Salvador de Bahía den 23 juni. Jag vaknar från siestan med ett leende på läpparna, och det tar ett ögonblick innan jag inser att jag är på semester i Brasilien snarare än i någon småländsk villaidyll jag aldrig besökt i verkligheten.
Jag har precis drömt att jag var hemma hos Tommy Svensson, som på absurt drömskt vis skulle skicka med mig någon deg hem att baka bröd på. Kanske vill hipstern som jag inte visste bor i mitt undermedvetna också bara få mig att testa bakning – men både den freudianskt och den mer marxistiskt stämda delen av min hjärna lutar nog mer åt att det är något annat jag saknar.
Sveriges förbundskapten 1994 – den magiska VM-sommar som jag är lagom gammal att ha (nästan) lika många verkliga minnen från som de som är återskapade av SVT:s nästan lika legendariska VM-krönika – förkroppsligar en tid när Sverige fortfarande var lite mänskligare.
Lite långsammare, ganska mycket mer solidariskt och politiskt fortfarande mycket mindre extremt. Även om det var just vid den här tiden som nyliberala politiker från först Moderaterna och sedan Socialdemokraterna gjorde Televerket till Telia, och ville göra svenskarna till aktieägare också i Sverige AB© snarare än medborgare i landet.
Idag är som vi vet det allra mesta av det tidigare gemensamma privatiserat och utsålt. Till glädje för de förvisso allt fler miljardärerna, men bara till bevär för de allra flesta.
Idag har vi som nation också det minst förutsägbara fotbollslandslag vi någonsin haft. Borta är den gamla sanningen att Sverige alltid är svårslaget, för att kollektivet är så starkt även när stjärnnamnen saknas eller inte levererar.
Vi har fortfarande stjärnor som kan glänsa, men fram till den starka laginsatsen mot Japan har vi inte sett ett fungerande kollektiv på alldeles för länge.
Vågar man nu hoppas att krysset mot en erkänt väloljad lagmaskin – som förvisso kunde slå av på takten mot slutet och inte behövde vinna matchen – kan vara början på en liknande resa för Graham Potters landslag som för Tommy Svenssons? Det återstår att se.
Jag gissar att Tommy Svensson var sosse när det begav sig 1994, och inte av den nyliberala sorten. Men det spelar mindre roll. När jag googlar ser jag att han åtminstone inte velat åka till USA det här mästerskapet för att kolla på VM-fotboll, ”så länge som den där idioten styr”.
Ja, det är en idiot, och framför allt en farlig sådan som är USA:s president. Tyvärr genomför också hans svenska underhuggare Donald Trumps politik.
I veckan fick vi veta att Sverige nekar visum till det ungdomslag som tack vare Proletären FF:s initiativ skulle bli det första kubanska lag att delta i Gothia Cup någonsin.
Men istället för att de kubanska ungdomarna får bli en del av den göteborgska fotbollsfesten, och sportsliga ambassadörer för sitt land, skämmer Sveriges ambassadörer ut oss. För första gången försöker ett annat land än USA aktivt stoppa kubanska idrottare från att komma och delta i ett sportevenemang.
Under tiden fortsätter det galna, vidrigt kapitalistiskt styrda och alldeles, alldeles underbara spektakel som är fotbolls-VM. Och kanske, kanske kan Graham Potter och hans mannar få oss att uppleva något som åtminstone påminner om det som Tommy Svensson och det legendariska bronslaget gjorde för 32 år sedan.
Särskilt troligt är det inte, men vi slutar uppenbarligen inte drömma för det.
