Jan Fridegård 125 år: Statarsonen som blev författare

Efter en lång och hård facklig kamp upphörde statarsystemet i Sverige den 1 november 1945. Därmed försvann den rest av feodaltiden som hängt sig kvar på den svenska landsbygden så länge: en rest med fattiga arbetare i trånga och dragiga baracker med vägglöss och folksjukdomen TBC, med lön in natura och arbetsvillkor och -regler som varit med sedan 1700-talet som en smutsig fläck på folkhemsbygget.

När arbetssäsongen var slut fick statarna flytta. Vid konflikter eller facklig organisering kunde statarna bli vräkta med lagens hjälp. Ett regelverk stadfästes 1833, och gällde ända till 1926:

”Tjenstehjon skall i sitt förhållande wara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nycktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, Husbonde skäligen föresätter.”

Under 1800-talet ingick 140 000 människor i statarsystemet. När systemet avskaffades fanns cirka 6 000 statarfamiljer i Sverige.

Den fackliga kampen för att avsluta statarsystemet var hård: strejker, demonstrationer och möten krävde slut på utsugningen. En aktiv kraft var den unge agitatorn från Lantarbetarförbundet Gunnar Sträng, själv uppväxt i statarmiljö och inte främmande för att ta till knytnävarna mot kaxiga storbönder och deras medhjälpare. Gunnar Sträng blev ju senare grötmyndig och strejkfientlig S-märkt finansminister under Tage Erlander.

En annan kraft var de författare som uppmärksammade och beskrev statarnas verklighet och som hårt kritiserade systemet: den så kallade statarskolan med Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson och Jan Fridegård riktade strålkastarljuset mot de förhållanden många svenskar var helt omedvetna om.

Jan Fridegård hade en betydligt längre väg till författarskapet än många samtida kollegor. Att han kunde skriva så äkta om statarnas verklighet berodde givetvis i hög grad på att hans böcker byggde på egna erfarenheter. Han var den självlärde statarsonen som tog vägen till författarskapet via hårt arbete i det halvfeodala statarsystemet.

I veckan skulle Jan Fridegård ha fyllt 125 år. Född i ett statarhem i Enköpings-Näs den 14 juni 1897, fick den unge Johan Fridolf Johansson lära sig arbetets villkor från grunden efter bara sex år i skolan.

Familjen Johansson flyttade runt från gård till gård där arbete erbjöds, och det var ett uttalat krav att hela statarfamiljen skulle hjälpa till i försörjningen: Jan Fridegård började arbeta som sjuåring. Han vallade kor och hjälpte till i ladugården innan han 13 år gammal fick börja med tyngre arbeten.

18 år gammal tog han värvning som stamanställd men lämnade militärlivet efter tre år, trött på pennalism och översitteri. Han skildrade sina militära år i den självbiografiska romanen Äran och hjältarna (1938) och senare också i Svensk soldat från 1959.

Efter militärtiden gick han arbetslös länge och fick inkomst från småjobb lite här och var.

Och han läste: IOGT-biblioteket i Enköping blev, skrev Fridegård själv, ”ett av mina universitet”. Det var där han fastnade för litteraturen och författarskapet:

”Jag minns väl den suveräna känsla som grep mig när jag hade att välja mellan tusentals volymer – jag som tidigare endast kände till trasiga låneluntor med 1800-talsromantik som cirkulerade mellan statarkåkarna någon gång. Det var en himmel dittills sluten för mig.”

Som ung och läshungrig grabb hämtade Jan Fridegård inspiration, kunskap och mod när han slukade Anton Tjechov och Maxim Gorkij; de stora ryska författarna gjorde djupt intryck på honom. Han skrev själv att han ”kände igen Gorkijs barfotalassar likaväl som Tjechovs forkarlar” och som litteraturprofessorn och levnadstecknaren Lars Furuland (1928-2009) tolkade Fridegårds tankar ”kunde de stora ryssarna skriva om sådana ämnen borde han väl ha rätt att försöka skildra de fattiga medmänniskor han mött”.

Som erkänd författare bekände Fridegård i en artikel i Bonniers Litterära Magasin (BLM) 1945 att ”den enda varaktiga påverkan jag kan erkänna kommer från Gorkij och Tjechov”.

Lars Furuland från Uppsala var en av de stora kännarna av Fridegårds författarskap. Han skrev att ”Jan Fridegård framstår som en av de stora förvaltarna av den folkliga berättarkonsten. Det finns ett socialt patos för de små människorna, för särlingarna och självtänkarna, i det mesta han skrivit. Men det hindrar inte att han som få också har skildrat stoltheten, resningen, mitt i fattigdomen”. 

Den svenska proletärlitteraturen bröt fram under 1930-talet med Josef Kjellgren, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Rudolf Värnlund, Moa Martinson, Erik Asklund och Jan Fridegård bland de främsta namnen. Flera av dem idag förpassade till de mörka källare där kvalitetsförfattare som skildrar arbetarklassens vardag anses höra hemma i dagens läckbergska författar-era.

Jan Fridegård är en av dessa bortglömda och undanskuffade författare. En författare som aldrig strök borgarsamhället medhårs.

1935 kom den första delen i trilogin om den unge arbetargrabben Lars Hård, bitter i sin kritik av samhället och den rådande ordningen. Den möttes av förödande kritik från borgerliga recensenter: ”det tarvligaste som förekommit” och ”brutal realism med dragning åt det kriminella”. Svenska Dagbladet ansåg att den adekvata titeln på boken borde varit "Porträtt av en lymmel” medan Dagens Nyheters kritiker hängde upp sig på Fridegårds nakna och realistiska vardagsspråk, det som med en fin vokabulär kallas ”fula ord”: DN-skribenten ansåg att sådana ord ”ännu mera förekommer i Jan Fridegårds i sig själv mindre begåvade bok Jag Lars Hård”.

Trilogin Jag Lars Hård, Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936) handlar om Lars Hårds problem att anpassa sig: hans kvinnoaffärer, hans tid på anstalt och om samhällets oförmåga, eller ovilja, att hjälpa dem som hamnat utanför den av borgerligheten socialt accepterade kretsen.

Den finska författarinnan Hagar Olsson (1893-1978) uppskattade Fridegårds prosa: ”Fridegård är en av de mest egenartade och uppfriskande talanger som framträtt den senaste tiden… en bok full av charm, vits och verklig personlig originalitet”.

Olssons finlandssvenske författarkollega Elmer Diktonius (1896-1961) ansåg att ”det finns inte ett oäkta ord i boken”.

Men redan två år före Lars Hård, hade Fridegård väckt uppmärksamhet i debatten om arbetsvillkor och kamp. Hans första roman, En natt i juli, gavs ut 1933. Den skildrade en lantarbetarstrejk och var en av de första romanerna i Sverige som gav statarna, de mest utsugna lantarbetarna, en röst. Efter debuten med den relativt obemärkta diktsamlingen Den svarta lutan (1931), blev Fridegård mycket uppmärksammad för En natt i juli.

Fridegård talar genom statargrabben Johan From i romanen som bland annat skildrar mordet på en strejkbrytare. Romanen har verklighetsbakgrund i den strejk i Uppsala som 1925 ledde till att skördearbetarna som organiserat sig fackligt kämpade till sig tio kronor högre årslön jämfört med statarna i övriga landet. Det var en lång och bitter strejkkamp med flera hårda strider mellan strejkande arbetare och strejkbrytare:

”Sommaren efter bröt strejken ut bland lantarbetarna. Mitt under höslåttern kom den som en hotande molnskugga. De tunga klövervallarna doftade av övermognad och i trädgården glödde de stora jordgubbslanden röda som slagfält.”

Den kampen och flera andra strejker leddes av folkskolläraren och organisatören Oscar Sjölander från Kungsängen och har skildrats av Ivar Lo-Johansson i novellen Avdelning 110 ur Statarnoveller (1945). Sjölander (1880-1928) blev 1918 socialdemokratisk riksdagsman.

En natt i juli räknas som ett av de allra första verken inom den så kallade Statarskolan 1933. Förutom En natt i juli kom då också Moa Martinsons Kvinnor och Äppelträd och Ivar Lo-Johanssons Godnatt jord, den första delen i en trilogi där också Statarna (1936) och Jordproletärerna (1941) ingick.

Det var böcker som alla hämtade sin handling från statarnas och lantbruksarbetarnas verklighet. I avhandlingen Svensk arbetarlitteratur (2006) skriver Lars Furuland och författaren och litteraturprofessorn Johan Svedjedal att böckerna ”berättar om proletärkvinnors och arbetarfamiljers liv i staden och på landsbygden. Deras romaner är både i stil och tonläge mycket olika, men det som gjorde att kritikerna förde dem samman under benämningen Statarskolan låg i motiv, miljö och klassmedvetenhet.”

Jan Fridegård var en av de klassmedvetna författarna. Utan att tillhöra något parti visste han var hans sympatier låg. Han medverkade av och till på möten och evenemang arrangerade av SKP eller ungdomsförbundet SKU. Den 7 november 1947 var han en av undertecknarna av ett brev till Kreml med lyckönskningar på revolutionens 30-årsdag. I en artikel i Arbetartidningen i maj 1951 skriver Jan Myrdal om författarnas ansvar, där han jämförde statarskolans författare med den romantiskt lagde ”hovpoeten” Bo Setterlind.

”Där Jan Fridegård, Ivar Lo och Moa Martinson arbetar utifrån ett djupt känt ansvar, ett ansvar mot sig själva och sin tids människor, där arbetar Bo Setterlind och hans följeslagare inte bara ansvarslöst, utan vad vida värre är, okunnigt.”

Mellan debuten 1931 och 1968 gav Fridegård ut ett 40-tal romaner, noveller och diktsamlingar. Han var en pionjär inom flera litterära områden: när Sven Wernström (1925-2018) gav ut sin romanserie Trälarna var det på sitt sätt en fortsättning på Fridegårds trilogi om trälparet Holme och hans hustru Ausi och deras kamp mot överheten från sin nya boplats Birka. Trägudars land, den första delen i trilogin kom 1940. Den följdes av Gryningsfolket (1944) och Offerrök (1949).

I romansviten om upprorsmannen Holme flyttade Fridegård helt enkelt kampen mot överheten från statarmiljön till vikingatiden: trälen är statarens anfader.

Elmer Diktonius skrev om Trägudars land att ”skildringen av upprorsmakaren Holmes kamp mot övermakten är en hjältesaga med politiska undertoner som hör till klassikerna inom svensk 1900-talsprosa”.

Under 1950-talet hörde Jan Fridegård till den grupp av poeter, författare och radskrivare som gick under namnet Klarabohemerna, dock utan att bo i Klarakvarteren i Stockholm. Det var dock ett liv han aldrig riktigt trivdes med. Jan Fridegård var en betydligt mer stadgad människa än de flesta av de så kallade Bröderna i Klara: sedan 1938 var han gift med sin Gudrun och tvåbarnsfar, bosatt i Täby, Vallentuna och Uppsala norr om Stockholm. 1967 fick Fridegård Litteraturfrämjandets stora pris, också kallat Lilla Nobelpriset.

Jan Fridegård avled i sitt hem i Uppsala den 8 september 1968. Han blev 71 år och är begravd i en familjegrav på Gamla kyrkogården i Uppsala. 

FINNS PÅ FILM

Några av Fridegårds romaner har filmatiserats; Fridegård skrev själv filmmanus. Lars Hård-trilogin filmades 1948. I rollerna finns bland andra George Fant, Adolf Jahr och Eva Dahlbeck. När ängarna blommar (1946) bygger på En natt i juli och regisserades liksom Lars Hård av Hampe Faustman, den politiskt mest medvetne av 1940- och 50-talets svenska regissörer. 1996 gjorde SVT filmen Torntuppen, baserad på romanerna Torntuppen och Porten kallas trång.