Ledare: Den otjänliga kapitalismen

Mitt i den värsta arbetslöshetskrisen i mannaminne meddelar SCA att bolaget har för avsikt att lägga ner papperstillverkningen på bruket Ortviken i Sundsvall. I ett slag hotas 800 personer av uppsägning och nästan säker långtidsarbetslöshet.  

Beslutet kan synas motiverat. Marknaden för tidningspapper har störtdykt under 2010-talet och produktionen är inte längre tillräckligt lönsam. Bättre då att gå över till mindre personalkrävande och mer profitabel massaproduktion.

Det är så kapitalismen fungerar. Att SCA redovisade en rörelsevinst om 5,3 miljarder kronor 2019, och en total vinst om astronomiska 16,6 miljarder kronor, detta efter uppskrivning av värdet på skogstillgångarna, spelar ingen roll. Mycket vill alltid ha mer. 

Måste det vara så? Absolut inte! Givetvis går det i längden inte att upprätthålla en produktion om det inte finns tillräcklig efterfrågan på det som produceras. Men det är ingen naturlag att en nödvändig omställning måste gå ut över de anställda.

Man kan och bör vända upp och ned på perspektivet: Här har vi 800 duktiga anställda och en modern produktionsanläggning. Hur ska vi på bästa sätt använda denna resurs till maximal samhällsnytta?

Visst. Kapitalismen klarar sig inte utan arbetslöshet; det är arbetslösheten som håller arbetarklassen på mattan och som ser till att hålla nere löner och arbetsvillkor på för kapitalet profitabla nivåer. Men för samhället utgör arbetslöshet ett slöseri med dess viktigaste resurs – den mänskliga arbetskraften. Här behövs ett systemskifte, där arbetskraften inte längre betraktas som en kostnad, utan som produktionsprocessens värdeskapande kraft. 

Coronapandemin har skapat en närmast absurd situation. Som bortblåst är allt tal om den självreglerande marknaden och om kapitalismens självläkande krafter. Få talar idag om ”den underbara krisen”, som bygger kapitalismen starkare genom att slå ut olönsam produktion. Istället sitter aktieägare och direktörer som glupska gökungar i samhällsboet. Med krav på att staten ska rädda dem genom obegränsade, villkorslösa stöd, betalade via skattsedeln.

Någon beskrev situationen som ”socialism för kapitalet – och kapitalism för alla oss andra”. Det må bygga på okunskap om vad socialism är, men är ändå träffande. Det beryktade näringslivet har ryckt av sig slöjan och framträder nu som en tärande svulst på samhällskroppen.

Kapitalismen klarar sig inte utan arbetslöshet; det är arbetslösheten som håller arbetarklassen på mattan och som ser till att hålla nere löner och arbetsvillkor på för kapitalet profitabla nivåer.

Varvid SCA, med miljardären Fredrik Lundberg i spetsen, givetvis kommer att begära statligt permitteringsstöd för de anställda man nu planerar att säga upp i Sundsvall. Inte ska väl Lundberg behöva betala denna kostnad ur sin egna magra kassa, trots att det enbart är den egna profiten som styr beslutet.

Det finns de som betraktar coronakrisen som en hoppfull vändpunkt. Nyliberalismen har kört i diket och därför väntar nu en period där statsintervention och politisk styrning ersätter den otyglade laissez fair-kapitalismen. Fan tro´t sa Relling. Kapitalägarna vänder sig gärna till staten när de behöver den, som nu, men när de värsta är över föredrar de den tidigare ordningen.

Varför överge en modell som gjort de rika ofantligt mycket rikare och de fattiga ännu fattigare? Detta handlar inte om vad som är bäst för samhället eller ens för kapitalismen. Den kapitalistiska girigheten är kortsiktig.

Givetvis måste arbetare och så kallat vanligt folk slåss med näbbar och klor för att försvara det skydd som ännu finns kvar mot en otyglad kapitalism. Just nu gäller det inte minst försvaret av Lagen om anställningsskydd, Las, som inte bara hotas av Svenskt Näringsliv och en av kapitalet beställd statlig utredning, utan också av mjukryggade fackliga förhandlare. Men med växande arbetslöshet gäller det också att försvara de tillfälliga förbättringarna i a-kassereglerna, införda i våras och redan nu ifrågasatta av bland andra Moderaterna. Visst är det både typiskt och märkligt. Stödet till företagen tycks outsinligt. Men de små förbättringarna för löntagarna är tillfälliga.

Men samtidigt gäller det att vidga perspektivet. Måste vi verkligen ha det så här, måste all vår framtid vara en evig försvarskamp mot kapitalets attacker mot våra arbetsvillkor och vår välfärd?

Här finns en ljusglimt i coronapandemins och klimatkrisens spår, där alltfler diskuterar alternativ till en uppenbart destruktiv kapitalism. Det är en halvgången, försiktigt tassande diskussion, där flertalet debattörer värjer sig mot renodlat socialistiska lösningar. ”Obehindrad kapitalism eller planekonomi – är det verkligen mänsklighetens enda två val”, skriver till exempel Lena Bjärskog i Dagens ETC (29/8). Med svaret att kapitalismen måste demonteras steg för steg i vad hon kallar en pluralistisk ekonomi.

”I princip ingen förespråkar planekonomi 2020”, hävdar Bjärskog. Vi anmäler genast obstruktion. Vi hävdar med bestämdhet att en socialistisk planekonomi är den enda långsiktiga lösningen på de livsavgörande utmaningar som mänskligheten står inför 2020.

Bjärskog hävdar att planekonomin utgör en ”totalitär lösningsmodell”. Det kan vara sant vad gäller de planekonomiska modeller som tillämpats i kapitalistiska länder som Japan, Sydkorea och Taiwan. Men ännu mer sant är att det inte finns någon lösningsmodell som är mer totalitär än den kapitalistiska. För är det kanske inte totalitärt när en handfull direktörer och kapitalägare i slutna rum fattar beslut som rör tusentals människors liv och försörjning, som nu senast på Ortviken? Utan att de drabbade får ett endaste ord med i laget.

Hittillsvarande socialistiska planekonomier har av historiska skäl dragits med demokratiska underskott och byråkratisk deformation. Men grundmodellen är kapitalismen demokratiskt överlägsen.

En socialistisk planekonomi innebär att maximal folknytta ersätter maximal profit som produktionens drivkraft och att de slutna rummens beslut överförs till valda församlingar, möjliga att påverka. En sådan ordning ersätter kapitalismens kortsiktiga profitjakt med den långsiktiga planering som den nuvarande samhällssituationen ropar efter.

Ett är klart. För arbetare och så kallat vanligt folk är kapitalismen otjänlig. Det finns ett alternativ – socialism!