Ledarkrönika: De verkliga lösningarna finns

Så kom då nedskärningarna. Regionen ska spara si och så många miljarder, sjukvården dra ner med si och så. Vår verksamhet med några oskyldiga miljoner här och där. Stora pengar nere på golvet. 

Kollegan snett över från mig i verkstan går på timmar, han får leta nytt jobb. Det finns arbete att göra så det räcker och blir över. Men istället för att behålla folk som på riktigt börjat komma in i jobbet så ska det kompenseras med att folk flyttas runt. Lika mycket jobb, färre att göra det.

Att jobba i offentlig sektor känns ofta som den där gamla historien om Sisyfos, som var dömd att för evigt rulla en sten upp för en backe och sedan se den rulla ner igen.

När pengar finns och vi går med plus i budgeten, då vill politiken spara i ladorna. Och när det krisar ska det dras in. Ladorna har väl tömts av alla poolrenoveringar får man anta. Kul för dem som fick en pool.

Jag har ett väldigt praktiskt jobb. Patienterna kommer inte till oss för sina fysiska men, utan för sina rullstolars och rollatorers problem.

Även bortsett från våra egna sparkrav så märker vi av hur samhället sviker de som behöver hjälp. Att gamla och sjuka besökare får ha hemtjänsten med sig till stöd tillhör undantagen. Och de assistenter och skötare som följer med är ofta stressade, de jobbar i stora arbetsgrupper med hög personalomsättning.

Många misstag och fel hade kunnat lösas utan vårt handtag, om de fått möjligheten att göra jobbet ordentligt och ha lite kontinuitet.

Men hur många orkar jobba kvar så länge? Jag har varit assistent själv, jag vet hur det är. Konstiga arbetsförhållanden, låga löner och ett regelverk som är skrivet av någon som aldrig bytt ett nedpissat draglakan i sitt liv.

Patienternas egna ekonomi syns också tydligt i väntrummet. Försäkringskassan, socialen och kommunerna drar hela tiden åt svångremmen. Vilket såklart förvärrar både för den enskilde, men också motarbetar oss som jobbar med att hjälpa folk.

En kompis har varit boendestödjare länge. Han kan dra långa historier om bråk med olika myndigheter å brukares vägnar. Så, i ena änden står en person, avlönad med offentliga medel, och försöker hjälpa en människa. I andra änden står en annan offentliganställd, och drar åt andra hållet.

Så rullar stenen ner för backen igen.

Jag är övertygad om att det finns verkliga lösningar. Bort med backen, låt oss som kan rulla stenen rulla den. Låt dem som faktiskt arbetar, vare sig det är med människorna eller deras hjälpmedel, styra verksamheten. Inte bara på golvet utan hela vägen upp. Proffspolitiker och ekonomer är olämpliga som styrande, kort och gott.

I väntan på, och i strävan mot, ett rimligare samhälle får vi kämpa på tillsammans. Folk gör ett helsikes jobb. Vi kan redan det här, det är bara makten vi behöver. Och ser vi bara vår förmåga, och förstår vår samhörighet med varandra, då är vi ostoppbara. 

Nils Råstander

Hjälpmedelstekniker