Ledarkrönika: Beskatta de rika – fördela efter behov
Det krävs en politik som beskattar efter bärkraft och fördelar efter behov.
Så här i valtider diskuteras ofta skattetrycket från högerpolitiker. Många vallöften handlar idag om skattesänkningar. Och visst är skattetrycket onödigt hårt – framförallt på dem som tjänar minst. Men det är ju i första hand en mer progressiv beskattning som behövs. För visst behövs väldigt mycket skattefinansieras.
En av de mest orättvisa skatterna är kommunalskatten, där det skiljer hela sex kronor per intjänad hundralapp mellan den storstadsnära kommunen Österåker och den norrländska inlandskommunen Dorotea. Det är stora skillnader mellan höginkomstkommunerna och arbetarkommuner i Sverige där vi arbetare alltid får betala mest.
Systemet med kommunalskatt är naturligtvis helt orimligt. Tillgång till god välfärd ska inte vara beroende av var i Sverige du bor. Framför allt borde ingen behöva betala högre skatt och ändå få sämre offentlig service, vilket sker idag.
De flesta kommuner med hög kommunalskatt är landsbygdskommuner där arbetstillfällen försvinner och kommunen dräneras på skatteunderlag när industri och annan verksamhet läggs ned. Samtidigt ökar utgifterna för vård och omsorg på grund av en förändrad åldersstruktur i de drabbade kommunerna när ungdomen flyttar ut.
Verksamhet ställs mot verksamhet, och generation mot generation för att balansera en omöjlig budget.
Det är naturligtvis helt oacceptabelt att inte alla ungdomar ska ha samma rätt till bra skola och utbildning oavsett var deras föräldrar bor. Och det är helt oacceptabelt att den äldre generation som betalt den unga generationens barnomsorg, skolgång och fritid, inte får sin självklara återbetalning i form av värdig vård och omsorg när livet så kräver, för att ungdomen tvingats flytta.
En del av kommunernas ekonomi är ju redan statsbidrag men det är helt klart otillräckligt. Så våra krav på ökade ekonomiska resurser från stat till kommun skall absolut inte ses som externa bidrag till kommunen utan som en återbetalning för all ofinansierad verksamhet som vältrats över på kommunerna.
Det är inte acceptabelt att humana nationella reformer som LSS inte också fullt ut finansieras humant av staten. Rätten till omsorg och värdiga levnadsvillkor måste i slutändan vara ett nationellt ansvar. Inte vara beroende av vilken kommun du bor i eller väljer att bo i.
Detta är en viktig fråga att diskutera så här i valtider när det verkar vara en naturlag att nedrusta den offentliga sektorn av besparingsskäl. Det behövs stora satsningar i vård, skola och omsorg i hela landet. Då krävs en politik som beskattar efter bärkraft och fördelar efter behov.