Dagermans dagsedlar
Den 5 oktober är det 100 år sedan Stig Dagerman föddes i Älvkarleby. Under många år gisslade Dagerman överheten i sina regelbundet återkommande Dagsedlar i tidningen Arbetaren. Proletärens Janne Bengtsson tecknar en bild av en journalist, poet och författare med en kort men betydelsefull karriär.
Lagen, ansåg kommunpolitikern Axel Åleby i Stora Sunne, hade sina brister.
”Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund”, skrev Åleby i en inlaga till kommunen. ”Det finns inga bestämmelser om att hundar är förbjudna för understödstagare, men nog är det en lyxvara.”
Åt Axel Åleby, godsägare, högerman och ordförande i fattigvårdsstyrelsen i Stora Sunne i Värmland, ägnade Stig Dagerman sin sista Dagsedel i tidningen Arbetaren. Den hette Varning för hunden och publicerades samma dag som Dagerman hittades död. Det var den 5 november 1954; dagen före hade Stig Dagerman tagit sitt liv.
”Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.
Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.
Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ity
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.
Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.”
I det runt om i Sverige så populära radioprogrammet Lördagskväll i november 1953, presenterade program-
ledaren Eric Sandström sin gäst med orden ”tillfällighetsdikter byggda på dagsaktuella händelser brukar mera sällan tåla morgondagens ljus. Men det finns undantag. Mer säger jag inte. Det gör Stig Dagerman”.
Och det har Stig Dagerman fortsatt att göra. Många av hans dagsedlar är aktuella än idag. Hans novell Överraskningen är en om den välbeställda överklassens syn på fattiga människor. Dagsedeln om Axel Åleby i Stora Sunne en annan. Åleby sände kommunens jägare att skjuta hunden hemma hos den ensamma gamla kvinnan som hade sitt barnbarn boende hos sig. Den lille grabben hittade sin bäste vän, hunden Boy, blodig och skjuten på gården medan kommunens jägare med Axel Ålebys order i fickan, marscherade i väg, nöjd och belåten med att ha uppfyllt godsägarens önskan.
Händelsen skapade upprorstämning i Sunne, och när Dagermans lilla dagsvers sedan också spreds över landet innebar det slutet på godsägare Ålebys politiska karriär.
Men Stig Dagermans produktion var så mycket, mycket mer än de över tusen dagsedlar, samhällskommenterande korta verser om krig, fred, händelser, icke-händelser och mycket annat som han publicerade i Arbetaren mellan 1945, då han tillträdde som tidningens kulturredaktör och 1954 då han tog sitt liv. Verser som gav eko över hela landet.
Stig Dagerman, född som Stig Andersson, tog namnet Dagerman 1941 under gymnasietiden i Stockholm. Han medarbetade i Arbetaren redan som artonåring under signaturen Qroll.
1945 debuterade Stig Dagerman litterärt med romanen Ormen, om tiden i beredskap. Under produktiva år utan den skrivkramp och den ångest som mot slutet drabbade Dagerman med allt kortare mellanrum, skrev han ytterligare romaner och noveller som hör till den klassiska svenska litteraturen. 1946 kom De dömdas ö, 1948 Bränt barn och 1949 romanen Bröllopsbesvär. Dagermans novell Att döda ett barn från 1948 väckte stor uppmärksamhet: Dagerman tar läsaren fram emot det ödesdigra ögonblick då en bilförare kör på och dödar ett litet barn, och de konsekvenser det får för alla inblandade.
Stig Dagerman var humanist, med en radikal och positiv syn på människans möjligheter. I Ett barns memoarer från 1948, beskrev han med hjälp av sin farmor och farfar, hur han tyckte att en människa skulle vara; enkel, rak och rättfram:
”Farmor och farfar, på sitt sätt är det de finaste människor jag har träffat. De tillhörde inte dem som man blir skulpterad av, fint och noga och precist. De yxade till en efter stora mått som man yxar till en stör eller en spiltplanka. De tyckte inte om människor som var lövsågningsarbeten eller bordsprydnader. De ville att man skulle tjäna ett förnuftigt ändamål, vore det också bara som stör.”
Men Stig Dagermans kanske största bidrag till den svenska litteraturen är boken Tysk Höst från 1947. En samling bearbetade reportage ur tidningen Expressen som 1946 sände honom på en reportageresa till det sönderbombade Tyskland. Dagerman producerade 13 reportage.
Till 60-årsminnet av utgivningen av Tysk Höst, ägnades boken en helsida i Svenska Dagbladet. Johan Östling, doktorand i historia vid Lunds universitet, skrev och kallade boken ”den mest fullödiga och mångfasetterade efterkrigsskildringen”. Östling konstaterade att Stig Dagerman såg den framväxande tyska revanschismen med avsmak, men att han han samtidigt ville förmedla ”ett korrektiv bortom de lättvindiga schablonerna”.
Redan från första meningen är Tysk Höst en brutal och naken skildring av Tyskland ett år efter krigsslutet. Många stycken i boken är lika aktuella idag som de var då: bomber, hunger och armod är ingen bra pedagog. Dagerman reste inte till Tyskland i syfte att rapportera hem om hur jävligt tyskarna hade det ett år efter Tredje Rikets sammanbrott och att det var rätt åt dem; han reste till Tyskland för att ge en ärlig bild av hur han upplevde att tyskarna hade det. Och vad han själv tänkte när han såg hur tyska barn vadade i vatten upp till fotknölarna i de källare där de bodde, hur tyska flickor och unga kvinnor tvingades sälja sina kroppar till allierade soldater för en burk skinka eller några cigaretter. Hur människor slogs om några frusna potatisar.
I Tysk Höst beskriver Dagerman de ”känslor som fyller modern till tre hungriga barn när de frågar henne varför hon inte målar sig som tant Schulze och får choklad och konserver och cigaretter av en allierad soldat. Och ärligheten och det moraliska förfallet i denna vattenfyllda källare (…) när denna moder svarar att inte ens en befrielsearmés soldater är så barmhärtiga att de håller till godo med en smutsig, utsläpad och snabbt åldrande kropp när staden är full av yngre, starkare och renare kroppar”.
Han skriver om hur denazifieringen av Tyskland stöter på patrull, om hur journalister frågar människorna i ruinerna om deras synpunkter på den tyska demokratin och om de tycker att de hade det bättre under Hitler? När andra journalister i vredesmod vänder på klacken när han eller hon får det svar han eller hon inte vill höra, och ”drar sig baklänges ur det illaluktande rummet, tar plats i sin förhyrda engelska automobil eller amerikanska jeep för att en halvtimme senare vid en drink eller ett gott glas äkta tysk öl i baren på presshotellet författa en betraktelse över ämnet ’Nazismen lever i Tyskland’, funderar Stig Dagerman på vad de hade förväntat sig:
”Man frågade källartyskar om de hade det bättre under Hitler och dessa tyskar svarade: ja. Man frågar den drunknande om han hade det bättre när han stod uppe på kajen och den drunknande svarar: ja. Man frågar någon som svälter på två skivor bröd om dagen om han hade det bättre när han svalt på fem skivor och får utan tvivel samma svar”.
Den journalist som backade ut ur den vattenfyllda källaren i Ruhr är, menar Dagerman, en omoralisk person, en hycklare som när han fick höra att hungriga, frysande och utfattiga tyskar ansåg att de hade det bättre under Hitler inte förstod läget:
”Journalisten som backade ut ur den höstliga källaren borde (…) ha varit ödmjuk inför lidandet, hur förskyllt det än var, därför att det förskyllda lidandet är lika tungt att bära som det oförskyllda, det känns lika mycket i magen, bröstet och fötterna och dessa tre högst konkreta smärtor bör inte glömmas för den råa fläkt av bitterhet som slog upp ur en regnig tysk efterkrigshöst.”
För att förstå tyskarna, menade Dagerman, måste man sätta sig in i hur de levde efter kriget: man kan inte ”analysera den hungriges politiska inställning utan att samtidigt analysera hungern”. Den ”permanent hungrige orkar inte hitta något annat samband än det mest näraliggande, vilket i det här fallet betyder att han anklagar dem som störtat den regim som förut handhaft hans försörjning, för att nu sköta denna försörjning sämre än vad han var van vid”.
Dagerman citerar en central fras i Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan: ”Erst kommt dass Fressen, dann kom die Moral”. Hit med maten först, sedan kan vi börjar prata om moralen.
Tysk Höst togs emot positivt som en ärlig och inkännande reportagebok, skriven i en litterär och poetisk stil som bara en författare och poet som Dagerman kunde klara. Men inte överallt. Dagens Nyheters liberale chefredaktör Herbert Tingsten, som senare skulle bli en varm Nato-anhängare och förespråkare för svenska kärnvapen, såg ganska välvilligt på boken men ifrågasatte samtidigt Dagermans vad Tingsten ansåg vara anarkistiska inställning och ”hans benägenhet att ställa sig utanför nuets krav på handfast ställningstagande”, det vill säga att tyskarna kunde ha det de hade, det hade de förtjänat. Den göteborgske socialdemokraten Kaj Björk menade att boken bevisade att Stig Dagerman hyste sympatier för kommunisterna.
Stig Dagerman skulle fyllt 100 år den 5 oktober. Han föddes i Älvkarleby 1923 och dog i Enebyberg utanför Stockholm den 4 november 1954. Då begick han självmord genom att låsa garaget, sätta sig i bilen och sätta på motorn. Det var inte hans första självmordsförsök; han hade gjort flera efter det första vid 17 års ålder, men ändrat sig varje gång. Kanske även den gången i garaget i Enebyberg. När han hittades hade han stängt av motorn och tagit sig ur bilen. Han dog av kolmonoxidförgiftning, bara 31 år gammal.
Stig Dagerman ligger begravd på kyrkogården i Älvkarleby. På gravstenen finns några ord ur hans dikt Höst från oktober 1954, publicerad bara några dagar innan Dagerman tog sitt liv.
”Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken”
LÄS/LYSSNA MER:
Hör Stig Dagerman En dag om året från 1954, en av hans finaste och mest välkända verser.
Lyssna gärna på Dagermans novell Överraskningen här:
Fred Åkerström sjöng 1967 in Varning för hunden på LP-skivan Dagsedlar åt kapitalismen. Den kan du lyssna på här: