Recension: Lyckliggörande Norrlandsdisco

Det är fredagskväll och Stortorget i Östersund är fyllt till bristningsgränsen. Jag har efter mycket möda och stort besvär lyckats pressa mig hyfsat nära scenen och har dagen till ära på mig pälsmössa och solglasögon. Samma mundering har även den cirka fyraåriga kille som sitter på sin fars axlar just bredvid mig. Bakom mig har jag några raggare och framför mig några tonårstjejer.

In på scenen kommer Hooja med motorsåg, iförd samma klädsel som jag och fyraåringen, tar micken och sjunger: ”Jukkasjärvi ishotellet – nu jävla river vi stället!”, och så är det cirka timmeslånga partyt igång. Jag kan inte värja mig. Inte nu, och inte heller första gången jag hörde Hooja.

Hooja drar i för mig alla rätta spakar och jag vill bara skrika av lycka. Hur är det möjligt?

Många spaltmeter har skrivits om Hooja (som också inkluderar hans polare DJ Mårdhund), men istället för att försöka ge ett objektivt svar, vilket är närapå omöjligt när det gäller musik, så ska jag beskriva varför Hooja tilltalar just mig.

Det första som slog mig med deras musik var perspektivet. Liknelsen haltar så klart, men lite som när gruvarbetarna i Malmfälten 1969 reste sig och för makten och stora delar av landet visade att de existerade, så är Hooja ett mer än välkommet perspektiv i ett annars helt storstads- och medelklasspräglat media-Sverige.

Perspektivet är helt deras eget och de för sin egen talan. Hooja har inte tagit vägen via Idol eller Melodifestivalen, de har med egen kraft och mot alla odds pressat sig igenom ”skvalet”.

Huruvida budskapet i en viss sorts musik är progressivt eller inte handlar om sammanhang och i vilken tid musiken skapas och spelas. I Hoojas fall så kan man ytligt sett tro att alla texter handlar om sorglöst festande, men budskapet går djupare än så.

För mig handlar det om att se det verkligt viktiga i livet, om en längtan efter det enkla och raka, om kamratskap, om att gräva där du står, om skogens och naturens dragningskraft och charm – och om att helt enkelt ta det lugnt, ha skoj och ta sig en stänkare då och då! Jag skriver under på allt detta!

Och även när Hooja sjunger om festande, vilka de de facto väldigt ofta gör, så är det med finess och fingertoppskänsla. Just fingertoppskänsla kan vara svår att definiera, men en bra sådan vet var den petar och lyckas därför tilltala och påverka många.

Hooja hade dock inte kommit någonvart om de inte också levererade musikaliskt. Till synes kan Hoojas musik uppfattas som enkel, men enkelhet inom musik är bland de svåraste konster som finns.

Jag vet att jag låter som en alltför okritisk medgångssupporter men för mig är Hooja, tillsammans med David Ritschard (som spelade efter Hooja samma kväll på Storsjöyran), Sveriges bästa artist just nu.

Hooja gör mig lycklig och det är det inte mycket annat som lyckas med i denna tid. Och då ska ni veta att jag är mycket svårflörtad.

Så när Hooja går av scenen denna halvljumma sommarnatt i Östersund står jag kvar genomsvettig och lycklig och skickar en tyst, stilla hälsning: ”Tack Hooja, det här är exakt vad jag och stora delar av svenska folket behöver just nu.”

En rakare, förnuftigare och roligare värld är möjlig!