatte man att spela och det utmynnande senare i att man bildade föreningar. I östra Norrbotten har spelet mycket troligt kommit in från Finland och i förlängningen från Ryssland.

Redan i början av 1920-talet var sporten väl spridd i hela Svealand, norra Götaland och södra Norrland. Nu var det i bruksorterna och i de större städernas arbetarkvarter som sporten fick spridning. Denna snabba ”klassresa” som bandysporten gjorde är nog ganska unik i idrottssverige.

Till att börja med var Nordiska spelen den stora bandyturneringen. Det var ett mästerskap som påminner om dagens vinterolympiad. Där var bandyturneringen som enda lagspel en av de stora attraktionerna. SM började det spelas om 1907 och då som utslagsturnering. 1931 fick bandyn till ett seriesystem med två divisioner. Den högsta divisionen kallades då Allsvenskan och den var uppdelad i en norrgrupp och en södergrupp. Vinnarna av respektive grupp möttes i en final. Där och då byggdes en av Sveriges största årligen återkommande idrottstraditioner upp. Den stora SM-finalen.

Nu har bandysäsongen 2024 rullat igång med den första omgången i Elitserien (den högsta serien) och Allsvenskan (arbetarserien). Försäsongen är lång och innehåller allt som oftast inte bara träningsmatcher utan även debatter där det kan gå ganska hett till ibland. Jag brukar själv gladeligen ge mig in i dessa, och då bandysporten ligger mig så varmt om hjärtat har jag naturligtvis ofta en vass åsikt i de olika spörsmålen.

En fråga som nästan årligen kommer upp är elitlicensen. Bandyförbundet har beslutat att alla klubbar som spelar i Elitserien ska ha ett plusresultat på kontot. Dock kan man nog påstå att vissa klubbar inte kommer att beröras av licensen. De är orörbara. IFK Kungälv är det enda lag som har degraderats beroende på ekonomi. Detta blev man trots att det inte var någon större summa det rörde sig om.

Bandysverige styrs av fyra klubbar (de fyras gäng); Villa BK, Edsbyns IF, Västerås SK och Sandvikens AIK. Dessutom finns det tre wannabes: Hammarby IF, IFK Vänersborg och Vetlanda BK. Dessa sju kommer aldrig att beröras av någon elitlicens, även om det sägs att de ska granskas så blir granskningen till belåtenhet hur dålig ekonomin än är.

Några exempel på detta är när SAIK helt sonika tog pengar från en barncancerfond som de administrerade för att täcka upp sitt minus, och när de blev påkomna med fingrarna i syltburken menade förbundet att de redan gett SAIK elitlicens och att de hade lovat att betala tillbaka pengarna som de ju bara hade lånat.

Edsbyn har blivit påkomna med svarta pengar och skulder som de lovade att ordna till, någon elitlicens tappade de inte för det och nu är det VSK som licensnämnden ska granska efter att de har redovisat en stor skuld och när det är färdiggranskat så är säkert allt till belåtenhet. Alla andra lag utom de sju nämnda spelar i Elitserien på nåder och skulle någon av dessa släpa efter med någon räkning då kan de åka ur Elitserien i ett enda huj.

Just nu är det Sirius som granskas, och det skulle inte förvåna om de blir det andra laget som faller på grund av ekonomin. Sirius är även ett av de lag som hårdnackat har gått emot förbundets påbud att alla Elitserielag ska ha en hall. De spelar ju sina hemmamatcher på klassiska, vackra Studenternas IP, invigd 1909.

Robert Erickson är pensionerad undersköterska och författare till flera bandyhistoriska böcker