Kommentar: Demokratin kan bara komma underifrån
Regeringen satsar miljoner på att öka valdeltagandet i utsatta områden. Men det är inte ”demokratiambassadörer” utan verklig deltagardemokrati som behövs för att bekämpa segregationen.
I slutet av juni presenterade regeringen sin långsiktiga satsning för att bryta segregationen, med ett planerat stöd på 2,2 miljarder kronor om året för perioden 2020-2027 till kommuner ”med socioekonomiska utmaningar”.
Det är naturligtvis lätt för en avgående regering att lova miljardsatsningar, men det är inte poängen här. För 2018 har mer blygsamma 425 miljoner avsatts. Och här kommer den intressanta detaljen. Av de pengarna, som alltså ska gå till att bryta segregationen, går 85 miljoner till att ”öka intresset och deltagandet i de allmänna valen 2018 och Europaparlamentsvalet 2019”.
Pengarna får de 32 kommuner med störst problem ansöka om från den statliga myndigheten Tillväxtverket, som inrättades av alliansregeringen 2009. Myndighetens uppdrag är att stärka företagens konkurrenskraft. Att kommunerna ska äska pengar från Tillväxtverket för att bekämpa segregationen är en lika orwellsk som sann beskrivning av Sverige 2018.
Visst behövs det pengar till de så kallade särskilt utsatta områdena. Och nog hänger arbetslöshet, kriminalitet och segregation ihop med årtionden av uteblivna satsningar på förorten. Men när det väl kommer några kronor från statligt håll kan man fråga sig varför ett antal miljoner ska gå till att öka valdeltagandet i valet till EU-parlamentet. Och till kommun- och riksdagsvalet för den delen.
I Sverige finns 23 områden som av polisen klassas som särskilt utsatta. Av dem ligger sju i Göteborg. För att öka intresset för valen har Göteborgs Stad anställt så kallade demokratiambassadörer, som ska få folk i förorten att rösta.
En av stadsdelarna som begåvats med demokratiambassadörer är Östra Göteborg. Där ligger Bergsjön som är ett så kallat särskilt utsatt område. Valdeltagandet i riksdagsvalet 2014 var 85,8 procent i hela landet, i valdistriktet Östra Bergsjön 54,6 procent. Arbetslösheten är 15 procent.
Den kommun i landet som hade lägst valdeltagande i riksdagsvalet 2014 är Haparanda, i valdistriktet Haparanda Norra var valdeltagandet 61,3 procent. Arbetslösheten i Haparanda ligger på 10 procent.
Då kan man fråga sig varför tilltron till demokratin och känslan av inflytande är så låg i såväl Haparanda som Bergsjön. Och fundera över hur långt vår demokrati egentligen sträcker sig.
När lönsamma fabriker flyttas till låglöneländer och jobben försvinner spelar det ingen roll att hundra procent av befolkningen på orten vill ha jobben kvar – den borgerliga demokratin gör lydigt halt vid ägandet.
Och i exemplet Göteborg skriver alla partier i fullmäktige under på budgetslaveriet. Det spelar ingen roll hur mycket pengar det finns i staden, systemet med stadsdelsnämnderna gör att politikerna alltid kan hänvisa till att budgeten tyvärr tvingar dem att fatta tråkiga beslut om nedskärningar.
En utvidgad demokrati, som omfördelar från det privata till det gemensamma och inte bara tvärtom, är botemedlet.
Bredvid Bergsjön ligger Kortedala. Där kämpar invånarna för att behålla sitt bibliotek, en viktig demokratisk mötesplats i området. Men politikerna i stadsdelsnämnden, inklusive Vänsterpartiet, har beslutat om nedskärningar i biblioteksverksamheten.
De boende har också länge kämpat för en simhall till Kortedala/Bergsjön – som har Göteborgs lägsta simkunnighet. En enig kommunstyrelse, där Vänsterpartiets kommunalråd Daniel Bernmar ingår, röstade efter att ha mottagit 2500 namnunderskrifter ändå för att istället satsa på Valhallabadet i centrala Göteborg.
Var är demokratin för de boende i Kortedala och Bergsjön då?
Kortedala/Bergsjön, Göteborg och hela Sverige behöver verkligen mer demokrati. Men en deltagardemokrati, där folket är delaktigt i besluten som påverkar vår vardag, istället för dagens åskådardemokrati, där vi en gång vart fjärde år får välja mellan olika partier som efter valet ändå genomför samma politik – om än med klädsamma beklaganden att de är så illa tvungna.
En utvidgad demokrati, som omfördelar från det privata till det gemensamma och inte bara tvärtom, är också det bästa botemedlet mot arbetslöshet, kriminalitet och segregation.
Men deltagardemokratin kan inte komma uppifrån, den måste och kommer att komma underifrån. Fröet till en verklig demokrati ligger i att vanliga människor går samman och gemensamt tar strid, som i Kortedalabornas kamp för att förbättra sitt bostadsområde. Och för det behövs det inte några kommunanställda demokratiambassadörer.