Krönika: Bortom sportwashing och storaffärer
Dagens toppfotboll tycks ha en ändlös förmåga att ständigt pumpa ut ny skit. Men det finns hopp bortom eländet!
Ända sedan 2010, när Fifa gav Qatar fotbolls-VM 2022, har jag hyst en naiv tanke om att mästerskapet kommer att stoppas. Jag vet att vi lever under ett system där marknadsvärdet alltid trumfar människovärdet. Men jag har ändå hoppats att någon med tillräcklig makt skulle se igenom galenskapen som fotbolls-VM 2022 i Qatar är. Någon som drar i nödbromsen och förklarar hur fel hela grejen är.
Men ingen har dragit i den bromsen och ingen kommer göra det heller. Om två månader börjar den blodiga cirkusen, som helt enkelt går ut på att rentvätta Qatars rykte för omvärlden.
Som Manchester United-fan är det därför inte särskilt kul att läsa att David Beckham fått 120,4 miljoner kronor för att marknadsföra Qatar i England. Visst, de låser in homosexuella och pissar på allt som heter demokrati, men jäklar vilka schyssta instagrambilder man kan ta på semestern där. Jag kan redan se Bianca Ingrosso posera i motljus för dagens selfie nummer 1 878 där nere, samtidigt som spyan i ilfart närmar sig min mun.
Dagens toppfotboll tycks ha en ändlös förmåga att ständigt pumpa ut ny skit. Nu på senare har vi fått se hur världens rikaste fotbollsklubb, saudiägda Newcastle, gjorde sitt första storköp när de hostade upp 710,3 miljoner kr för svensken Alexander Isak. Därmed blir Isak, vare sig han vill eller inte, ansiktet utåt för den saudiska regimens sportswashinginvestering i nordöstra England. Sedan hade ju jag personligen räknat med fest när skräcködlan Elizabeth II till sist gick ur tiden, men oj så fel jag fick. Istället fick jag två uppskjutna matcher för United. Först för att folket skulle sörja denna anomali, sedan för att den brittiska poliskåren inte klarar av United-Leeds på en söndag när drottningens begravning är dagen efter. Så, alla lättkränkta liberaler, kom aldrig mer och gnäll över Nordkoreas personkult för mig!
Men allt är inte nattsvart. När Europas storklubbar 2021 presenterade Superligan fick många fans nog. Inte minst fansen till den italienska amatörklubben Brera FC från Milano. De beslöt sig helt enkelt för att gå ut och skapa en egen Europacup, fri från den moderna fotbollens hyperkapitalism och med fokus riktat på fansen.
Kanske är det fotbollsfansen som kommer leda den revolution som måste till även vid sidan av fotbollsplanen.
Vad de gjorde var att de bjöd in till en helt ny cup, med åtta amatörklubbar från sju olika europeiska länder. Kraven för att få delta var att klubbarna skulle vara fast förankrade i deras lokalsamhällen och att fansen ska ha en viktig inverkan på skötseln av klubben. Därför var det väl inte så många som blev förvånade när FC United of Manchester bjöds in till cupens första upplaga.
Namnet på cupen är the Fenix Trophy, en referens till den mytiska Fågel Fenix som sägs återfödas ur askan av elden den brann upp i. Här handlar inte allt om att vinna och att maximera profiten. Utan här är tanken att fotbollen ska leda till att nya vänskapsband knyts och erbjuda ett alternativ till den moderna fotbollen. Men även en cyniker som jag ska erkänna att det rann en tår av glädje och stolthet, då FC United i juni i år vann finalen i den första upplagan av fansens Europacup i italienska Rimini.
Första säsongen blev en succé och nyligen bestämdes det att cupen kommer spelas även den här säsongen, nu med bland annat en klubb från Danmark. Hur rutten toppfotbollen än må var så finns det absolut hopp. Det bubblar och det fräser bland fans över hela kontinenten, fans som tröttnat på makthavarna och är beredda att bygga en annan fotbollsvärld. Kanske är det fotbollsfansen som kommer leda den revolution som måste till även vid sidan av fotbollsplanen.