Ledare: Välfärdsslakten har nått en ”tipping point”

De svenska riksdagspartierna tävlar i en överbudspolitik om vem som vill skicka mest pengar till den svenska krigsmakten. Det senaste försvarsbeslutet, som samtliga åtta riksdagspartier står bakom, innebär en trefaldig ökning av militärutgifterna på tio år när de 2030 ska vara 186 miljarder kronor om året. Motsvarande 2,6 procent av BNP. 

För Socialdemokraterna räckte inte detta. Häromveckan gick de ut och föreslog 250 extra miljarder till en försvarsfond som ska bekostas via lån. 

Någon vecka senare kontrade de borgerliga partierna med att de minsann vill satsa 300 miljarder extra. Detta välkomnades direkt av samtliga oppositionspartier inklusive Vänsterpartiet.

Det så kallade Vänsterpartiet har blivit en torped för vapenindustrin. Först kovände de om den svenska vapenexporten och har varit det parti som velat gå snabbast och längst i att exportera vapen till Ukraina. 

Nyligen kom Jonas Sjöstedt ut som kärnvapenvurmare och nu i veckan blev det känt att Sveriges största vapenprofitör, Jacob Wallenberg, ska coacha Vänsterpartiets ledning i hur man samverkar med näringslivet, eller rustningsindustrin som det allt mer framstår som. Som om det inte räckte med moderaten Anders Borg och liberalen Cecilia Malmström som också ska utbilda de förmenta vänsterpolitikerna i V.

Förutom mångmiljardbeloppen till krigsmakten har Sverige skickat militärt stöd till Ukraina för 62 miljarder kronor. En summa som i skrivande stund ökades på med 16 miljarder, när regeringen offentliggjorde sitt hittills största militära stödpaket till Ukraina.

Politiken är upp och ned, så även välfärden. Pengarna till upprustning, vapenexport och krigshets måste tas någonstans – och då offras välfärden. 

Enligt Statistiska centralbyråns preliminära bokslut för 2024 gick landets regioner med ett samlat underskott på 9,7 miljarder kronor. Kommunerna visade ett plusresultat på 15,7 miljarder, men bakom siffrorna ligger ett minskat överskott på tio miljarder från året innan, samt att snittsiffrorna gömmer underskott i många kommuner. 

Då behöver man också veta att förra året kämpade många region- och kommunpolitiker med att få budgetens röda siffror att försvinna. Det genomfördes ett omfattande nedskärnings- och nedmonteringsarbete inom välfärdssektorn. Ändå gick inte siffrorna ihop.

Regeringen hade lätt kunnat skjuta till dessa tio saknade regionmiljarder, det är ju endast tre procent av vad de nu vill skjuta in som extra satsning på militären. Men det vill varken Tidöpartierna eller den så kallade oppositionen göra. Hålen i välfärden blir allt djupare samtidigt som vapenkapitalisternas plånböcker blir tjockare.

Sverigedemokraterna utmärkte sig förra veckan med sitt arroganta synsätt. När det råder folkstorm mot de höga matpriserna försökte borgarregeringen blidka hårt pressade barnfamiljer med ett extra barnbidrag. Men detta stoppades av SD. 1.250 kronor till mat och kläder för vanligt folk är inget SD vill se, men 300 miljarder till krigsrustning går bra.

Tidöpartierna är så upptagna med sin rustningshets att de inte har tid till något annat. Så meddelade de i veckan att de inte hinner infria sitt vallöfte om att begränsa friskolornas köer och införa ett obligatoriskt skolval. Regeringen hänvisar helt kort till ”tidsskäl”.

Tydligare kan knappast omläggningen av politiken de senaste decennierna visas. Att ta hand om välfärden och åtminstone korrigera småsaker och felaktigheter i systemet hinner borgarregeringen inte med. Men till att springa på möten i Paris, Bryssel och hos vapenlobbyn finns det hur mycket tid som helst.

Välfärden kan dock inte vänta. Enligt statistik från Försäkringskassan finns den högsta sjukfrånvaron inom branschen ”vård, omsorg, sociala tjänster”, följt av utbildningssektorn. Det är de psykiatriska diagnoserna som ökat mest. 

Redan under 1990-talet ökade antalet sjukfall orsakade av depressioner, ångesttillstånd och stressreaktioner i Sverige. En viktig förklaring då var ökade krav och minskade resurser inom vård, skola och omsorg till följd av de ekonomiska neddragningarna under 90-talskrisen. 

30 år senare finns denna strukturella problematik kvar inom välfärdssektorn. Den negativa stress, som välfärdens arbetare utsätts för i allt större grad, leder också till fysiska sjukdomar, som hjärt- och kärlsjukdomar. 

Försäkringskassan uppskattade förra året att 770 personer i Sverige miste livet på grund av arbetsrelaterad stress. Ett antal som de bedömer kommer öka. Resursstölden från välfärden kostar liv och den kostar vår hälsa.

Politikerna säger att de inte har tid. Men tid att bestämma att vi ska jobba mer och längre har de. Nästa år höjs åldern för att kunna ta ut inkomst- och premiepension till 64 år, och tidpunkten när garantipension kan tas ut höjs till 67 år. Politikernas planer är sedan att höja dessa åldrar ytterligare. Vår hälsa blir sämre och vi måste jobba allt längre, men vi kan ju alltid trösta oss med att militären och vapenindustrin har välfyllda kistor.

Vi kommunister har länge talat om det nyliberala systemskiftet, men nu ser vi ett skifte till, ett välfärdsskifte. Vi närmar oss en så kallad tipping point. En kritisk brytpunkt där utvecklingen blir oåterkallelig. 

Gör vi inget nu kommer den svenska välfärden vara raserad för lång tid framåt med allt högre sjuktal och sjunkande medellivslängd. Bara en bred och folklig mobilisering kan stoppa välfärdsskiftet. Varför inte samlas kring Kommunisternas paroll – välfärd inte vapen.