Krönika: Därför är Pariskommunens principer lika aktuella idag

I år är det 150 år sedan det som kommit att kallas det första försöket att bygga socialismen. I efterdyningarna av det fransk-tyska kriget 1870 erövrade den parisiska arbetarbefolkningen samhällsmakten i den franska huvudstaden och höll den i drygt två månader.

Trots sitt misslyckande blev Pariskommunen – La Commune – en symbol för den växande arbetarklassens politiska kraft. Det sägs att Lenin gick ut och dansade i snön när den unga sovjetrepubliken hade överlevt längre än kommunens 72 dagar.

Men Pariskommunen var mer än en symbol, de demokratiska och sociala principer som det revolutionära stadsstyret i Paris arbetade efter under två vårmånader 1871 är fortfarande närvarande i Kommunistiska Partiets politik.

Staden styrdes utifrån tankar om självförvaltning, där varje stadsdel representerades i den centralkommitté som styrde staden. Men de valda representanterna var inga politiker.

Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk församling utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång. De förtroendevalda var också direkt ansvariga för sina beslut och kunde avsättas när som helst. Detsamma gällde tjänstemän i de olika delarna av förvaltningen.

Med skällsord som ministerstyre, är kommunardernas arbete i förhållande till den svenska förvaltningstraditionen att betrakta som kätteri. I den borgerliga statsapparaten ska politiker på alla nivåer skiljas från sina väljare genom en armé av byråkrater och tjänstemän som ska genomföra beslut utan någon politisk översyn.

En annan lika viktig princip för kommunen var att de valda skulle leva under samma förutsättningar som de som de företrädde. Från medlemmarna i kommunens centralkommitté ner till minsta offentliga tjänst betalades inget annat än den genomsnittliga parisiska arbetarlönen. De offentliga ämbetena skulle inte längre vara privata belöningar med förvärvade rättigheter och representationspengar.

Idag är det svängdörrar mellan politiker, statliga tjänstemän och företagsledning. Otaliga är de politiker som lämnat sina uppdrag för att ta plats i bankstyrelser och PR-byråer. För bara några veckor sedan tog den förre LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson en ny tjänst på SSAB, där han ska jobba direkt under SSAB:s vd Martin Lindqvist. En position som han gratulerades till av bland andra Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar.

Men för Kommunistiska Partiet är principen fortfarande levande. Alla som är anställda av oss har samma grundlön, oavsett om det är en partiordförande, en journalist eller en vaktmästare. Och lika viktigt, ingen yrkesrevolutionär ska tjäna mer än en genomsnittlig arbetare.

Pariskommunen gav inte bara viktiga principer om arbetarklassens självförvaltning. Den gav också den unga arbetarrörelsen erfarenheter för att utveckla sin politiska kamp.

I förordet till den tyska upplagan av Kommunistiska manifestet, som gavs ut 1872, kunde Marx konstatera att Pariskommunen ändrat förutsättningarna för den revolutionära arbetarrörelsen. Det var nu bevisat att ”arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål”.

Statsapparaten kunde inte ses som en neutral överbyggnad kring vilken klasskampen böljade. Den var till sin karaktär, sin centralisering och arbetsdelning uppbyggd som ett verktyg för de härskande klassernas makt. Arbetarklassen hade inte längre att erövra den borgerliga staten utan att bygga sin egen arbetarstat på dess ruiner.

Den erfarenheten är en viktig påminnelse att ha med sig idag, när folkhemsnostalgin växt sig stark i arbetarrörelsen. Välfärdsstaten var aldrig ett brott med kapitalismen. Lika mycket som staten gjorde framsteg för arbetarnas livsvillkor stod den som garant för att storkapitalet skulle hållas intakt och finansfamiljernas makt och inflytande vara orörd.

Reformismen var aldrig menad att låta arbetarklassen ta makten, idag kan den inte ens leverera anständiga livsvillkor. Kommunardernas uppmaning till oss lever kvar genom Eugène Pottiers diktrad: Från mörkret stiga vi mot ljuset – från intet allt vi vilja bli!