Konsertrecension: Bossen är boss

”Well, I got a job and I put my money away. But I got the kind of debts that no honest man can pay. So I drew out what I had from the Central Trust. And I bought us two tickets on that Coast City bus.”

Låten Atlantic City har precis tonat ut och 56.000 människor applåderar Bruce Springsteen och E Street Band på Strawberry Arena (vad fan är det för namn!?).

För egen del är det andra gången jag får bevittna The Boss live. Jag åker likt förra gången med morsan. Hon är galen hon. Torsdagens konsert blev hennes sjuttonde i ordningen sedan premiären 1992. Bruce Springsteen är en del av min uppväxt och hon är lika salig efter varje konsert.

Jag har inte speciellt svårt att köpa känslan. Jag känner samma sak. Där på scen står en gubbe på snart 75 år tillsammans med musiker som i flera fall också är i den åldern. Ändå manglar detta gäng publiken i strax över tre timmar. Det är total spelglädje som råder på scen. Det är vilda gitarrsolon, trummor som duellerar och en professor (på riktigt) bakom pianot som i låten Racing in the Street får 56.000 människor att stanna upp och hålla andan.

Arbetargrabben Bruce Springsteen växte upp i New Jersey under enkla förhållanden. Hans far försörjde familjen med diverse ströjobb, bland annat genom att köra buss. Hans mor jobbade som sekreterare på en advokatbyrå.

Då Springsteens pappa led av återkommande psykisk ohälsa var det mamman som fick hålla ihop familjen. Den enkla uppväxten och alla människor som Springsteen träffar runt om i New Jersey blir grunden för hans texter. Många låtar handlar om den enkla människan som trots löftet om den amerikanska drömmen aldrig får uppleva den.

Springsteen själv bestämde sig tidigt för att satsa på musiken. En resa som till en början var allt annat än rak och glamorös. Det är först 1973 som hans första skiva kommer ut. Genombrottet kommer 1975 med skivan Born to Run. Samma år gör Bruce Springsteen sin första spelning i Sverige. Ett land han senare kommer återkomma till gång efter gång.

”From the Monongaleh valley, to the Mesabi iron range. To the coal mines of Appalacchia. The story’s always the same. Seven-hundred tons of metal a day. Now sir you tell me the world’s changed. Once I made you rich enough. Rich enough to forget my name”.

Versen är hämtad från låten Youngstown, som beskriver en av många amerikanska orter uppbyggd runt en industri. En industri som läggs ner och lämnar ortens befolkning utan jobb och framtidstro. Låten var en personlig höjdpunkt under konserten.

Att besöka en Bruce Springsteen-konsert är en upplevelse i många lager. Det är enormt skickliga musiker som ingår i hans välkända E Street Band. Men att Springsteens publik 2024 består av allt ifrån 13-åringar till människor som var med på hans första besök i Sverige 1975 tror jag beror på igenkänning.

Jag vågar påstå att alla människor kan hitta minst två-tre låtar med Bruce Springsteen som beskriver något du själv känner eller upplevt. Framför allt känner du av att han och hans band älskar att stå där på scenen. 

”Born down in a dead man’s town. The first kick I took was when I hit the ground. You end up like a dog that’s been beat too much. Till you spend half your life just covering up.”

Efter att ha dragit av tjugofyra låtar är det dags för extranummer. The Boss räknar in bandet och drar igång hans kanske mest kända, och världens mest missförstådda, låt: Born in the USA. Arenan tänds upp och 56.000 människor är i fullkomlig extas.

Låten som har kidnappats av Donald Trump och högerpopulister i USA är en kritik mot Vietnamkriget och hur unga amerikanska män fick sätta livet till, medan de överlevande behandlades som paria väl hemma i USA igen.

Extranumren avlöser varandra och består av hits som Glory Days, Dancing in the Dark” och Born to Run. Bredvid mig och morsan står ett tyskt par i 60-års åldern från Osnabruck som följt efter Bruce Springsteen i sin husbil genom norra Europa. Bakom mig dansar killar och tjejer i 20-årsåldern.

Tre timmar in i konserten värker fötter och rygg, men det där fåniga leendet på läpparna vägrar försvinna. Glädjen från scenen smittar av sig på publiken. Allt avslutas med Bruce Springsteen själv på scenen med en akustisk gitarr för att framföra I´ll see You in My Dreams.

Innan han kliver av scenen för sista gången lovar han att vi ses igen. Det är rimligt. Sommaren 2025 markerar 40 år sedan Bruce Springsteen och hans E Street Band spräckte betongen på Ullevi.

Det är högst troligt att jag, morsan och 56.000 andra får uppleva Bruce Springsteen ännu en gång. Har du möjlighet borde du också ta chansen.