Hoppa till huvudinnehåll

Irakkriget 20 år: ”De ljög öppet, och kom undan med det!”

Förberedelserna inför invasionen av Irak 2003 hade pågått i månader – och genomfördes trots enorma protester världen över. Proletärens dåvarande utrikesredaktör Patrik Paulov minns krigspropagandan, USA:s lögner och människorna han träffade under sin resa till Irak månaderna innan invasionen.

Patrik Paulov var utrikesredaktör på Proletären 2003-2019.
August Eliasson

Natten till torsdagen den 20 mars 2003 kom kriget till Irak. Amerikanska Tomahawk-missiler regnade ner över Bagdad och senare på dagen korsade ockupationstrupper från USA och dess koalitionspartners Storbritannien, Australien och Polen gränsen. 

Målet med den första bombkampanjen var att ”halshugga” Irak, det vill säga att döda Saddam Hussein. Missilerna var riktade mot bunkrar där den irakiska ledningen satt, hävdade USA.

På kvällen den 20 mars höll USA:s president George W Bush ett tal till nationen.

”Amerikanska och koalitionsstyrkor är i ett tidigt skede i den militära operationen för att avväpna Irak, befria befolkningen och försvara världen från allvarlig fara”, sa han i talet. USA hade enbart Iraks bästa i åtanke med ”Operation Iraqi Freedom”, som var kodnamnet för operationen.

För att uppnå frihet behövde irakierna USA:s hjälp. ”Att skapa ett förenat, stabilt och fritt land kräver vårt långvariga engagemang”, påstod George W Bush.

Och nog blev det ett långvarigt engagemang.

USA och dess allierade hade förberett kriget i månader. Till och med datumet för invasionen blev mer eller mindre offentliggjort dagarna innan.

Trots att miljontals människor demonstrerade mot kriget, trots att flera europeiska länder öppet gick emot kriget och trots att FN:s säkerhetsråd vägrade ge kriget stöd, valde USA att inleda ett angreppskrig som så öppet bröt mot folkrätten.

Men för irakierna började allt egentligen ett decennium tidigare.

– Man kan säga att upptakten till kriget hade pågått sedan gulfkriget 1990-1991. Det blev aldrig fred efter det, säger Patrik Paulov, nybliven utrikesredaktör för Proletären när kriget bröt ut 2003.

– Gulfkriget var ett oavslutat krig från västmakternas sida. Man pressade Irak med sanktioner som skapade fattigdom och undernäring. Allt var förberedelser inför ett storskaligt krig.

Sanktionerna hade slagit skoningslöst mot det irakiska samhället. Det drabbade allt från vattenförsörjning till mediciner. Denis Halliday, vice generalsekreterare i FN och chef för dess humanitära program i Irak, kallade sanktionerna för ett utdraget folkmord.

USA:s dåvarande FN-ambassadör Madeleine Albright å andra sidan, menade i en tv-intervju att en halv miljon döda irakiska barn på grund av sanktionerna var ”värt priset”.

Sanktionerna hade gjort Irak mer eller mindre försvarslöst. Nu skulle USA störta Saddam Husseins styre och ”avväpna” Irak, som inte bara sades ha massförstörelsevapen, utan också kontakter med al-Qaida och andra terroristorganisationer. 

I media beskrevs Saddam Hussein som en brutal diktator som slaktade sitt eget folk.

– Det fanns absolut en sanning i det, säger Patrik Paulov. Men man kan inte skapa fred med krig. Det går inte att bomba fram demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Nog var Irak en brutal diktatur. Men när irakisk militär 1988 genomförde en kemgasattack mot kurdiska Halabja och dödade uppemot 5000 civila förnekade USA bestämt att Irak skulle ligga bakom – och försökte istället skylla på Iran. Då var Irak en viktig allierad, och hade fått USA:s stöd i kriget mot Iran på 1980-talet.

När Irak 1990 invaderade grannlandet Kuwait – med motiveringen att Kuwait saboterat Iraks ekonomi genom att dumpa oljepriserna – övergav USA sin tidigare allierade. Invasionen fördömdes globalt och 1991 inledde USA ett bombkrig mot Irak – gulfkriget. Kriget förde med sig hundratusentals döda och en enorm förödelse.

Förutom bilden av Irak som en av ”ondskans axelmakter”, som George W Bush uttryckte det, lyftes Iraks påstådda massförstörelsevapen fram som ett hot mot väst. Detta trots att den svenske vapeninspektören Hans Blix och andra av FN utskickade vapeninspektörer i Irak gått emot alla sådana uppgifter.

Månaderna innan kriget trappades krigshetsen upp mer och mer. Storbritanniens premiärminister Tony Blair påstod att Iraks massförstörelsevapen kunde nå London på 45 minuter. 

– Stridsvagnar skickades till Heathrow flygplats. Folk skulle få känslan av att man måste göra något, slå till mot Irak innan de slår till mot oss, menar Patrik Paulov.

Invasionen den 20 mars minns han som extra känslosam. Fem månader innan kriget hade han själv varit på plats i Irak för att rapportera för Proletären. Där slogs han av den märkliga stämningen där alla väntade på kriget.

– Jag mötte människor i ett fattigt och hårt ansatt land. Men de levde och verkade ändå i en vardag. På hotellet jag bodde på hölls ett bröllop. Jag mötte studenter och barn som gick i skolan och caféerna i Bagdad var fulla av folk. Samtidigt pratade alla om kriget som skulle komma. Det var surrealistiskt.

Proletären
Ur Proletären nr 12, 2003, som gick till tryck dagen innan USA:s invasion.

I Irak besökte Patrik Paulov sjukhus som drabbats hårt av sanktionerna. Han träffade desperata läkare som saknade utrustning och mediciner och såg gråtande mammor tillsammans med sina sjuka barn.

Hemma i Sverige blev det många artiklar i Proletären, men också föredrag som han höll runt om i Sverige. Han pratade på gymnasieskolor, i föreningar och på välbesökta offentliga möten och blev intervjuad av tidningar och lokala radiokanaler.

– Det fanns ett stort intresse för en ögonvittnesskildring, minns Patrik Paulov.

Vi kommer in på den antikrigsrörelse som på några månader växte sig stor.

– Det var en rätt fantastisk rörelse. Jag minns särskilt en av demonstrationerna i Göteborg den 15 februari. Jag gick från Majorna till Järntorget och alla jag mötte hade antikrigsmärken. Alla på spårvagnen skulle till demonstrationen. Aftonbladet hade publicerat tid och plats för alla demonstrationer.

Antikrigsrörelsen gynnades bland annat av att det fanns en splittring bland västmakterna. Frankrike, Tyskland och flera andra länder var öppet motståndare till kriget. Det skiljer kriget från senare krig, där uppslutningen bland västmakterna varit mer eller mindre total, menar Patrik Paulov.

Arkivbild / Proletären
Antikrigsdemonstration i Göteborg, våren 2003.

Var demonstrationerna förgäves? Det blev ju krig ändå.

– Ja det blev krig, men bland alla de som deltog i protesterna så bär de flesta förhoppningsvis med sig lärdomar. Som att makthavarna ljög när de startade kriget.

– Det visar också att det är möjligt att skapa breda folkliga antikrigsrörelser.

Som i alla krig var det civilbefolkningen som drabbades hårdast av USA:s invasion. Listan över amerikanska krigsbrott i Irak kan göras lång. Tortyren i Abu Ghraib-fängelset. Bombningen med utarmat uran och vitt fosfor i Falluja. Massakern i Haditha 2005, helikopterattacken i Bagdad 2007.

Att USA:s missiler gång på gång träffade civila byggnader berodde enligt president Bush på att Irak placerat sina trupper och utrustning i civila områden med syfte att använda oskyldiga civila som mänskliga sköldar.

Arkivbild
Bagdad bombas den 20 mars 2003.

Tre veckor efter att USA inlett invasionen intog amerikanska trupper Bagdad. Amerikanska tv-kanaler kablade ut bilder av firande irakier som välte en staty av Saddam Hussein. I själva verket var vältandet av statyn iscensatt av amerikanska soldater.

Ytterligare tre veckor senare, den 1 maj, deklarerade George W Bush att militäroperationen var över – USA hade besegrat Irak. Men kriget var långt ifrån över.

Motståndet mot USA:s ockupationsstyrkor fortsatte i ett allt mer krigshärjat land. Till en början var motståndet till stora delar enat, över religiösa och etniska gränser. Men det skulle snart ändras.

– Västmakterna underblåste en sekteristisk splittring i Irak. Visst fanns det motsättningar innan mellan sunni- och shiamuslimer, men många irakier växte upp utan att veta om de var sunni eller shia, gifte sig med varandra och så vidare. Att härska genom att söndra var ett sätt för västmakterna att lättare få kontroll över landet.

Arkivbild
George W Bush deklarerar stolt att ”uppdraget är slutfört”.

Missnöjet med, och motståndet mot, ockupationen utnyttjades också av djupt reaktionära krafter. Utan Irakkriget hade troligen inte terrorsekten Islamiska staten, IS, fått luft under vingarna. Många av IS-ledarna hade suttit i samma amerikanska fängelseläger, Camp Bucca.

– Det har beskrivits som ett sommarläger för terrorister, där de kunde träffas och göra upp planer, berättar Patrik Paulov.

– IS förde med sig massmord och terror som fortfarande pågår. Många ur folkgruppen yazidier är fortfarande försvunna, och IS finns kvar i östra Syrien och västra Irak.

När den så kallade arabiska våren svepte över Mellanöstern 2011 spillde sekterismen och terrorn i Irak snart över till grannlandet Syrien. Här hade våldsamma protester lett till krig mellan regeringen och USA-stödda rebeller.

– USA önskade ett liknande regimskifte i Syrien som i Irak, men här försökte man få andra att göra jobbet på marken. Den amerikanska opinionen hade inte accepterat ett till krig med stora amerikanska truppinsatser och förluster, resonerar Patrik Paulov.

 

Själva Irakkriget brukar sägas ha slutat 2011, då de sista amerikanska ockupationssoldaterna lämnade Irak. Men inbördeskriget fortsatte och 2014 var de amerikanska trupperna tillbaka i en ”intervention” för att bekämpa Islamiska staten.

I slutet av 2021 lämnade även de sista av dessa trupper officiellt Irak, efter jättelika demonstrationer i Bagdad mot de amerikanska trupperna.

USA:s invasion förde med sig terror och förstörelse. Det totala antalet döda i kriget är omstritt. Den medicinska tidsskriften Lancet kom i en rapport fram till 600.000 döda i krigets våldshandlingar 2003-2006. Opinionsundersökningsföretaget ORB International uppskattar antalet till över en miljon fram till 2008. Den exakta siffran får vi aldrig veta.

Trots nästan 20 år av ockupation och intervention lyckades USA aldrig helt kontrollera Irak. Idag är det istället USA:s ärkerival i området, Iran, som fått ett allt större inflytande över den irakiska politiken.

Inte heller oljan, som de flesta är överens om var en av huvudanledningarna till invasionen, kontrolleras idag av USA. 2011, när Irakkriget officiellt tog slut, hade västerländska oljebolag visserligen kontroll över stora delar av oljefyndigheterna – för första gången sedan de kastats ut 1973. Men fallande oljepriser, byråkrati och instabilitet har gjort att flera oljebolag sedan dess lämnat Irak. I deras ställe har kinesiska bolag trätt in.

Vilka lärdomar kan man dra av Irakkriget?

– Att inga lögner är för stora, och inget pris är för högt, när makthavarna vill få igenom sina intressen. Att makthavarna utan att skämmas kan ljuga så öppet. Och komma undan med det!

Patrik Paulov lyfter också fram hyckleriet när samma ledare som försvarade Irakkriget idag fördömer Rysslands angrepp på Ukraina.

– Det visar att när man vill gynna sina egna intressen, så är angreppskrig okej. Men när andra länder gör samma sak, då tycker man på ett helt annat sätt.

Vilka likheter och skillnader ser du mellan Irakkriget och Ukrainakriget?

– Båda är brott mot folkrätten. Det spelar ingen roll om man motiverar det med att rädda en etnisk folkgrupp eller sprida demokrati. Visst finns det en bakgrund till kriget i som spelar roll, med början i kuppen 2014, men man kan inte komma ifrån att man inte får invadera ett annat land så som Ryssland har gjort.

– Samtidigt beskrivs Rysslands invasion ibland som något nytt, att det skulle vara otänkbart att något sådant skulle ske i modern tid. Det är absurt. Irakkriget är inte långt borta. Och vi har krigen i Libyen, Syrien och Jemen. 

Patrik Paulov menar att det finns likheter med just Syrienkriget. 

– Från västmakternas sida bedrivs krigen på ett liknande sätt, via ombud. Och precis som i Syrien vill väst inte se någon fredlig lösning. I fallet Ukraina har det blivit tydligt att västvärlden ser kriget som en chans att kraftigt försvaga Ryssland. Det är därför vapnen flödar in i Ukraina.

Här finns också en av de stora skillnaderna mellan Irakkriget och Ukrainakriget.

– Den som pratar om fredslösningar idag, som Gudrun Schyman, blir uthängd som putinist. Det är en otäck stämning.

Historiskt må USA och Ryssland spela i olika ligor, påpekar Patrik Paulov. Men precis som i USA:s krig så är det de civila som drabbas hårdast i Ukraina.

– Makthavarna kan alltid säga att deras bomber riktas mot militära anläggningar, men civila drabbas i alla krig.

Hur var det då förresten med de där militära bunkrarna som USA sade sig ha riktat in sina Tomahawkmissiler mot natten till den 20 mars? Ett par månader efter invasionen avslöjade nyhetskanalen CBS att bunkrarna aldrig existerat. Det var bara ännu en av krigets många lögner.