Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Dystra utsikter för fred i Ukraina

En nödvändig fredsuppgörelse ser ut att vara långt borta när Ukraina kläms allt hårdare mellan Moskva och Washington.

En av många vapenleveranser från USA till Ukraina.
Marco A. Gomez/US AIR FORCE/AFP/TT

Den senaste utvecklingen i och runt kriget i Ukraina ger tyvärr lite hopp för en snar och nödvändig förhandlingslösning. Samtidigt som Ryssland inte visar några tecken på att backa från sitt folkrättsvidriga och brutala anfallskrig fortsätter USA och Nato att skeppa allt tyngre vapen till Ukraina för att i praktiken förlänga kriget.

Förra veckan meddelade Pentagon att man nu ser ett ”utdraget” krig framför sig, och i en Reutersartikel uppgav två källor att Pentagons inköpsavdelning bjudit in USA:s åtta största vapenföretag till ett möte för att diskutera kapaciteten för att förse Ukraina med vapen om kriget kommer att vara i flera år.

Uppgifterna kom i samma veva som USA:s president Joe Biden meddelade att USA skickar vapen för ytterligare 800 miljoner dollar till Ukraina, vilket gör att USA levererat krigsmateriel för sammanlagt 2,5 miljarder dollar sedan den ryska ”specialoperationen” inleddes den 24 februari, enligt Financial Times. Och det är bara sedan den ryska invasionen.

Enligt det amerikanska utrikesdepartementet har försvarsdepartementet sedan den USA-stödda kuppen 2014 spenderat tre miljarder dollar på träning och militär utrustning till Ukraina, för att stärka den militära förmågan och ”förbättra interoperabiliteten med Nato”. 

Under samma tid har den ukrainska armén tillsammans med den nazistiska Azovbataljonen fört krig mot utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk i Donbassregionen i östra Ukraina, där Ryssland nu fokuserar sina styrkor och har inlett en större offensiv. Samtidigt som byggnader i Lviv i västra Ukraina också åter attackerats av ryska robotar, efter att Ryssland led en stor prestigeförlust när flaggskeppet i Svartahavsflottan, robotkryssaren Moskva, sjönk förra veckan. 

Enligt Kiev sänktes fartyget av den ukrainska försvarsmakten, och enligt Moskva på grund av en explosion ombord. Oavsett är det ett rejält bakslag för Ryssland.

De flesta bedömare är överens om att Ryssland inte förväntat sig så starkt motstånd som de mött i Ukraina, och tyvärr kan det redan fruktansvärda kriget leda till ett ännu mycket värre krig, om inga kompromisser görs. Och viljan till några sådana har inte signalerats från någondera sidan på sistone.

I den sönderskjutna staden Mariupol, där Azovbataljonen haft sitt högkvarter, har ryssarna nu tagit kontroll över hela staden förutom det stora stålverket Azovstal, där ett tusental ukrainska soldater är förskansade i tunnelsystemet under jord. De vägrar kapitulera, och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har sagt att om de dödas är det slut på fredsförhandlingar med Ryssland.

Det är bara Ryssland och dess president Vladimir Putin som bär ansvar för invasionen av Ukraina, men USA och Nato bär också ett stort ansvar för konflikten som pågått sedan långt innan den 24 februari i år. Den intensifierades 2014, då USA öppet stödde det så kallade Majdanupproret och kuppregeringen som tillsattes – och som delvis bestod av öppna fascister, som partiet Svobodas ledare Oleh Tyahnybok.

Sedan Zelenskyj valdes till president 2019 finns inte längre sådana element i regeringen, och Svoboda kom inte ens in i parlamentet i det senaste valet. Men Zelenskyj har ändå behövt förhålla sig till dem – och med största sannolikhet till påtryckningar från Washington – om att varken gå utbrytarrepublikerna i Donbass eller regeringen i Moskva till mötes.

Efter att Zelenskyj valdes på ett fredsbudskap om att få slut på det då femåriga kriget i Donbass och att förbättra relationerna med Ryssland, tog han verkligen också sådana steg. Men reaktionerna från de högerextrema rörelserna, som fortfarande har verkligt inflytande utanför parlamentet, fick honom snabbt att gå från fredsduva till att inta en mycket mer aggressiv hållning. 

Zelenskyj var i oktober 2019 på väg att komma överens med Donetsk och Lugansk om speciell status för regionerna och att det skulle hållas lokalval i dem, i enlighet med de så kallade Minskavtalen. 

Då marscherade de högerextrema i flera demonstrationer mot Zelenskyjs förestående ”kapitulation”, och enligt bland andra den nu avlidne amerikanske professorn i ryska studier Stephen Cohen var det direkta dödshot från de grupperna som fick Zelenskyj att byta fot. Och snart besökte Zelenskyj istället fronten för att ge soldaterna sitt stöd i kriget mot de så kallade folkrepublikerna.

Och för drygt ett år sedan utfärdade Zelenskyj ett presidentdekret om att ”avockupera” Krim, vilket omedelbart backades upp av USA:s försvarsminister Lloyd Austin och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg – och togs emot som en veritabel krigsförklaring i Moskva.

Det är en av upptrappningarna som lett fram till Rysslands brutala krig i Ukraina, men som sällan nämns i massmedia. En annan är när Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba den 2 februari i år öppet begravde Minskprotokollet, som innefattar att utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk skulle få utökad autonomi inom Ukrainas statsbildning.

– Ingen speciell status eller vetorätt över statens beslut kommer att ges några av Ukrainas regioner. Det står skrivet i sten, sa Kuleba då i ett uttalande – som lär ha påverkat Kremls beslut att några veckor senare erkänna Donetsk och Lugansk som självständiga.

Att man i Vita huset och Pentagon sitter nöjda med situationen och gärna ser ett utdraget krig mellan Ryssland och Ukraina är inte en ovanlig uppfattning i antiimperialistiska analyser. Men häromveckan kom den också från mer oväntat håll. I en TT-artikel den 2 april vädjar Zelenskyjs rådgivare Mychaylo Podoljak om mer och tyngre vapen från USA, samtidigt som han beklagar sig över amerikanska förhoppningar om ett långt krig som försvagar Ryssland.

– Våra partner måste förstå att den ”afghanistanisering” som de hoppas på, och att Ryssland ska dras in i ett utdraget krig, inte kommer att hända, säger han till TT och ”syftar på Sovjetunionens krig i Afghanistan, där gerillastyrkor långsamt försvagade de sovjetiska ockupationsstyrkorna”, som det uttrycks i samma artikel.

Det är solklart så att det hittills är USA, och inte minst det militärindustriella komplexet, som är vinnare på Rysslands invasion av Ukraina. EU-länderna är mer samlade än någonsin under USA:s ledning, och Sverige och Finland är med stormsteg på väg in i Nato. 

Under tiden fortsätter folket i Ukraina att lida, utan att varken Moskva eller Kievs uppbackare i Washington tar ett enda steg tillbaka för fred.